tisdag 30 december 2008

Chateau Cantemerle 2004

Nyfikenheten tog överhanden och så åkte korken ur flaskan till en av 2004:orna från Bordeaux. Chateau Cantemerle kom sist i klassificeringen av producenterna i Bordeaux 1855. Slottets trista renommé som producent av lätta och ointressanta viner har hängt med in i våra dagar. Men trots det kunde jag inte förra året låta bli att köpa en låda på tilbud i Danmark. Klassad bordeaux för väl under 200 kronor flaskan är svårt att låta bli. Som tur är har jag två vänner, mr O. och mr T., som med visst lirkande köper in sig i "fynden" från Danmark så att jag slipper stå risken för att sitta med en hel låda i fall det inte var så bra.

Chateau Cantemerle gör vin på 87 hectar planterad med 50 procent cabernet sauvignon, 40 procent merlot och fem procent vardera av petit verdot och cabernet franc. Vinet läggs på barriquer i 12 månader, varav hälften av faten är nya, och sedan läggs de på fat i ytterligare fyra månader efter blandning. Årsproduktionen är 560 000 flaskor. Om jag förstod franskan rätt på hemsidan så utgjorde förstavinet 60 procent av produktionen 2004, och 68 procent av den slutliga blandningen detta år utgjordes av cabernet sauvignon.

När jag häller vinet i karaffen ett par timmar innan den tänkta konsumeringen registrerar mina doftsinnen inte något. What so ever. Vinet verkar stendött. Jag har varit med om att unga viner inte är så generösa i sin ungdom, men det här är ju löjligt. Efter att i desperation ha rullat runt vinet i någon halvminut i karaffen så kan jag svagt registrera någon sorts röd frukt och lite mocka. Butiken är stängd och en viss oro infinner sig.

En och en halv timme senare händer det desto mer. Inte allt för generösa dofter av skinnsoffa på något kemiskt sätt (tänk Chesterfieldsoffa), mockakaffe, plommon, tobak, läder, lakrits och blyerts poppar upp. Två timmar efter karaffering doftar det nymalet kaffe i kök och vardagsrum! Häftigt.

Om doftintrycken är flerfaldiga om än på ett ogeneröst sätt så är smaken än mer ogenerös. I munnen är vinet halvfylligt och slankt på ett sätt som jag föreställer mig forna tiders claret var. Svart vinbär och plommon med grafit och äpple. Syror och strävhet är påtagliga men inte störande. Eftersmaken är god, men lite kort.

Dag 2 har doftintrycken lugnat sig och är mer fylliga med murrighet och tydliga svarta vinbär och tobak. Den första dagens kafferosteri har till stor del försvunnit. Även smakintrycken är bättre och fylligare med mer generositet. Det blev helt klart bättre med ett dygns luftning.

Att dricka en så här ung bordeaux får nog sättas upp erfarenhetskontot, ty upplevelsen är inte mycket att skriva hem om. Gott, men inte mer. Till en paj gjord på kalkonrester fungerar vinet förvånansvärt bra som matvin. Till och med L. tycker att det är gott. Men det oundvikliga slutomdömet kan bara bli ett i dagsläget: göm och glöm!

En reflektion man kan göra är vad bordeauxviner får poäng för när de provas en primeur? Det kan ju uppenbarligen inte vara dagstillståndet som bedöms.

måndag 29 december 2008

Dr L riesling 2007

Tidigare under hösten har jag köpt upp mig på ett antal av Dr Loosens senaste bidrag till bolagets sortiment. De smakprov som då gjorts har inte gjort någon besviken – tvärtom har de bevisat att tysk riesling ofta ger en stor upplevelse för insatt peng. Tillverkarens budgetvin Dr L riesling har jag dock aldrig provat, vilket härmed ska åtgärdas.

Doften är till en början ganska anonym men efter en stund kommer petroleum, mineral och omogen frukt fram, liksom viss sötma. Smaken följer väl doften och har en riktigt bra balans mellan syra och sötma. En lång eftersmak ger pluspoäng. Till dagens lax passar det förträffligt och detta är urtypen för vin som går åt i ett nafs. En fundering är den relativt höga alkoholhalten, elva procent, medan vingårdsvinerna ofta ligger ett par procentenheter lägre. Hursomhelst ett mycket bra köp som starkt rekommenderas. Ett typiskt bra-att-ha-hemma-vin.

Vinåret 2008

Flera bloggare ägnar sig åt listor inför nyåret. Inspirerad skall även jag under de sista dagarna av 2008 försöka summera vinåret. Eftersom bloggen började i september nämns flera viner som inte återfinns bland blogginläggen.

Det är mina noteringar, men det skall bli intressant att se vad min medbloggare mr O. har för intryck av det gångna året...

Bästa vin: Barone Ricasoli Casalferro 2004 vinner nog på ren kraft. Minnet av en Mastroberardino Taurasi Radici värmer också i vintermörkret. Inhandlad på Amalfikusten för 18 euro sommaren 2006 fick den bida sin tid innan korken drogs ur i våras. Mer frukt och fräschör än riservorna från samma producent tycker jag. Även Delas frères Hermitage Marquise de la Tourette 2000 var mycket bra tycker jag. Detta år har jag även provat 2001:an av samma vin två gånger utan att det riktigt fastnat i minnet på samma sätt.

Årets överraskning: Chateau d´Agassac 2000 vinner tveklöst denna titel. En varm försommarkväll med inte alltför komplicerad mat, kyckling om jag minns rätt, satt d´Agassac precis rätt. Det var ett vin som bara var gott på ett mycket svårförklarat sätt. Det var inte häftigt eller stort. Men just då hade jag inte bytt det mot något annat vin i världen. Det var också detta vin som gjorde att jag insåg att merlot i inte allt för snålt tilltagna mängder är ett bra komplement till cabernet sauvignon. Än roligare är det i ljuset av de mycket ljumma omdömen som det fick av vinkritikerkåren. Röttorp gav inte mer än 1,8 poäng. För mig visar det hur viktigt det är att inte fokusera allt för mycket på poängsättning. Läs vad andra tycker här och här.

Årets besvikelse: Jadot Vosne Romanée beaux Monts 2000. Finare vinare har uppenbarligen hittat något som gick bloggarna på denna blogg förbi. Liksom Kronstam med flera. Mycket pengar för lite upplevelse var vårt omdöme. Men som vi konstaterade, vi kanske skall hålla oss till att recensera bag-in-box i stället!

Årets appellation: Chianti tveklöst. En strid ström av goda till mycket goda viner från bland annat Beni Duilio Castellani 2004, Villa Cafaggio 2006, Castello di Brolio 2004 och 2001, Fonterutolli 2004 och Ruffino Riserva Ducale Oro 2004 visade att det svårt att bli besviken på detta toscanska kärnland. Det enda negativa härifrån var Querciabella 2005 som var väl tunn och ogenerös i mitt tycke.

En runner up i denna kategori är naturligtvis Rhône. Ett race med viner från området kring påvens nya slott gav mersmak. Bosquet des Papes traditionella cuvé från 2005 var mycket bra efter ett dygns luftning, närmast burgundisk till karaktären. Även Domaine Font de Michelle 2005 utmärkte sig med jordiga och murriga toner som krävde viss tillvänjning. Domaine la Barroche tradition 2005 var lite anonym om än bra. Från den norra fronten kom, som sig bör, en svärm av Crozes Hermitage. Graillot 2004 och 2005 var mycket bra. Jag tyckte även att Delas Crozes från 2006 Les Launes i relation till priset var mycket bra.

Årets tråkigaste appellation: Saint Emilion vann knock out-seger i denna gren. Se här och här.

Nyårslöfte 1: Inte många vita viner hann passera revy under innevarande år. Min kära livskamrat L. är hjärtligt trött på (för att använda hennes omdömen som vanligtvis utelämnas i inläggen) tunga, mörka, murriga, sura och sträva monster som gärna sköljer ner traditionella kött-sås-och-potatisrätter. Därför har jag lovat att nästa år skall det bli mer vitt.

Nyårslöfte 2: Piemonte är fortfarande ganska outforskat för min del. Att det blivit så är en kombination av höga priser och dåliga erfarenheter på provningar och genom egna inköp. Men nästa år skall kunskapsnivån höjas väsentligt och fler viner från denna region i nordvästra Italien skall återfinnas på denna blogg.

fredag 26 december 2008

Kalkonviner

På juldagen var det dags för släkt och kalkon. Ur garderobens djup halades fram champagne och spanskt vid sidan av ett stödköp från systemet.

Palmer Millésime Brut 1996 fick ackompanjera kalixlöjrom med blinier. Cuvéen består tydligen av hälften Pinot Noir med 45 procent Chardonnay och fem procent Pinot Meunier som rundar av härligheten. Några års lagring bidrog med bärnstensfärg och en god sherrysmak vid sidan av nötter, äpple och grape. Mycket bra och idel lovord från gästerna. Det var dock inte läge för mer uttömmande analyser och provningsanteckningar.

Det blev spanskt tema till kalkonen. I våras drack jag Torres Mas la Plana 1999 utan att bli riktigt övertygad. Gott, men lite tunt och anonymt. Därför var det riktigt roligt att igår kunna dricka härligt lagrad cabernet sauvignon. I all hast gjorde jag följande snabba noteringar. Väldoft av cigarr, läder, svart vinbär, torkad frukt och plommon. Under middagens gång förbyttes muggiga källartoner mot en humidor på vid gavel. Riktigt bra!

Smak av torkad frukt, svart vinbär och avrundad syra med bra tanniner och långt avslut. Detta är inte något vin som vinner på fortsatt lagring tror jag.

Till kalkon fungerade det utmärkt. Efter vårens dikeskörning var det roligt att konstatera att denna flaska var riktigt bra. En fundering som infinner sig är om så kallad flaskvariation är något subjektivt som händer hos konsumenten eller om det kan skilja sig så mycket mellan två flaskor. Eller om det kanske är en kombination. Men jag tyckte nog inte att det var samma vin i de två flaskorna.

Som back up dracks en rioja, Montecillo Crianza från 2005. I sammanhanget blev det lite anonymt och tråkigt. Utan att göra det rättvisa hittade jag en doft med plommon och torkad frukt. Jag uppfattade det som halvfylligt med plommon och torkad frukt i smaken. Det är säkert jättebra och mer givande i rätt sammanhang...

tisdag 23 december 2008

Chateau La Tour de By 2004

Detta vin fick när det släpptes den frankofila delen av bloggvärlden att utbrista i fantastiska hyllningar. Det var bara att hänga på. Nu dricks vinet för fjärde eller femte gången, denna gång till riktig bistromat. En redig köttbit med ugnsstekt potatis och haricots verts. Smaken gör en inte besviken denna gång heller. Men vinet ger mer upphov till funderingar till vad det är som gör att det är så många som går igång på sånt här, än till djupdykningar i smak- och doftfloran.

För det första är det den absoluta övertygelsen att detta vin endast kan göras i Frankrike. Det ger en känslan att sitta på en bistro där stadiga kypare serverar rustik mat utan krusiduller.

För det andra är det inte insmickrande, det är gjort av producenter som inte sneglar på poängskalor. Gillar ni inte mitt så är det inte mitt problem utan då tar jag bara traktorn till Bryssel ungefär. Ambulerande vinkonsulter med marknadsanalyser i portföljen har inte tillåtits medverka, och det tycker uppenbarligen många med mig är befriande.

För det tredje fyller vinet ett segment i monopolets utbud som är sorgligt eftersatt, nämligen cru bourgeuois i måttlig prisklass. En sökning på Bordeaux i säg mellan 100-150 kronor ger ett mycket magert resultat. Gör en sökning på rödtjut från Chile i spannet 60-70 kronor. I rest my case. Det är bara att hoppas att vinet får fortsätta till nästa årgång, som ju faktiskt fick 87-88 poäng av den store Parker ;-).

måndag 22 december 2008

Stoneleigh Chardonnay 2007

Med tanke på all mat som skall ätas upp under julhelgerna äter vi soppa i kväll och tjuvöppnar en av de vita vinerna som skall ackompanjera kalkonen på juldagen. En snabb blick mot kassorna på systemet, där köerna växte varje minut, gjorde att jag i princip i blindo knep något som verkade vara en ekad chardonnay från nya världen och tänkte att det borde fungera med fågeln för dom som insisterar på vitt till maten. Sedan händer det, dom öppnar en ny kassa och jag lyckade spara tio minuters väntetid. Lärdomen är att alltid bunkra upp i god tid innan...

Färgen är halmgul, inte mycket mer att säga om det.

Tuttifrutti är det första som jag tänker på när jag sätter näsan i glaset. Päron, honungsmelon och fatsmörighet finns där också.

Det är ganska fylligt och balanserat, nästintill halvtorrt, med tropisk frukt och lite fatfetma. Helhetsintrycket dras ned av att det är för lite syrlighet, som krävs för att väga upp den söta frukten. Eftersmaken är bra och ganska lång.

Ett ganska gott vin som hade fått fyndstämpel om det funnits lite mer fräsch syrlighet.

Gobelsburg Grüner Veltiner 2007

Julen är här. De sista klapparna inhandlade. Mat tillräckligt för att utstå en längre belägring samt dito dryck finns på plats. Första säsongen av "Jeeves och Wooster" och "Middlemarch" ligger vid dvd-spelaren för de där timmarna då barnen sover sött. Nu är det cocooning som gäller.

För en frisk inledning på firandet så står det en pastarätt med rökt lax på bordet. Till det skruvas en österrikare upp. Gobelsburg är i Sverige välkänt och en del av den renässans som österrikiska viner nått de senaste åren. Grüner Veltiner står för hälften av arealen på denna 35 hektar stora vingård som har en imponerande historia i bagaget. Tidigare smakprov har inte gjort mig besviken och jag hoppas på en god vardagsupplevelse.

Doften är mycket frisk och mineralig och följs upp av hög syra, frukt och en lite pepprig smak. En liten restsötma adderar till upplevelsen som är mycket behaglig. Ett riktigt bra vin som för pengarna ger rejält med upplevelse tillbaka. 06:an gavs 90 poäng av Parker och det omdömet stämmer jag helhjärtat in i.

lördag 20 december 2008

Castello di brolio Chianti Classico 2001

Inledningen till julledigheten firas med chianti från Barone Ricasoli. Sangiovese utgör 85 procent av blandningen och cabernet sauvignon och merlot resterande 15 procent. Vinet har lagrats i 18 månader på barriquer, varav 65 procent är nya.

När vinet hälls i karaffen vecklas en underbar doft ut. Definitivt bordeauxassociationer plus sura körsbär, tobak, te, tjära, chark, mandel och lakrits. Efter någon timmes luftning under kvällen kommer en påtaglig doft av julmust, sekunderad av salmiak, tjära och rökighet.

Smaken är mycket bra och ger rysningar av välbehag med körsbär, körsbärskärnor, rostade fat med mockatoner, kryddor, hallon och jordgubbe och plommon. Strävheten är påtaglig och det finns rikligt med syrlighet. Eftersmaken är inte att leka med och egentligen detta vins främsta företräde i dagsläget. Mycket lång och behaglig. Det är som att rolla munhålan med härlig sangiovesesmak.

Det finns definitivt en smakmässig koppling till Casalferro från samma producent. I mångt och mycket liknar vinerna varandra väldigt mycket. Casalferro vinner väl i dag i och med att den är mer burdus och offensiv. Men i längden tror (hoppas?) jag att chiantin vinner genom bättre balans.

"Ett kraftigt köttvin" konstaterar L. neutralt innan hon sågar vinet längs med fotknölarna: "surt och strävt, ungefär som vinäger". Sanningen är nog att i dagsläget är det bara aficionados som gillar den tuffa och matkrävande stilen. Det behövs sannolikt några år till på rygg för att göra vinet lite mer lättillgängligt.

Till wienerschnitzel med bearnaise är vinet i kraftigaste laget, men den härliga fruktsötman gör att det ändå funkar. Till lördagens lackmustest, entrecôte med rostad potatis och bearnaise, blir matchningen väldigt bra.

Det känns bra att ha ett par flaskor till av denna blivande toscanska skönhet. Utan att ha druckit långlagrad chianti i några nämnvärda kvantiteter tror jag dock att detta vin borde kunna bli riktigt, riktigt bra till tioårsdagen. Min fundering efter att ha provat några årgångar av Ricasolis och Mazzeis toppchianti är om inte avsikten är att försöka ta upp kampen med Bordeaux och visa vad sangiovesebaserade viner är dugliga till. "Extra med allt" verkar vara receptet i förhoppning om att några års lagring skall slipa ned vinerna till bländande skönheter.

Slutsatsen från provningen av Casalferro kvarstår: i samma prisklass finns inte något från bordeaux som är någon match.

lördag 13 december 2008

Insoglio del Cinghiale 2006 Tenuta di Biserno

Vissa viner vill man prova enbart på grund av historien bakom.

Två bröder som gått skilda vägar och lyckats på var sitt håll enas på ålderns höst i ett gemensamt projekt med en svensk vinmakare.

Piero och Lodovico Antinori beslöt för några år sedan att köpa mark i Maremma och göra vin med franska druvor. Till projektet knöts Helena Lindberg från Göteborg. Även Michel Rolland är med på ett hörn. Den som vill fördjupa sig i projektet kan läsa mer här.

Insoglio del Cinghiale är enligt hemsidan "grundvinet", vilket är en omskrivning för tredjevin. Enligt systembolaget är druvsammansättningen 35 procent syrah, 30 cabernet franc, 30 merlot och slutligen fem procent petit verdot. Andravinet heter Il Pino di Biserno och görs på merlot och cabernet franc. 2010 beräknas förstavinet släppas under namnet Biserno.

Det första som händer när korken åker ur flaskan är att en fet doft med mörka plommon och jäst slår emot en. Sedan kommer något som påminner om korinter, äpple, charkuterier och viss rökighet. Efterhand kommer även sura körsbär, tobak och något svettigt.

När jag smakar vinet får jag samma känsla som när jag i barndomen blandade oboy med apelsinjuice; två goda ting blir inte nödvändigtvis bättre av att blandas. Det känns som att smaken divergerar åt två olika håll. Är det syrah som står för chark, viol och typiska röda bär medan en viss julkryddighet och plommon kommer från merlot? Efter hand kommer även typiska italienska körsbär. Även viss gräsighet och svarta vinbär tycker jag mig märka. Tanninstrukturen är bra medan syrligheten inte är lika markerad. Det är helt enkelt lite platt och jag är inte övertygad om att syrah och merlot är en särdeles lyckad kombination.

Dag två är har smakerna kommit ihop sig bättre med mörka bär, plommon och viss syrahtypicitet. Gott, men inte mer.

Min personliga reflektion är att detta vin utmärkt illustrerar skillnaden mellan provning å ena sidan och fältmässiga förhållanden vid en middag å andra sidan. På egen hand är det ganska gott och spännande, men det funkar helt enkelt inte till mat. Varken toscansca salcicce och gnocchi eller rosbif med suga di bearnaise får någon draghjälp. Det är mer likt mer anonyma viner i lägre prisklasser som brukar rekommenderas till pasta eller pizza av vinskribenter.

Jag tror att bröderna Antinori, Rolland och Helena Lindberg kan bättre. Det är uppenbart att detta är ett tredjevin från en nyplanterad egendom. Den rejält tilltagna prislappen i förhållande till kvaliteten får betraktas som ett kontantbidrag till bröderna Antinoris försoningsprojekt i Maremma. Tror dock inte att det ger någon rabatt 2010 när värstingmodellen avtäcks...

Har man provat allt annat som gjorts av bröderna Antinori bör naturligtvis även detta vin provas. Annars kan man lika gärna låta bli och vänta på första- och andravinerna.

söndag 7 december 2008

Chateau Bouscassé 2005

Trots att vinet luftats under drygt tre timmar känns det slutet och släpper egentligen bara ifrån sig en massiv fatdoft. Detta förvånar knappast då vinet egentligen är väl ungt i dagsläget. Detta bekräftas när den blåröda drycken träffar gommen. Det är rejält tufft med ett eldigt slut på den långa eftersmaken. Men det är riktigt gott och inte alls onjutbart idag. Kan lagras säger SB, det är dagens understatement.

Jag har ett antal från tidigare årgångar av detta vin, samt av storebror Montus, men har inte druckit något från producenten sedan nån tidig nittiotalsårgång. Det gjorde dock ett såpass intryck att jag de senaste åren lydigt handlat och lagt undan. Producenten Brumont har uppnått kultstatus och priserna för basvinerna är trots det klart humana. Vid senaste Montussläppet blev stämningen sådär riktigt grinig som det bara kan bli när tillgången regleras av pappa staten. De 24 flaskor som allokerats till min butik försvann i ett nafs. Skönt därför att Bouscassé finns i större upplaga.

Hursomhelst fick jag ett infall att prova och se om senaste årgången av Bouscassé motiverade inköp. Det gör den verkligen och jag tror jag ska öka antalet som hamnar i källaren. På återseende om fem år.

lördag 6 december 2008

Domaine de Lises Crozes Hermitage 2006

Fortsatt risigt vintermörker och förra veckans Alain Graillot -05:a gav mersmak på något från Rhône. Därför kunde jag inte låta bli den Crozes Hermitage som kom i decembersläppet från Domaine de Lises för 169 kronor.

Färgen är typiskt mörklila.

När vinet hälls i glaset kommer först en söt vaniljig fatton. Efter en stund poppar en härligt syrahtypisk doft upp ur glaset. Inga konstigheter här inte, utan charkuterier, mörk frukt med björnbär och röda bär, läder, tobak, te och viol är lätt avbockade.

Smaken är bra, utan att vara fantastisk, med syrahtypicitet, björnbär och hallon samt pigg och läskande syrlighet.

God Crozes som fungerar bra till vintermörkrets mer rustika maträtter, men utan att framkalla samma ovationer som Graillot. Bör dock provas av inbitna Rhônefantaster.