torsdag 31 december 2009

Ädla viner

Vi är tre herrar som samlas under mellandagarna för att dricka vin. Först ut till chipsen kommer en 2007 Dr Loosen Wehlener Sonnenuhr med mycket söt och tropisk frukt som rundas av med piggelin i eftersmaken utan allt för mycket syrlighet att tala om. Det är godisgott och slinker ner som saft.

Huvudtemat för kvällen blir att testa tre stycken Vino Nobile di Montepulciano. De ädla vinerna från Montepulciano har stått lite i bakgrunden jämfört med vinerna från Montalcino och Chianti. Naturligtvis går det att härleda de historiska rötterna för vinerna från Montepulciano långt bak i tiden. Namnet i sig är en indikation om att det under en period var populärt bland hoven i Europa.

Medan Brunello di Montalcino tillverkas av en druva valde odlarna i Montepulciano att följa Chianti i spåren och tillåta druvblandningar. Minst 70 procent måste bestå av den lokala Sangioveseklonen Prugnolo Gentile. Sangiovese är i själva verket en samling av kloner, varav 14 är mer namnkunniga såsom exempelvis Brunello. Namnet Prugnolo Gentile skall tydligen härledas till italienskans ord för plommon, prugna. Jag vet inte om det har att göra med smaken eller utseendet på druvan. Det finns även en druva som heter Montepulciano som är allmänt förekommande i Italien (bland annat i vinet Montepulciano d´Abruzzo), men den skall inte förväxlas med vinet från orten Montepulciano. Jämte Prugnolo Gentile får även upp till 20 procent av Canaiolo Nero användas för Vino Nobile di Montepulciano. Därtill får upp till 20 procent andra druvor som rekommenderas eller tillåts av provinsmyndigheten i Siena användas. En anpassning till mer moderna produktionsmetoder är att de tidigare kraven på långa lagringstider på fat reducerats kraftigt.

Systembolaget, som enligt egen utsago har ett av världens största utbud av viner, kan uppbåda hela åtta Vino Nobile. Bortses från beställningssortimentet och ett sannolikt fel i lagersaldot är vi nere i hela tre stycken. Jämför med norska monopolet där 25 viner kan beställas på nätet! Vi valde i alla fall ut tre stycken viner från denna toskanska by.

2006 Morone (169 SEK) produceras av Palazzo Bandino som ägts av familjen Valeriani i sex generationer sedan 1800-talet. Till 85 procent består vinet av Prugnolo Gentile, med 15 procent Canaiolo nero, Mammolo och Colorino. De två sistnämnda druvorna är traditionella druvor som inte används så mycket längre. Colorino var, som namnet antyder, populär för att färga vinerna mörkare och i Chianti torkades druvan för att tillsättes som druvmust, innan så kallad governo förbjöds, för att få fart på jäsningen. Morone fatlagras i drygt två år i franska ekfat mellan 225 och 1000 liter, varav en femtedel är nya.

Initialt är doften parfyrmerad med ack så söta bär som drar åt hallongodishållet. Rökighet, tjära och mandelmassa noterar jag också. Smakmässigt är detta ett vin för vänner av fatlagring, och särskilt de som gillar rökig single malt whiskey. Under lager av fat ruvar mörk och dov frukt. God, men på tok för mycket fat i dagsläget.

2005 Lodola Nuova (145 SEK) från Ruffino beställdes i tron att den var från 2004 eftersom det är detta år som anges på hemsidan, men överlämnades med sedvanlig förklaring att Systembolaget inte tar något ansvar för uppgifternas riktighet. Ruffino producerar denna Vino Nobile sedan 1988 på huvudsakligen omplanterade tegar. Druvsammansättningen anges av producenten som huvudsakligen Prugnolo Gentile. Jäsning och urlakning i drygt tre veckor följdes av två år på franska fat.

De andra två vinerna kom från den hyllade årgången 2006, och jag låter det vara osagt om 2005 var en så pass mycket sämre årgång, men faktum är att detta vin var märkbart mer anonym i doften och storleken mindre i smaken än konkurrenterna.

Doften innehåller tjära, rökighet, rökt fläsk (bacon kanske), mandelmassa, körsbär och plommon. Smaken är körsbärskärv, men burgundiskt elegant i sammanhanget, med plommon, lakrits och gräsighet. Tanninerna var lite mindre sandiga än brukligt i Toscana, och det tillsammans med gräsigheten ledde tankarna åt Bordeaux. Sammanfattningen blev att detta är en behaglig och drickbar Vino Nobile som kan konsumeras i väntan på mer lagringskrävande viner.

2006 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano (189 SEK) var den Vino Nobile som fick mest positiva omdömen denna kväll. På 42 hektar görs en blandning som består av 85 procent Prugnolo Gentile och 15 procent Canaiolo Nero, Colorino och Merlot. Under 18 till 22 dagar jäses och urlakas druvorna och sedan får vinet tillbringa 14 till 16 månader i franska fat av varierande storlek som till en femtedel är nya.

Doften är dov och mörkt sötfruktig, nästan likörartad, med körsbär och slånbär. Associationerna går till södra Rhône och viner gjorda på Grenache. Sedan finns där också bacon, tjära och mandelmassa. I munnen märks tydligt faten tillsammans med de söta och kärva körsbären. Annat som noteras är lingon, kokos och dill. Eftersmaken är lång och lite eldig. Frukten kommer lite i skymundan för faten. En känsla är att vinets olika beståndsdelar drar åt olika håll och att det krävs några år i ryggläge innan det är riktigt färdigt. Producenten anger tio till tolv år som lagringspotential, och det är en uppgift som känns lite underkant faktiskt.

Efter dessa tre viner sammanfattar vi och konstaterar att generellt görs goda och prisvärda viner med återkommande tjära och rökighet i doften och mycket fat i smaken. Men för att dessa viner skall komma till sin rätt krävs nog en rejäl dos tålamod.

Tanken var att vi sedan skulle lämna Toscana för utflykter i nya världen. Under alla de år som vi träffats och druckit vin har det sällan hänt att vi lämnat invanda jaktmarker i Frankrike och Italien. Nyfikenheten var särskilt stor på om det finns några alternativ till Bordeaux där ute.

2005 Meerlust Rubicon (229 SEK) bars snabbt av planen. En doft av uppblött pappskiva, gammalt blomvasvatten och mögelskadad källare behöver kanske inte förklaras närmare, utan här hade vi råkat ut för ett skolboksexempel på korkdefekt. En tanke som jag gör i skrivande stund är att ambitiösa producenter på sina hemsidor kan redovisa sina ansträngningar i detalj, för att sedan låta en undermålig barkbit ödelägga allt. Tråkigt var det eftersom en härlig svartvinbärsfrukt indikerade att något riktigt bra var på gång.

2006 Ridge Santa Cruz Mountains (329 SEK) fick dock mungiporna att åka upp igen. En blandning av 56 procent Cabernet Sauvignon, 42 procnet Merlot och två procent Petit Verdot som lagras i tjugo månader på amerikansk ek.

Doften är generös, tjock, sötfruktig och parfymerad så till den milda grad att den leder tankarna till ett duschdraperi. Kahlua, eller Hawaiian Tropic, kanske kan ge en vägledning om den påtagliga doften av kokos. Smaken är även den generös med söta plommon och kaffe och choklad. Det blir uppenbart att de tre föregående italienarna gett smaklökarna en rejäl omgång. Jag hade nämligen svårt att känna någon kärvhet eller syrlighet. Där finns kanske två eller tre tanniner. Det är i alla fall som en smekning för gommen efter den toskanska uppvisningen av garvsyror. Generositet, fyllighet och bra balans jämte det faktum att det är drickfärdigt gör att segern denna kväll går till USA. De tre vinerna från Montepulciano känns helt enkelt ganska vresiga och otillgängliga bredvid detta mycket goda vin.

lördag 26 december 2009

2001 Chateau Chasse Spleen

En gång i tiden var det fint att vara deprimerad för högre ståndspersoner. Spleen kallades detta psykiska tillstånd då. Oavsett om det nu var Lord Byron eller Baudelaire som är upphov till namnet Chasse spleen, det vill säga jaga bort melankolin, så var det bra för marknadsföringen. Det finns de som anser att Chateau Chasse Spleen borde varit med i den berömda klassificeringen från 1855. Nu fick man nöja sig med epitetet borgarvin i stället. Apropå det, så har ju borgarklassen avskaffats i Bordeaux. Så jag vet inte hur Chateau Chasse Spleen och övriga slott klassificeras numera.

Chateau Chasse Spleen ligger i Moulis, som i sin tur ligger inklämt mellan Saint Julien och Margaux på västra stranden i Bordeaux. Egendomen består av 80 hektar som är planterade till 73 procent av Cabernet Sauvignon, 20 procent Merlot och sju procent Petit Verdot. 80 procent av vinfälten består av grus och 20 procent av lera. Som kuriosa får man på slottets hemsida veta att innan vinrankorna sattes i jorden användes åkrarna för tåliga sädesslag som exempelvis råg. Detta eftersom väldränerad och näringsfattig jord av den typ som ger bra betingelser för druvor till viner sällan lämpar sig för annat slags jordbruk.

Under den närmaste tiden kommer kosthållningen bestå av rester från julaftonens dignande julbord. Men för att klara av detta krävs ett tillfälligt avbrott med en middag på kyckling och lite lättare tillbehör. Vid tanken på att komplettera denna meny med en Bordeaux på väg in i mognadsfasen börjar jag salivera, och efter en stunds grävande i garderoben är saken ordnad.

Doften är klassisk Bordeaux utan att vara påträngande eller särskilt generös. Behöver jag räkna upp godsaker såsom svartvinbär, plommon, ceder, läder, kaffe och tobak? Stallighet finns där också, och släng även in lite gräsighet och unken källare också, så kanske bilden klarnar.

Smaken är lite kärv och syrligheten är pigg. Det är nog några år kvar innan detta vin passerat zenit i mognadskurvan. Frukten består primärt av svartvinbär som sekunderas av plommon i en ganska fyllig kropp. Tobak och gräsighet noterar jag också. En antydan till kaffe påminner om den exemplariska fatbehandlingen. Eftersmaken klingar av långsamt som sig bör. Mycket bra balans och begynnande mognad gör att Chateau Chasse Spleen är en mycket angenäm upplevelse i dag. Skall jag använda ett ord så för att beskriva detta vin så får det bli behaglig. Vilken tur att jag har en flaska kvar.

fredag 25 december 2009

2001 Castello di Ama


Castelli dei Fonterutoli e Brolio har rätteligen fått mycket uppmärksamhet för sin förmåga att utnyttja Sangiovesedruvans potential och göra kraftfulla och prisvärda viner. Castello di Ama å sin sida är kända för att med förträffliga vingårdar och ambitiösa produktionsmetoder göra några av de mest framträdande vinerna i Chianti. Av Castello di Amas 90 hektar används 55 för framställning av Chianti. Sangiovese står för merparten av vinrankorna med sina 80 procent. Därutöver står Canaiolo för åtta procent och Malvasia nera och Merlot för återstoden. Druvorna har lakats ur och fått en första jäsning i 25 dagar, vilket verkar vara tämligen lång tid. Sedan har det varit väldigt mycket med franska fat under jäsning, blandning och lagring innan vinerna är klara.

Utmärkelserna i såväl internationell som svensk vinpress har duggat tätt. Kvällens vin fick exempelvis tre stjärnor i Gambero Rosso. Tidigare i höstas tvingades jag avbryta ett försök till följd av en defekt flaska. Dags för ett nytt försök.

En god doft som inte är särskilt komplex eller generös noterar jag efter en stunds luftning. Det är inte så mycket mer än jordkällare, tjära och körsbär. Smaken är elegant och behaglig med kärva körsbär, viol, tjärpastiller, tobak, svart te och fatvanilj i en drygt medelfyllig kropp. Elegant, harmonisk och balanserad på gränsen till tråkighet. Ett gott gammalt vin kort och gott. Helt klart hade jag förväntat mig mer än så här. En misstanke är att vinet varit mycket bättre, och att det numera är på väg i full fart nedåt på lagringskurvan. I Toscana framförs som allmän visdom att en Chianti Classico Riserva presterar som bäst ungefär fem till sex år efter skörden. Jag är rädd för att 2001 Castello di Ama är ett bevis på att man inte skall ligga allt för länge på Chiantiviner om man inte är riktigt säker på vad man gör. En annan teori är att jag fått två defekta viner på raken. Eftersom jag köpte vinerna via beställningssortimentet i somras indikerar det i sådana fall problem hos leverantör eller producent.

Två bommar på två försök är mitt omdöme hittills av Castello di Ama. Min relation med en intressant och rosad producent kunde ha börjat bättre tycker jag.

Varunummer: N/A
Pris: 269 SEK

1998 Deutz Blanc de Blanc


För att komma i stämning inför julbordet på julaftonen bjöds på en champagne från Deutz. Intressant att notera är att så många firmor i Champagne har tyska rötter i likhet med Deutz. William Deutz och Pierre Gelderman grundade Deutz 1838 i Aÿ. 1977 breddades verksamheten till att även innefatta Delas i norra Rhône. Firma Louis Roederer övertog aktiemajoriteten i Deutz 1993. På hemsidan lämnas en något svårtydd information som jag väljer att tolka som att två miljoner flaskor skeppas iväg per år. Det är ingen småskalig verksamhet med andra ord.

Julbord och julklappsutdelning är inte riktigt rätt forum för att sitta och fördjupa sig i vad som finns i glaset. Men några snabba kråkfötter hinner jag plita ned.

Färgen i glaset börjar få en mörkare ton som indikerar viss mognad. Doften är relativt diskret med en god brödig doft och något slags äpple, sälta och mineral samt nötter. Smaken är inte riktigt balanserad då syrligheten är markerad i och med att moussen är förvånansvärt låg, med få bubblor som stiger upp i glaset. I övrigt är denna champagne torr och frisk med äpplighet, mineraler av typen skaldjur i saltvatten och något som påminner om en inte fullt så söt apelsinmarmelad old english-style.

Som jag skrivit tidigare så har jag aldrig druckit en Champagne som inte smakar bra. 1998 Deutz Bland de Blanc är inte något avsteg i detta avseende. Det är en god champagne, men inte den bästa jag druckit.

torsdag 24 december 2009

2001 Chateau du Paradis


Dagen innan julafton behövs ett vin till avsmakningen av skinkan. Ett vin inköpt på en av Finlandsbåtarna på rekommendation av både Ålandstidningen och Hufvudstadsbladet får träda in på scenen.

Chateau du Paradis kommer från Saint Emilion i Bordeaux och görs på 75 procent Merlot, 20 procent Cabernet Franc och fem procent Cabernet Sauvignon.

Doften är härligt murrig och sumpig med källartoner och kokta rotfrukter. Fruktigheten består av svartvinbär och plommon, som får sällskap av lite gräsighet och tobak. Lite kaffe tror jag såhär i efterhand att jag också kan dra mig till minnes. Men då kanske mer åt sumpen i melittafiltret snarare än nyrostade kaffebönor. Efterhand blir en doft av tobak och tjära allt mer påträngande.

Smaken är ganska okomplicerad med svartvinbär och plommon i en slank och balanserad kropp som klingar av i en ganska lång eftersmak. Det som gör att mungiporna åker upp är att vinet har en perfekt skjuts i mellanregistret som breddar smakregistret, just när det behövs som bäst.

Det är inte något stort vin, då det är lite för endimensionellt. Men det har personlighet och är urtypen för ett bistrovin. Därför blir det samlade intrycket väsentligt bättre än vad några smaknoteringar förmår förmedla. För cirka 200 kronor får man med Bordeauxmått mycket vin för pengarna. På ett personligt plan vill jag tro att det är kombinationen Merlot och Cabernet Franc som gör att vinet tilltalar mig. Jag tycker mig nämligen märka att flera viner som jag gillat består av denna blandning.

måndag 21 december 2009

2001 Barolo Cannubi Boschis Virna di Borgogno


Dags för ytterligare en Barolo. Denna Barolo är gjord av en dotter till Lodovico Borgogno som heter Virna, vilket händelsevis råkar vara namnet på den gemensamma firman. Borgogno är ett namn som återkommer i olika variationer då det verkar vara en klan som gett upphov till flera producenter.

I striden mellan traditionalister och modernister verkar Virna inta något av ett mellanläge. Druvorna lakas ur med skalen i tio dagar och lagras sedan i två år på franska fat på 300 respektive 500 liter.

Föga förvånande med tanke på avlagringarna i botten på karaffen buteljeras vinet utan filtrering. Därtill är färgen vackert transparent med drag av tegel.

Efter en stund i karaffen går att ana en diskret doft av framförallt körsbär, men också med jordgubbar och torkad frukt. Eteriska slöjor kommer och går med kryddor med dragning åt julen, som exempelvis stjärnanis. Här finns också svart te, rökt medwurst, tobak och läder. Efter hand blir tjära och rosor tydliga.

Alerta tanniner som förmår snörpa ihop kinderna följs av en tämligen lätt, slank och elegant smak av torkad frukt, körsbär, läkerol och lakrits innan det klingar av med jordgubbsbalsamico och fatvanilj. Åren som gått sedan druvorna skördades har tagit ut sin rätt och vinet börjar visa upp flera mogna drag. Lagringspotentialen är inte uttömd än, vilket visar sig i att dag två har vinet förlorat i komplexitet, men å andra sidan vunnit i fyllighet och bättre balans. Det är helt enkelt lite godare med ett dygns luftning.

Det är ett gott vin. Längre än så vill jag inte sträcka mig. Det är lite för lätt och saknar tillräckligt med skjuts i framför allt eftersmaken. Det innebär tyvärr att priset är på tok för högt i relation till den upplevelse som vinet förmår bjuda på.

Varunummer: 85374
Pris: 369 SEK

tisdag 15 december 2009

Portugisisk provning

Fem glas med viner radades upp framför oss. Sedan gällde det att gissa vilket land som vinerna kom från. Aussie-shiraz, Napa-cabbe, Priorato, södra Italien och argentinsk malbec är bara några av de förslag som haglade över provningsledaren. Det rätta svaret, Portugal, kom som en överraskning och i ett svep var vi flera som insåg att det görs mer än portvin och Periquita i detta gamla vinland.

På grund av tidsbrist kommer några mindre välsorterade rader med visst mått av osäkerhet vad gäller faktauppgifterna.

På sista plats kom 2005 Quinta do Alqueve från Ribatejo som gjorts på druvorna Castelão, Trincadeira, Tinta Roriz och Touriga Nacional. Doften är likörig, och utan att veta varifrån vinet kommer ifrån tycker jag att det doftar portvin. Här finns även svartvinbär och viss gräsighet i doften. Smaken är mycket bra med körsbärskärnor och björnbär i en fyllig kropp och med bra balans. Det fanns på bolaget för 214 kronor.

På fjärde plats kom 2004 Pinalta från Duoro. Här heter druvorna Touriga Franca, Tinta Roriz and Tinta Barroca. Doften är sötfruktig med plommon, svartvinbär, hallon, charkuterier och jordkällare. Även här finns portvinstoner. Smaken är sötfruktig och frisk med björnbär, katrinplommon och russin i en fyllig kropp. För elva euro som vinet kostade i Tyskland är det ett brakfynd, det var vi alla överens om.

På tredje plats 2006 Quinta do Vallado Reserva från Duoro. Tinta Roriz, Tinta Amarela, Tourigas Franca, Tourigas Nacional och Sousão heter druvorna. Ljusare rödfruktig doft med hallon, viol och portvin med en frisk, fyllig plommonfruktig smak med lite russin och portvinstoner. Finns i beställningssortimentet för 299 kronor.

Sedan var det som om de två återstående vinerna lade i en högre växel i mina noteringar.

På andra plats kom min favorit, 2005 Vertice Grande Reserva Tinto. En härlig doft av nyrostade kaffebönor jämte mörk frukt med svartvinbär, plommon och hallon. Tobak, läder och viss jordighet fanns här också. Amarone var det första jag kom att tänka på när jag smakade vinet. Fylligt och med körsbär, russin och portvin som klingar av med viss eldighet. Fantastiskt bra, noterade jag i protokollet. Jag kastade mig över en dator och konstaterade med sorg i hjärtat att vinet är slut hos leverantören. Några lyckliga själar har endast betalat 299 kronor för ett mycket bra vin. Grattis säger jag med en stämma som darrar av missunnsamhet.

Den särklassige vinnaren (utom för mig) var en 2003 Herdade do Mouchão Tonel 3-4 från Alentejo som görs de bästa åren på Alicante Bouschet och Trincadeira. Vinet lagras i två år på 5000-litersfat, som görs på portugisisk ek och brasiliansk ”hardwood”, innan det lagras två år på flaska innan försäljning. I glaset ruvar en maffig och sötfruktigt likörartad doft med tuttifrutti och svartvinbär där man kan föreställa sig det vingummi från Bassett´s som smakar björnbär för att komma ganska nära. Smaken är även den maffig och mycket sötfruktig med starkvinsvarning, nästan jolmig, och med eldighet där ljusare röd frukt, citrusjuice och lite gräsighet noteras. Ett häftigt vin och kul att prova även om prislappen på 688 kronor avskräcker.

Som alltid är blindprovningar utmärkta tillfällen att omvärdera förutfattade meningar och vidga vyerna. I våra gissningar hamnade vi lätt i nya världen och det tycker jag sammanfattar intrycken ganska väl. Det verkar som om de portugisiska producenter som vi provade lyckats med att kombinera traditionella druvor och karaktärer med modern framställningsteknik. Eller med andra ord, man har lyckats kombinera det bästa från gamla och nya världen.

En mycket rolig provning där lärdomen för mig är att även utforska jaktmarkerna i Portugal. Här verkar det finnas en hel del trevliga viner.

måndag 14 december 2009

2006 Plozza Rosso di Valtellina


Längst upp i Lombardiet mot gränsen till Schweiz byter Nebbiolodruvan namn till Chiavennasca. Valtellina för sina terrasserade odlingar och för ett kärvt klimat. Vinerna härifrån tenderar att vara mindre kraftfulla än de från Piemonte, men de kanske å andra sidan är mer återhållsamt eleganta. I DOC-vinerna måste minst 80 procent utgöras av denna klon av Nebbiolo och i DOCG-vinerna minst 90 procent.

Enligt importörens hemsida var Plozza tidigt ute med att göra vin på torkade druvor, det som kallas Sfurzato. I dag är Plozza en av de största producenterna i regionen. Intressant är att de lagrar denna Rosso di Valtellina till 95 procent på stora fat som gjorts av kastanj och fem procent i begagnade barriquer.

Innan vintern tar knäcken på rosmarinen passar vi på att krydda en späckad skinkstek med den.

En något knuten, men god, doft av körsbär, blodapelsin, stendamm, tobak, viol och rosor letar sig upp ur glaset. I en slank och medelfyllig kropp bjuds på välgörande kärva körsbär med en anstrykning av torkad frukt, lite blodapelsin, läkerol och lakrits med en pigg syrlighet.

Det är inte det kanske det bästa vinet i prisklassen som jag provat. Men det är ett gott och funktionellt matvin för vardagen. Ur det perspektivet vill jag därför rekommendera detta vin.

Varunummer: 6276
Pris: 99 SEK

lördag 12 december 2009

2007 Les Obriers de la Pèira


En del som är intresserade av vin har nog lekt med tanken att köpa en vingård. Andra gör slag i saken och köper några hektar och sätter igång. Dj:n Rob Dougan hade lyckan att göra en låt som blev sound track till Matrix. Efter det kunde han köpa 11,6 hektar i Terrassez du Larzac i Languedoc. Terrasses du Larzac ligger i norra delen av departementet Herault i Languedoc. Pengarna räckte tydligen även till en meriterad vinmakare med Château Margaux och Château Guiraud under bältet vid namn Jérémie Depierre. Inte nog med det, ambitionerna är högt ställda. Det är nog lättare att räkna upp vilka metoder som inte används i strävan att producera ett världsklassvin. Den intresserade kan läsa en utförlig beskrivning här.

Pang på rödbetan doftar jag på vinet i samma ögonblick som korken åker ur flaskan. En rik och sötfruktig doft med körsbär, hallonbåtar, mandel, viol, lavendel, lakrits, stendamm, svart te och något köttigt möter näsan i glaset.

Smaken domineras av sötfruktighet i en positiv bemärkelse i så motto att det inte är jolmigt eller syltigt. Frukten drar åt framförallt körsbär, som kompletteras med björnbär och blåbär. Här finns också en påtaglig smak av lakrits. Jag tycker även att det smakar lite mandel, och närmare bestämt amarettoskorpor. Som tur är kollar jag upp vilka druvor som vinet är gjort av innan jag tvärsäkert skriver att det är väldigt grenachetypiskt. Druvblandningen består av två tredjedelar procent Cinsault och en tredjedel Carignan. Ett uns av eldighet drar ner helhetsintrycket. Bortsett från det så är det makalöst bra balanserat med fin syrlighet och några få mycket mjuka tanniner.

Som så ofta avgörs ett vins kvalitet först när maten kommer på bordet. Lamminnerfiléer med en rödvinssås baserad på hemgjord buljong och ugnsrostad potatis skapar en perfekt fond för att Les Obriers de la Pèira skall komma till sin rätt. Till mat är vinet rent förträffligt. Men det träffar inte mina preferenser klockrent med dess sötfruktighet och mjuka tanninstruktur. Det är dock ett mycket bra vin som absolut förtjänar att provas och därför meriterar till en stark köprekommendation.

Varunummer: N/A
Pris: 199 SEK

torsdag 10 december 2009

2008 Dreissigacker Riesling


Vin är inte bara gott i kocken, utan även i maten. Införskaffandet av matlagningsvin är en utmärkt ursäkt att prova än fler viner. Dreissigacker Riesling plockades från hyllan utan någon som helst kunskap om vad det är för något. En snabb koll på nätet indikerar att Weingut Dreissigackers viner faller Jancis Robinson på läppen.

Doften är fantastiskt bra med tropisk frukt, päron åt piggelinhållet och ett uns av mineral. En knappt förnimbar doft av något oxiderat eller möjligtvis petrokemiskt kan uppfattas om man anstränger sig.

Smaken är bra. Torrt med söttropisk frukt som mango och citrus med lite päron också. Ett svagt oxiderat inslag som minner om det petrokemiska får en att fundera om vinet ändå inte kommit i kontakt med fat av något slag, trots motsatsen uppges av leverantören. Jag hade varit böjd att utfärda fyndvarning om det inte varit för de på tok för veka syrorna. Det gör att ett annars mycket bra vin känns för jolmigt. Men ett vin och en producent som jag skall hålla utkik efter i framtiden.

Varunummer: 6009
Pris: 96 SEK

måndag 7 december 2009

2007 Crozes Hermitage Alain Graillot


Alain Graillot torde knappast behöva en närmare presentation att döma av den rusning som uppstår bland vinintresserade varje år som flaskorna anländer till bolaget. Bortsett från riktigt usla år, som 2002, är Graillot en pålitlig producent av koncentrerade viner för en rimlig penning.

Rhône och Syrah är en hörnsten i vinvärlden. Det finns en hel del som talar för att fransmännen, eller gallerna rättare sagt, odlade vin vid Rhône redan innan de romerska legionärerna kom trampandes. Vitis Allobrogica hette druvan och den är enligt somliga ursprunget till Syrah.

Ibland förekommer uppgifter om att Syrahdruvans ursprung står att finna i orienten och att druvan skulle kommit med korsfararna. I vissa myter spelar Gaspard de Sterimberg som slog sig ned på Hermitagekullen en roll i detta. Denne hade dock inte varit på korståg i det heliga landet, utan mot de kätterska katarerna i södra Frankrike.

De historiskt berömda vinerna från den iranska staden Shiraz har heller ingenting med Syrah att göra. Här gjordes nämligen vita viner, och de efterfrågade vinerna härifrån var därtill söta. Inom parentes kan nämnas att föga förvånande tillåts inte någon produktion av iranska Shirazviner i dag, utan druvorna används i stället som bordsdruvor eller russin.

Numera vet man att Syrah är en korsning av den blå druvan Dureza och den vita druvan Mondeuse blanche. Båda är inhemska och synnerligen lokala förmågor. 1988 fanns endast en hektar kvar av Dureza och 1999 fanns endast fem hektar kvar av Mondeuse blanche.

Så över till Graillots Crozes Hermitage.

Initialt dominerar en sumpig doft som försiktigt positivt kan beskrivas som dyig sjöbotten. Efter hand breddas denna del av doftspektrumet till att även innefatta den svavliga doften av uppblossande tändstickor, en brasa som eldas med sur ved och en rostig järnbjälke. Här finns även charkuterier, viol och vitpeppar. Här bjuds även plommon, hallon och slånbär. Men under kvällen vill inte den där skitiga doften riktigt släppa taget, utan finns i bakgrunden. Nu gillar jag detta och väljer att inte se detta som en defekt. Murrigt är gott!

Smakintrycken skiljer sig något från de något orena doftintrycken. Drygt medelfyllig och med en ren frukt där de karaktäristiska nyponen och hallonen ackompanjeras av viol och lite gummi. Syrligheten är förvånansvärt mild och vinet ger över lag ett balanserat intryck med behaglig eftersmak. Det är gott och jag kan inte se att det skulle vinna särskilt mycket på lagring. Men det är lite väl slankt och ett visst mått av besvikelse infinner sig när jag drar mig till minnes mer kraftfulla upplevelser förr om åren. I min bok når denna årgång av Graillots Crozes Hermitage inte riktigt upp till 2001 och 2003, för att ta ett par exempel på ett par årgångar som jag tycker var strået vassare.

Varunummer: N/A

Pris: 188 SEK