fredag 26 juli 2013

2004 Chorey-les-Beaune Domaine Tollot-beaut

Utrensningen av udda flaskor i källaren fortsatte i våras och fram åkte en flaska från Domaine Tollot-Beaut. Det här är en egendom som verkar ha varit mer i ropet för några år sedan. Vad som hänt sedan dess och varför vinerna härifrån inte får mer uppmärksamhet nu för tiden vet jag inte.

Om jag kommer ihåg rätt bör den här flaskan ha inhandlats någon gång under hösten 2007. Jag köpte två flaskor och korkade upp den ena på studs. Så här många år i efterhand är det svårt att minnas hur jag uppfattade vinet då. Men jag har för mig att det uppförde sig som en snipigt lingonsyrlig Chianti ungefär. Besviken ratade jag den återstående flaskan i flera år.

Även om det doftar körsbär leder inte tankarna till Chianti längre. Jordgubbe, en gnutta lakrits, stenig mineral, eneträ och en del läder noterar jag. Faten finns där också. Även om vinet mognat en del så är det en bit kvar till medelåldern. 

Smakintrycket är avrundat och rätt så harmoniskt trots en kvardröjande kärvhet och en aning beska. Här är ett vin som så smått är på väg att utvecklas och utveckla en del komplexitet. Smaken leder tankarna till Italien till, men då snarare piemontesisk nebbiolo än Chianti, med jordgubbar, blodapelsin som nästan drar åt grapefrukt, torkad frukt, läder, en aning fatchoklad, ett uns kryddor och mineral. Avslutet är långsträckt och med viss komplexitet. 

På det hela taget ett gott vin utan allt för storvulna ambitioner. Det är möjligt att det hade varit roligt att prova om ytterligare ett par år med än mer mognad. Så här i efterhand när jag skriver dessa rader måste jag konstatera att det inte lämnade något bestående intryck även om det var en mycket bättre upplevelse jämfört med första gången.

torsdag 25 juli 2013

2010 La Bastide Blanche Bandol

Tidigare i våras behövde jag ett kraftigare rödvin till en middag som vi skulle bjuda några före detta grannar på. Ett djuplodande reportage var en effektiv medicin mot beslutsångesten över vilket vin som jag skulle välja. Det mesta som är värt att veta står att läsa där och jag avstår därför från några longörer kring ämnet Bandol och La Bastide Blanche.

Druvblandningen denna årgång enligt Systembolagets hemsida är 70 procent mourvèdre, 25 procent grenache, tre procent cinsault och två procent carignan.

Som sig bör är den första doften respektingivande. Det är mörk frukt med körsbär, plommon och björnbär. Den mörka och solmogna frukten stramas upp rätt så rejält med mineraler, en aning grafit och några inslag från örtagården med främst tydliga lagerblad. 

Den mörka frukten med körsbär, björnbär och plommon återkommer i smaken. Även här tycker jag mig känna en tydlig örtighet med och då framförallt lagerblad. Det strama anslaget understryks av kakaopulver. Kroppen är tät och på det hela taget intrycket ett vin i bra balans. 

Vi är flera runt bordet som ger tummen upp. Det här kommer vi att dricka fler flaskor av i framtiden. La Bastide Blanche är ett vin som är väl värt att köpa.

Varunummer: 2262
Pris: 139 SEK

onsdag 24 juli 2013

2012 Côtes du Rhône Réserve Blanc Chateau Mont Redon

Härförleden hade vi besök och då lagade vi kyckling i vinäger. Det är en klassisk fransk bistrorätt med rötterna i Lyon som jag verkligen kan rekommendera. Till det borde det passa med en vit Côtes du Rhône från Mont Redon. Det har nog näst intill inte hänt att vi provat vitt från Rhône, när jag tänker efter. Det är en blandning av 90 procent roussanne och tio procent viognier. Några fat har vinet inte utsatts för.

Ungdomen är tydlig då vinet är tämligen ljust och med en aningens grönt skimmer.

Doften är åt det diskretare hållet och innehåller solmogna Anjoupäron, någon slags rätt så söt och solbakad melon och aningen mineral. 

Då både utseende och doft är något diskreta är den förhållandevis täta smaken något av en överraskning. Solmogen frukt med päron och melon samt ett uns kryddighet noterar jag och saknar en lite livligare syrlighet och något mer citrus för att lite extra fräschör. Trots denna reservation är vinet gott och fungerar alldeles utmärkt till maten. 

Varunummer: 2813
Pris: 105 SEK

tisdag 23 juli 2013

2009 Castello di Monsanto Chianti Classico Riserva

För ett par år sedan fick Castello di Monsantos Chianti Classico Riserva från årgången 2007 mycket uppmärksamhet bland bloggare, inte minst av mig själv. Därför passar jag på och undersöker om det var en tillfällighet eller om den goda formen håller i sig.

Sangiovese står för 90 procent och återstoden består av colorino och canaiolo. Därefter har vinet legat 18 månader på små fat.

En mycket varm och vacker sommarkväll som man som svensk vanligtvis måste åka till Medelhavet för att uppleva lade vi några hamburgare på grillen. När vi provade vinet saknades bara cikadornas gnissel för att vi skulle känna oss förflyttade till Toscana. 

Doftintrycket var närmast rhônskt sirlig med röda bär, hallon och röda bär först. Men körsbären och en kryddighet skvallrade om ursprunget. Den goda doften kompletterades med en aning extra mullig rondör från faten. 

Det rhônska intrycket återfanns bland smakintrycken med hallon, röda bär och viol. Men även här är det körsbären, den röda citrustonen och det svarta teet som röjer ursprunget. Kroppen är drygt medelfyllig, smaken långsträckt och klingar av långsamt småkärv citruston som en knorr på slutet.

I noteringen plitar jag avslutningsvis ”mycket gott” med tre utropstecken efter. Med familjebesök och en grill att hantera låg inte huvudfokus på att analysera denna Chianti sönder och samman. Det skall medges att atmosfären denna sommarkväll gav Castello di Monsantos Chianti alla förutsättningar i världen för att bli det perfekta middagssällskapet. Under alla omständigheter vågar jag ändå skriva under på att detta är en god Chianti som bör provas.

Varunummer: 71654
Pris: 199 SEK

måndag 22 juli 2013

2009 Casanuova di Nittardi Chianti Classico

Dags för en ny bekantskap från det toskanska kärnlandet. Casanuova di Nittardi ägdes på 1500-talet av Michelangelo som bland annat skapade takmålningarna i Sixtinska kapellet och Davidsstatyn framför domen i Florens, för att bara nämna några verk av denne store konstnär.

För att knyta an till egendomens kulturella historia låter ägaren Peter Femfert sedan 1981 en konstnär skapa etiketten till vinerna. Etiketten för årgång 2009 målades av den belgiske konstnären Pierre Alechinsky som var med och grundade konstnärsgruppen Cobra. Gruppen syftade till att ”frigöra konsten från den västerländska kulturens normer och stilinriktningar” genom att låta det undermedvetna verka utan att censureras av intellektet. Efter ett par flaskor av Casanuova di Nittardis Chianti skulle jag nog också klara av att måla en etikett utan att låta mig hämmas av intellektet. Troligtvis skulle den dock inte bli lika snygg. 

Druvblandningen är 97 procent sangiovese och tre procent canaiolo. Vinet har sedan tillbringat ett halvår på barrique som används för andra gången. 

Medan middagen låg på grillen passade jag på att göra några snabba noteringar. 

Doften är mycket god och leder in på väl upptrampade stigar med mörka och syrliga körsbär, röda bär, röd citrus, svart te, läder och en aning kakaopulver. Jag hade spontant gissat på att någon internationell druva såsom cabernet sauvignon varit inblandad. 

Tät och muskulös körsbärsfrukt som ändå förmår vara elegant och rymmas i en drygt medelfyllig kropp är som balsam för smaklökarna. I fonden finns också plommon, röd citrus och svart te. Visst hade syrligheten kunnat vara piggare och nog hade jag velat ha lite mer tredskande kärvhet. Den väl avrundande framtoningen kan inte förta att detta är ett riktigt gott vin. Jag tvekar inte en sekund, utan avfyrar en klockren köprekommendation.

Varunummer: 94035
Pris: 199 SEK

2000 Amarone della Valpolicella Zenato

Min fru är inte särskilt intresserad av vin. Hon har näst intill aldrig några särskilda önskemål annat än att hon vägrar dricka halvtorr tysk riesling. Men ibland händer det att hon frågar om vi inte kan prova en flaska Amarone. Det hänger samman med att när vi träffades så drack vi några flaskor av detta vin som tydligen var minnesvärda. Särskilt många flaskor har det inte blivit de senaste åren, men en flaska har legat kvar i garderoben genom åren och väntat på att uppnå mognad.

Det beror på att jag för snart tio år sedan läste en text där en auktoritet på Amaroneviner slog fast att efter tolv år uppnådde dessa viner optimal mognad. Resonemanget underbyggdes, så vitt jag kommer ihåg, av en vackert ritad graf som såg vetenskapligt oantastlig ut. Mina skrala matematiska kunskaper till trots kunde jag ändå räkna ut att denna flaska Amarone torde uppnå näst intill optimal mognad i anslutning till min frus 40-årsdag enbart genom att låta pekfingret följa x-axeln (den horisontela linjen för er som är humanistiskt skolade) högerut och avläsa hur smakupplevelsen efter en initial nedgång satte fart uppåt på y-axeln (den vertikala för er som glömt bort skolmatten).

Med utgångspunkt i denna vetenskapliga undersökning öppnade jag flaskan till min frus födelsedagsmiddag i våras och höll tummarna för att innehållet inte farit illa genom åren. Enligt producentens hemsida består druvblandningen av 80 procent corvina, tio procent rondinella och de återstående tio procenten utgörs av oseleta och croatina. Hela 36 månader tillbringar vinet sedan på fat.

Doften är klart starkvinsbetonad med körsbär och jordgubbar. Den där Aladdinpralinen med körsbär i likör, som alltid brukar ratas, finner jag bland doftintrycken. Även russintoner noterar jag. Det finns lite bakkryddor och en aning rökighet också. En aning läderartad doft och torkad frukt indikerar att vinet nått viss mognad. På det hela taget är doften förvånansvärt fruktig och av de 13 åren som gått sedan skörden märks inte så mycket som jag förväntat mig och hoppats på.

Smaken avviker inte från doftintrycken. Det är körsbär i likör och chocklad främst, som åtföljs av russin, mandelmassa och kaffe. Fathanteringen är tämligen yvig i gesterna. Kroppen är tät och intrycket är silkeslent då de enstaka tanninerna kan räknas på ena handens fingrar. Viss fräschör tycker jag att det finns då syrligheten ändå finns där. Med tanke på vinets ålder var vi nog flera som var lite besvikna över att det inte mognat mer och vunnit i komplexitet. 

Gästerna runt bordet är ändock nöjda och vi enas om att detta vin är som gjort för att sippa på och småprata över, eller avnjuta efter en middag till ostar. Jämförelsen med portvin dök upp efter hand. Efter denna middag har min fru inte bett mig att köpa Amarone igen. 

Ur ett strikt empiriskt perspektiv vågar jag inte uttala mig om Amaroneviners optimala mognad eftersom det krävs fler undersökningar av verkligheten än denna ynka flaska. I detta fall tror jag dock att det gott och väl hade kunnat ligga i lugn och ro flera år till för att vinna i mognad.

2010 Isole e Olena Chianti Classico

Det första som jag studsar till över när jag letar efter information om denna Chianti från Isole e Olena på nätet är uppgifter om att fem procent syrah ingår i druvblandningen utöver de förväntade 85 procenten sangiovese och fem procent canaiolo. 

Kvällen andra överraskning är hur väl vinet samverkar med rödlöksmarmelad, rödbetssallad med fetaost och lammytterfilé. Det är en kombination som på pappret framstår som ogästvänligt mot ett rödvin men det kan varmt rekommenderas!

Doftsinnet var tillfälligt ur tjänst när jag skulle skriva några anteckningar om vinet eftersom vinägerdimmorna lägrade sig över köket vid tillagningen av rödlöksmarmeladen. ”Körsbär” står det på papperslappen. Om jag skall dra mig till minnes doften från middagen så får det bli svart te, röda bär och en aning fat.

Smaken var desto lättare att känna. En hyggligt tät kropp med körsbär, svart te, röd citrus och ett allmänt saftigt intryck med någorlunda bibehållen elegans. Jag lutar åt att placera detta vin på den mer eleganta och traditionella delen av skalan av Chiantiviner på grund av frånvaron av överdriven fathantering och extrahering.

Isole e Olena Chianti Classico kommer bäst till sin rätt vid någon av sommarens grillkvällar utan närmare eftertanke. Det är ett gott vin till maten, men kampen om sommarens Chianti vinner inte Isole e Olena, ty ett par andra kombattanter är faktiskt snäppet bättre.  

Varunummer: 73190
Pris: 186 SEK

söndag 21 juli 2013

2008 Barbaresco Nubiola Pelissero

Pelissero är en producent som ofta omnämns i varma ordalag och därför blev jag intresserad av en Barbaresco som återfinns i beställningssortimentet. Druvorna till detta vin har hämtats från sex växtplatser utspridda över tre kommuner. Namnet Nubiola är hämtat från medeltiden och syftar på nebbiolo. 

Doften är finstämd, kristallklar och generös, och minner inte så lite om pinot noir med körsbär, hallonrem, jordgubbe och viol. Under den eleganta och ljusa ytan finns ett spännande stråk som drar åt det mörkare hållet med olika slags träslag som eneträ och en aning grillkol. En komplex och mycket god doft som lovar gott.

Den pigga syrligheten och de kärva tanninerna dominerar det första intrycket. Frukten är något lättare än vad doftintrycket indikerar. Körsbär, hallon, torkad frukt, svart te, mineral och Läkerol för jag pliktskyldigast till anteckningarna innan det är dags att äta. Ett riktigt gott vin, men jag tycker nog att det är lite ofokuserat. Det hade varit önskvärt med lite mer utmejslade smakintryck. Om några år kommer det nog å andra sidan att hända saker. 

Så var det detta med priset. Nog är jag lite gnällig då jag när detta skrivs hittar årgång 2007 för 113,34 DKK vid köp av sex flaskor. Systembolagets notering på 299 SEK känns därför i det mesta laget och någon köprekommendation vill jag inte utfärda. Inte så mycket för att Pelisseros Barbaresco Nubiola inte förtjänar att provas, utan i protest mot monopolets prissättningsstrategi.

Varunummer: 91305
Pris: 299 SEK

2003 Chateau Montus

I våras rensade jag lite bland vinflaskorna. En flaska Chateau Montus från appellationen Madiran och den solbakade årgången 2003 åkte fram och korkades ur. När jag kollar lite efter fakta på nätet visar det sig att flaskan troligen är inköpt i anslutning till decembersläppet 2005 och att priset var 159 kronor. Chateau Montus görs huvudsakligen på tannat och med 20 procent cabernet sauvignon.

På den tiden när det begav sig var Alain Brumonts viner framställda av druvan tannat i ropet och ren njutning utlovades för den som orkade vänta. Tio år borde väl räcka tänkte jag.

Det första doftintrycket är urläckert med kåda, tallbarr, solmogna björnbär, läder och tobak. På det hela kommer jag att tänka på att inslaget av cabernet sauvignon fått genomslag. I doften noterar jag också ett påtagligt fatinslag.

Smaken är tät och bjuder på drivor av söt och solmogen mörk frukt såsom plommon, svartvinbär och syltade björnbär. Det är fortfarande bett i tanninerna och vinet upplever jag som småkärvt, medan syrligheten är rejält nedtonad. Men 15,5 volymprocent kan inte trollas bort. Den påtagliga eldigheten och den söta frukten blir i längden för mycket och vi lämnar halva flaskan därhän. Min första reaktion var ren och pur förtjusning innan jag kroknade. Det här är nämligen ett provningsvin som mår bäst av att njutas i små doser men i rollen som ackompanjemang till en middag blir det helt enkelt övermäktigt. 

2003 Chateau Montus är ett välgjort och gott kraftpaket, men det är en stil som jag har svårt att uppskatta till fullo.