lördag 25 april 2009

2006 Pesquera



På Köpenhamns flygplats återfinner jag en gammal vän som jag inte sett på flera år. För snart sex år sedan kom Pesquera 1999 till bolaget och efter att ha blivit hänförd av hur ett riktigt gott vin kan smaka var jag fast i vinträsket. Man kan faktiskt säga att på sätt och vis är Pesquera orsaken till denna blogg. För övrigt var det också Pesquera 1999 som jag bjöd på första gången som L. var hemma hos mig på middag. Nu är det årgång 2006 som möter mig på hyllan. Snabb som en iller springer jag iväg till kassan med två flaskor under armen. Resan hem går bra och väl innanför dörren är jag snabbt på korken.

Bodegas Alejandro Fernandez kanske inte behöver en närmare introduktion. Efter att ha tillverkat och sålt jordbruksredskap köpte señor Fernandez några hektar mark 1972 och började producera vin. Efter hand uppnåddes kultstatus och 1986 skall Pesquera ha fått 98 poäng av Parker och jämförts med Chateau Petrus, enligt osäkra källor på nätet.

Pesquera produceras på 65 hektar och tempranillodruvorna får uppnå optimal mognad på väldränerade grussluttningar. Vinet mognar sedan 18 månader på fat och sex månader på flaska innan flaskorna når konsumenterna. Enligt den reglerande myndigheten för Ribera del Duero var 2006 ett bra år, om än ej mycket bra eller enastående. Översatt till lekmannatermer torde det innebära att 2006 var ett slags mellanår.

Doften är mycket god med mörk frukt som plommon och körsbär. Blint hade jag nog satsat på Toscana med tanke på de mörka morellerna. Där finns också tobak och fatvanilj. Mycket av detsamma går igen i smaken; söt frukt med plommon och körsbär ackompanjerat av en påtaglig vaniljsötma som rundas av med sammetslena tanniner och fräsch syrlighet i ett långt avslut. Om jag skulle använda ett ord så är det sömlös. Det är ett kompetent sammansatt vin utan skarvar eller kanter som behöver rundas av. Där är få tanniner och låg syrlighet, men precis tillräckligt så att vinet inte blir jolmigt. Ett annat sätt att beskriva det på är att jag får en känsla av att många BiB-producenter har Pesquera som en förebild. Allt är på plats från första stund utan att för den skull kännas banalt. Här har vi ett vin som inte behöver lagras för att uppnå fulländning. Det är bara att korka ur och njuta från första stund.

Eller med andra ord, hatten av för señor Fernandez för en uppvisning i hur ett gott vin skall smaka. Låt oss ytterligare hylla denne man som fortsätter att producera ett kultvin för måttliga pengar i stället för som så många andra hitta på förevändningar för att höja priset.

En invändning, och den är inte så liten, är att Pesquera känns klar att dricka i dag. Jag har svårt att se att någon längre tids lagring skulle kunna plocka fram några dolda kvaliteter. Därmed saknas också skäl till att köpa på sig fler flaskor och lägga undan. Jag chansar hellre på att jag någon gång i framtiden kommer att springa på Pesquera igen. Och då kommer jag återigen att snabbt som attan springa till kassorna med ett par flaskor i nyporna.

Om man för en stund bortser från alla superlativer så är det ett mycket gott vin till ett i sammanhanget mycket rimligt pris. Men det är inte något stort vin i bemärkelsen att det lämnar ett outplånligt intryck. Fyra Decanterstjärnor eller runt 90-parkerpoäng tycker jag är motiverat. Men återigen, låt solen titta fram och rulla fram Webern så ändras förutsättningarna radikalt. Jag har svårt att se att något annat vin gifter sig bättre med en helgrillad entrecôte än Pesquera.

Slutomdömet kan bara bli ett, och det är en mycket stark köprekommendation.
Varunummer: N/A
Pris: 129 DKK

fredag 24 april 2009

Chateau Montus 2004



Efter att ha stampat i Chianti en månad eller så har fokus flyttats mot Frankrike. Vädret gör att jag börjar tro på en sommar även i detta land och grillen ska naturligtvis laddas. Till det behövs lite rejäla saker. Sagt och gjort fiskades en flaska Montus upp ur källaren.

Presentation är tämligen överflödig så jag går in på väsentligheterna. Montus görs på 80/20 Tannat/Cabernet Sauvignon. Lagring sker i 12-14 månader på fat, varav hälften nya.

Jag känner den intensiva doften på armlängds avstånd när jag snurrar glaset. Vinet har fått luft i tre timmar och det är dags för ett första intryck. Det är en tät vätska åt det trögflytande hållet som lämnar avlagringar på glaset. Blåsvart färg.

Doften är ung och fruktig med stort F. Jag hittar svart vinbär, ceder, fat förstås. En eldigare och fylligare Bordeaux från vänstra stranden skulle man kunna tänka. Lovande.

Men Médoc smakar inte så här.

Smaken är snarast volatil och fyller gommen rejält. De fjorton komma fem procenten känns i kvällssolen. Kraftig frukt med svarta vinbär lagom draperade av ek. Eftersmaken är lång och föga förvånande eldig. Frukten är dock inte sötaktig på något jolmigt sätt utan bär upp kostymen på ett förhållandevis elegant sätt.

Detta är ett kraftigt, fortfarande ungt vin. Just idag faller jag i farstun, precis vad jag längtade efter. Önskar jag hade en låda i källaren att leta fram med om fem-tio år men dessvärre är så inte fallet. Bolagets tilldelning av detta vin är ganska liten i förhållande till efterfrågan (4200 flaskor av 05:an) och därför har jag inte kommit över några större mängder.

Efter ytterligare ett par timmar dämpas häftigheten i vinet och smaken drar åt det dova, varma hållet. Tanninerna är fortfarande kraftiga, men har rundats av. Alla initiala referenser till Médoc är borta vid det här laget.

Slutomdömet är ett vin som är mycket bra i dagsläget, men som förstås bli ännu bättre med tiden. För mig har både det unga bråkiga och det avmätt mognade en självklar plats i sinnet.

Langhe Nebbiolo La Spinetta 2006



Den andra hälften av bloggen har redan provat denna version av noshörningsvinet. Det skedde under något mindre belevade former och fick inte ett rättvisande omdöme.

Min provning sker under lugnare former och jag och L kan i lugn och ro njuta av vinet till en köttbit från grillpannan. Doften är aningen stram och fatig med ett grönt inslag. Ungt. Smaken är helt klart bråkig och ung, med inslag av choklad och kaffe. Det kompletteras med en lång och något eldig eftersmak.

Det är bara att slå fast att detta vin kräver mat. Det skulle också må bra av en tids lagring. Men när man är nyfiken i en strut och har en ynka flaska - vad göra?

Detta är andra vinet från La Spinetta som jag provar. Båda imponerar och känns mycket välgjorda och kompetent hopsnickrade. När det blir dags för 07:or står jag och köar.

Pris: 199 SEK

tisdag 21 april 2009

Riserva La Prima Chianti Classico 2004



Är det en slump att webbsidorna för toskanska vinproducenter är så snajdiga? Knappast. De vet hur mycket det betyder att presentera ett attraktivt yttre inför turister och vinintresserade. Jämför med flertalet franska eller tyska producenter så är det som att jämföra Serie A med Allsvenskan.

Castello di Vicchiomaggio är inget undantag, tvärtom. Här ångrar jag snabbt att sommarens semesterplaner inte involverar ett besök i Toscanas hjärta. Man får intrycket att hotell- och restaurantverksamhet är huvudfokus, men egendomens vinavdelning skäms verkligen inte för sig för sig.

33 hektar/300 000 flaskor enligt Gambero, beläget utanför Greve. Prestigevinet är FSM, helt gjord av Merlor, med en mycket liten produktion.

La Prima å andra sidan görs på hundra procent Sangiovese och lagras på små fat i mellan 16-20 månader. Inte mer än tusen lådor produceras per år, så det är ingen slump att det inte lanseras i det ordinarie sortimentet på bolaget.

Vinet får luftas i ett par timmar innan det är dags för att se vad doften har att ge. Det finns en aning tegel i färgen. Det doftar mörka bär och fat, rätt så ungt. Doften är som från en instruktionsbok för Chianti Classico.

Det kan också sägas om smaken. Den är rund och mjuk, med fat och mörk choklad som accessoar till de mörka körsbären. Det finns tillräckligt underliggande kraft för att kunna klara ytterligare ett par år i källaren, men vinet är nog snart på topp. Ska man vara petig kan jag sakna en viss bitterhet i eftersmaken. Men helhetsintrycket är att detta är riktigt bra, en riktig ”crowdpleaser” som snabbt försvinner ur karaffen.

Årgången är slut på bolaget och har övergått till 2005:or. Dags att passa ett år och vänta på 06:orna.

Då är den lilla genomtröskningen av Chianti ur beställningssortimentet avklarat. Hittills har alla viner från 2004 varit mycket bra och rekommendation utfärdas för de återstående flaskor som finns kvar.

Varunummer: 88734

Pris: 216 SEK

lördag 18 april 2009

2005 Chateau La Croix Canon



Kartläggningen av högra stranden i Bordeaux fortsätter denna vecka med 2005 Chateau La Croix Canon från Canon-Fronsac. Vinet är tydligen en av flera egendomar som ligger under Chateau de la Dauphine i Fronsac. Eftersom producentens hemsida, förvisso med flashgrafik, i sedvanlig ordning är föga informativ är det svårt att hitta förstahandsinformation om kvällens vin. På leverantörens hemsida står att läsa att druvsammansättningen består av 80 procent merlot och 20 procent cabernet franc.

Canon-Fronsac är ungefär 1000 hektar stort och ligger inbäddad i det väsentligt större Fronsac vid Dordogneflodens sluttningar. Därför kallas Canon-Fronsac också Côte de Canon. En gång i tiden var Canon Fronsac det område som hade det bästa anseendet på högra stranden. Det är väl kanske därför som ett vin från Canon-Fronsac kan klassificeras som Fronsac, men inte vice versa. Förr i tiden var det malbec som dominerade i vingårdarna. Men under de senaste hundra åren har vetenskapen och erfarenheten visat att det är framför allt merlot som fungerar bäst i leran och kalkjorden. Men även de båda cabernetdruvorna odlas här.

Canon-Fronsac är en appellation som förutspåtts en ljus framtid under flera decennier. Man har helt enkelt förväntat sig att en ökande efterfrågan på viner från närliggande St Emilion och Pomerol skall spilla över till omgivande appellationer. Som bekant så har inte fallet blivit så, utan Bordeaux har tudelats mellan å ena sidan ett fåtal producenter med världsomspännande ryktbarhet och å andra sidan tusenden av producenter som kämpar för sin överlevnad.

Detta avspeglas också i frånvaron av Parkerpinnar och Decanterstjärnor. Däremot har 2005 Chateau La Croix Canon fått bronsmedalj på Concours Général Agricole de Paris 2007. Jag har inte någon aning om vad en sådan utmärkelse är värd och på nätet hittar jag inte någonting om vilka som var med i tävlingen.

Med viss förväntan åker korken ur flaskan och vinet i karaffen. Efter en stunds luftning stoppar jag näsan i glaset och belönas med en god typisk merlotdoft med bland annat plommon och svart vinbär samt järn. Men där finns också ett tydligt stråk av syrahtoner, och då inte minst viol.

Provningsförfarandet forceras av sonen som ihärdigt kräver att få skåla med mig. Merlot med plommon, blåbär, järn och korinter i en hyggligt fyllig stil med mjuka tanniner och pigg syrlighet och ett något eldigt avslut noterar jag. Det har inte några dova eller murriga toner. Det är en god, enkel och okomplicerad bordeaux med ett något eldigt avslut från de 14 volymprocenten blir omdömet.

La Croix Canon tarvar inte brutna linneservetter eller gastronomi i den högre stratosfären för att komma till sin rätt. Det är tillräckligt rättframt och robust för att klara sommarens grillsäsong för den som måste ha Bordeaux till entrecôten. Med viss lagring skulle det kanske rentav kunna vara den hyggliga vardagsbordeaux som så ofta efterlyses i bolagets ordinarie sortiment. Köprekommendation utan superlativer utfärdas härmed för 2005 La Croix Canon.

Varunummer: 74220
Pris: 144 SEK

fredag 17 april 2009

Castello di Querceto Chianti Classico Riserva 2005



De som är skeptiska till årgångsfetischism borde prova detta vin. Castello di Querceto är normalt en välrenommerad firma som enligt Gambero Rosso balanserar på gränsen att nå de stora höjderna.

Egendomen ligger i Greve och disponerar 78 hektar, med en bred produktportfölj, den nyfikne kan läsa mer här.

Att 2005 inte var någon höjdare i Toscana är inte direkt någon nyhet. När jag gjorde en beställning för en tid sedan av viner från 2004 från Chianti tog jag med Castello di Querceto riserva. När jag skulle hämta ut vinet hände det som ofta händer när man nyttjar beställningssortimentet. Man får fel årgång. Efter en sekunds inre dialog klipper jag ändå till, kanske kanske kan någon producent ha träffat rätt även detta år.

Dessvärre inte detta vin. Det är som när Groucho Marx enligt myten tackat för en middag med orden ”I’ve had a perfectly wonderful evening. But this wasn’t it”

Vinet är plumpt och sötfruktigt, utan vare sig charm eller struktur. Det är som en boxvin i mellanklassen, inte helt odrickbart men inte på
långa vägar värt de 169 kronor vinet betingar.

Varunummer: 88942

Pris: 169 SEK

måndag 13 april 2009

2003 La Bastide Saint Dominique



För några år sedan köpte jag några flaskor av 2003 La Bastide Saint Dominique efter goda vitsord från ”the usual suspects” i vinskribentskrået. För ett och ett halvt år sedan provades den första flaskan mot en 1999 Chateau Cantemerle i goda vänners lag. Bordeauxen var tveklöst två snäpp bättre den gången. Nu är det dags igen att korka ur.

Druvsammansättningen består av 80 procent grenache, 10 procent syrah, fem procent mourvèdre och fem procent cinsault. Framställningen verkar vara tämligen seriös med sådant som gamla stockar, sorteringsbord, avstjälkning och pigeage för att nämna några moment i tillverkningen som skall borga för god kvalitet. Eftersom jag inte är särskilt bevandrad i vinifieringstekniker så säger det mig egentligen inte så mycket. Det som intresserar mig mest på hemsidan är den Gîte som går att hyra. Mental notering till mig själv är att hålla detta i minnet till nästa års semesterplanering.

Viss begynnande mognad noterar jag när jag häller upp på karaff innan grillen laddas.
Jag doftar så på vinet medan briketterna är på väg att få sin rätta glöd. Jordgubbskompott, te och grillrök känner jag. Mental notering till mig själv nummer två är att inte prova vin och grilla på en och samma gång.

Smaken är bättre än doften med renrasig och typisk Chateauneuf du pape-grenachefruktighet. Det smakar jordgubbssylt, läkerol och ett potpurri av bakkryddor med viss eldighet och mjuka tanniner. I likhet med vissa andra Chateauneuf du pape som jag provat är det lite för enkelspårigt och eldigt. Det är helt enkelt lite tröttande i längden att dricka något som påminner om jordgubbslikör.

Det är ett gott vin som jag nog inte hade köpt på mig av när det begav sig om jag vetat då hur det smakar i dag. Ett korrekt och gott vin som inte orkar upp till köprekommendation. Mental notering till mig själv nummer tre är att inte lita på vinskribenter (allt för mycket).

Läs vad andra tycker om vinet här och här.

Varunummer: N/A
Pris: 230 SEK

lördag 11 april 2009

Chapel Hill, 2007 Rapitalà Cataretto Chardonnay och 2008 Leth Grüner Veltliner

På skärtorsdagen kommer vi till fadren som dukat upp med hummer och andra godsaker från havet med mousserande Chapel Hill och en vit från Rapitalà som ackompanjemang.

Balatonboglar Winery grundades 1956 och som namnet antyder ligger det vid Balatonsjön i Ungern. I slutet på 1980-talet satsades friskt med kapital, teknik och kunskap för att göra attraktiva viner, och 1996 privatiserades Balatonboglar. Genom långtidskontrakt har producenten i dag tillgång till druvor från 2500 hektar mark. Sortimentserien Chapel Hill hämtar sitt namn från en kulle med två kapell. På hemsidan understryks att Chapel Hill Sparkling Chardonnay är nummer ett bland mousserande viner i Sverige.

Doften är ganska neutral med äpple och citrus. Smaken är bra med frisk syrlighet, äpple, citrus och viss brödighet i en torr och läskande stil. Långt från champagne, men en eloge till en producent som kan göra ett bra vin för futtiga 59 kronor tycker jag.

Tenuta Rapitalà hämtar sitt namn från arabiskans Rabidh-Allah, det vill säga guds flod, och grundades 1968 av den franske sjöofficeren Hugues Bernard Comte de la Gatinais. Egendomen består i dag av 225 hektar mark på Sicilien. 80 procent består av Cataretto som är en inhemsk druva, medan Chardonnay står för resterande 20 procent.

Doften ger intryck av ekad chardonnay och smaken är frisk med citrus, grape och honungsmelon och fattoner. Ganska god, men lite anonym och tråkig tyckte jag.

På långfredagen avnjuts en Grüner Veltliner från Leth som produceras i Wagram. För snart 200 år sedan, den 6 juli 1809, piskade Napoleon österrikarna i slaget vid Wagram och 32 000 fransmän och 35 000 österrikare fick bita i gräset. Inom parentes beordrades vår blivande kung, marskalk Bernadotte, att lämna slagfältet då Napoleon var missnöjd med hans insatser. I dag odlas vin på det forna slagfältet.

Det doftar gott med krusbär, grape, citrus och mango. Smaken är mycket bra med citrus, äpple och päron i en fräsch och fruktigt polerad stil. Syrligheten är förhållandevis låg utan att det blir jolmigt. Riktigt gott och köpvärt tycker jag.

Chapel Hill Sparkling Chardonnay
Varunummer: 7649
Pris: 59 SEK

2007 Rapitalà Catarratto Chardonnay
Varunummer: 32220
Pris: 66 SEK

2008 Leth Grüner Veltliner
Varunummer: 4200
Pris: 72 SEK

måndag 6 april 2009

Monsenese Chianti Classico 2004

Medan ena halvan av bloggen harvar i Pomerol är den andra fast i Toscana, och åskådliggör därmed våra gemensamma smakpreferenser.

Det är slående hur stora skillnader det är mellan bolagets ordinarie sortiment och beställningsdito. Medan vinerna i det ordinarie vägs och mäts på längden och tvären, både av vinskribenter och bloggare, så är beställningssortimentet ofta terra incognita. Jag hittar enstaka referenser till dagens vin, men få omdömen och är hänvisad till importören för mer information. Försöker man besöka producentens egen hemsida kammar man noll.

Ett positivt undantag står Kronstam för i helgens DN, där han ger en del guldkorn från beställningssortimentet. Det är kul att han får breda ut sig om något annat än boxviner och han visar att han är en riktigt bra vinskribent.

Åter till Angelini. De ter sig som en betydande producent med flera olika egendomar i Toscana, med flera produkter representerade på bolaget. Vingården Monsenese ligger i kommunen Castellina i hjärtat av Chianti. Den exakta druvblandningen i vinet framgår inte riktigt men det är Cabernet Sauvignon som kompletterar Sangiovesen.

Färgen är förvånansvärt ljus och antyder viss mognad (tvärtom vad importören anger). Doften är syrlig med tydlig Sangiovesefrukt och en del fat. Jag förväntar mig ett relativt moget, elegant vin. Riktigt så blir det inte. Smaken är torr och utrustad med rejält riviga tanniner. Det är inte avskräckande utan absolut njutbart med mörka körsbär och choklad. Det borde ha ett par år kvar innan det når toppen. Till dagens köttbit sitter det alldeles utmärkt och försvinner på ett oroväckande sätt ur karaffen.

Både jag och L blir på gott humör av detta vin och vi gör definitivt tummarna upp. Smak i förhållande till pris och lagringspotential gör att rekommendation utdelas.


Varunummer: 81838
Pris: 199 SEK

lördag 4 april 2009

2006 Chateau de Valois



En strålande vacker aprilafton när våren äntligen anlänt provar jag en Pomerol som kom i aprilsläppet. För att gå rakt på sak funderar jag bara över en sak, och det är vilka urusla viner bolaget måste fått ta ställning till om Chateau de Valois 2006 var det bästa som plockades ut till det strategiska aprilsläppet.

Det doftar gott av plommon, gräs, kryddor, julmust, svart vinbär och järn. Det smakar halvhyggligt med gräsighet, svart vinbär, plommon, lite korinter och fatvanilj. Syrligheten är påtaglig med bra tanniner. Det är ungefär som att bita i en äppleskrott. Det känns helt enkelt kraftigt och outvecklat. Det är knappt så att det når upp till ribban för vad som kan sägas vara ett gott vin. Chateau de Valois 2006 är inte ett dåligt vin. Men det saknar helt enkelt något extra som gör det värt att prova.

Jag tycker synd om den som med nyväckt vinintresse kliver in på bolaget för att hämta något som ger en bild av hur merlot från högra stranden kan smaka. För 239 kronor kan man helt enkelt ställa högre krav på att bolaget förser konsumenten med ett bra vin.

Ett oinspirerat blogginlägg om ett oinspirerande vin. Men jag kände helt enkelt inte för att skriva mer eftersom det då hade handlat mer om att gnälla på bolaget än om vin.

Varunummer: 3843
Pris: 239 SEK