lördag 29 november 2008

Alain Graillot Crozes Hermitage 2005

Alain Graillot borde kunna lätta upp i det tråkiga, mörka och regniga november. Så gick mina tankar på fredagen efter en bedrövlig vecka. Någonstans ligger en 2002:a och skvalpar i botten på garderoben, alltid bortvald till förmån för mer intressanta bekantskaper. Så även denna gång. Förra året kom jag över två -05:or utan att det rätta tillfället att korka upp infunnit sig. Men nu har det rätta tillfället infunnit sig! Förväntningarna stod på topp, kanske något förstärkt av att Decanter gav högsta betyg till 2005 Graillot i sin stora genomgång av denna årgång från norra Rhône.

Av de årgångar av Graillot som jag provat sedan 1996 står 2001 och 2003 ut. Den sistnämnda kan jag bara ångra att jag inte köpte en låda av. Mr T., som är en mycket hängiven anhängare till Graillot, har haft den stora vänligheten att låta mig prova många årgångar från 90-talet och framåt. Mitt omdöme är att Graillot är som bäst unga utan att vinna något på lagring, och då särskilt längre sådan. Drick nu och var glad, är stalltipset sålunda.

Doften är inte överdrivet generös, vilket jag är van vid när det gäller Graillot. Nypon, hallon, peppar, tjära och viol. Om någon väckt mig klockan tre på morgonen hade jag kunnat skriva dessa provningsanteckningar utan att någonsin ha druckit vinet. Så typiskt för Crozes och Graillot är det!

Vinet är inte så jättefylligt som jag förväntat mig, utan något slankare. Nu tycker jag kanske att detta är något positivt jämfört med tidigare erfarenheter. Charkuterier och rökt korv, frukt som vandrar från nypon till hallon för att klinga av i björnbär, viol, tydliga syrahtoner och något parfymartat i positiv bemärkelse. Syra och tanniner är i härlig balans.

Det är gott, men inte på ett sätt som får jorden att skälva. Det är ett vin som kräver mat. Till fredagens lammytterfilé med rödvinsås och rostad potatis med broccoli fungerar det utmärkt. Till lördagens fårskånk med potatisgratäng är det fullständigt ljuvligt. A match made in heaven!

Om franska turistbyrån hade producerat vin hade de skapat något sådant här. Det är gott på ett sätt som får en att känna att detta är Frankrike i kubik. Det frammanar toner av någon chanson med dragspel snarare än ''La Marseillaise''. Min älskade livskamrat L., som vanligtvis inte gillar Crozes i allmänhet och Graillot i synnerhet, fäller bara ett omdöme om vinet: "vi borde åka till Frankrike nästa år". Det sammanfattar nog bäst Graillots Crozes Hermitage 2005.

fredag 28 november 2008

Ihoprafsade noteringar - Casalferro 2004 & Marqués de Murrieta Ygay Gran reserva 2000

Att prova vin och att tycka till är en fråga om humör, koncentration och andra omständigheter. Det "drabbade" provningen av Casalferro 2004.

Hustruns födelsedagsmiddag som inkluderade svärföräldrar och speedade barn, något tajt schema ifråga om matlagning mm, var helt enkelt inte förutsättningarna de bästa för att i lugn och ro reflektera över detta vin.

Efter lyriska omdömen från flera håll föll jag ändå för frestelsen att korka ur denna pjäs. En flaska av årgång 2001 avnjöts på plats i Toscana i somras, och det gick inte av för hackor. Då tyckte jag att det var i paritet med Castello di Brolio från samma årgång.

04:an gör inte heller någon besviken. Utmärkt balanserad med kraft som övertygar utan att gå till överdrift. Övriga provare instämde, men omständigheterna var nu sådana att vinet inte stod i fokus vid detta tillfälle. Den flaska som ligger kvar i källaren får nog vila ett tag – och ska avnjutas under mer ordnade former…

Det har blivit en del rioja på sista tiden. Murrieta 2000 inskaffades efter att jag läst positiva omdömen, och det är alltid intressant att jämföra de egna smaklökarna med proffstyckarnas. Intresset svalnade inte av att min medbloggare inte direkt gav den fyndstämpel.

Direkt ur karaffen undrar jag om etiketten är fel. Rioja – nja. Snarare känner jag en dragning nordost, mot Bordeaux. Hade någon sagt cabernetbaserad Médoc hade jag satt en slant på det. Smaken är dock mer klassisk rioja med de förväntade ingredienserna. Att säga att vinet är habilt är nog en smula oförtjänt. Det är riktigt gott och väl värt insatsen. Men, det är inget man behöver springa benen efter sig för att få tag på. I en jämförelse med Finca Valpiedra 1997, som fortfarande kan köpas för en billigare penning, övertygar det inte.

tisdag 25 november 2008

Amarone x 5

På något sätt känns det väldigt rätt att prova amarone en måndagskväll med snöstorm och minusgrader. Amarone har på kort tid gått från att vara en okänd kuriositet från Venetien till att bli allt mer populärt runt om i världen. Sverige var tydligen tidigt ute med att upptäcka amarone. Kan det ha något att göra med restsötma och hög alkoholhalt?

Enligt konsortiet för Valpolicella började amarone tillverkas för husbehov i början på förra seklet. Den kommersiella försäljningen började efter andra världskriget och 1968 fick området DOC-status. Enligt andra var det tydligen den makalösa årgången 1990 som lade grunden, och sedan tog försäljningen verkligen fart under mitten av 1990-talet. Enligt konsortiets uppgifter femfaldigades försäljningen av reciotto och amarone bara mellan 1997 och 2007.

I all vinlitteratur är den heliga treenigheten när det gäller Valpolicella och Amarone druvorna Corvina, Rondinella och Molinara.

Men vi snackar om Italien, och att något skulle vara så enkelt i detta land är en förenkling som nog får sägas trotsa verkligheten. Enligt lagen skall ett vin från Valpolicella innehålla Corvina Veronese (Cruina eller Corvina) med 40-80 procent. Upp till 50 procent av denna volym kan ersättas med Corvinone. Sedan skall 5-30 procent vara Rondinella. Därutöver får andra rekommenderade och icke-aromatiska röda druvor utgöra högst 15 procent, varav en druva högst 10 procent. Som en särskild brasklapp har lagstiftaren lagt till att andra druvsammansättningar får gälla för vingårdar som registrerats under tidigare produktionsnormer. Sedan kan man läsa om flera andra druvor (kloner?) som producenter experimenterar med eller använder. Vinlagstiftningen verkar, i sann italiensk anda, vara en approximation snarare än ett rättesnöre.

En av mina första amaroneupplevelser som jag kommer ihåg är MASI:s standardamarone. Söt och med härlig frukt smakade det mycket bättre än sura fransoser och sträva italienare.

Nu var inte denna trotjänare med i gårdagens provning. I stället redovisas vinerna i den ordning som de både presenterades och betygsattes med provningsvinnaren sist.

Capitel de Roari Amarone 2005 från Luigi Righetti kom på femte och sista plats. Enligt importören består vinet till 82 procent av Corvina, 15 procent Rondinella och 3 procent Molinara. Intressant är också att Sverige är Luigi Righettis största exportmarknad. Mörkröd i glaset och med en inledningsvis knuten doft med vanilj, lingon, björnbär och något parfymerat som återkom i flera viner. Smaken är eldig med torkad frukt, vanilj, läder och låg syra. Den kändes lite obalanserad.

Corte Giara Amarone 2005 som kom på fjärde plats är ett samarbetsprojekt under ledning av Allegrini med två kooperativ och en privat producent. Syftet är att under namnet Corte Giara erbjuda bra produkter till lägre pris än vad som är brukligt. Allt enligt importörens hemsida, som även rekommenderar detta vin till hummer i tomatsås. Smakar hummern som bäst månne efter en flaska när de 15 procenten kickat in? Corvina står för 70 procent, Rondinella 25 procent och Molinara fem procent. Doften påminner om portvin, med limstick, slånbär och björnbär. Smaken är god och efter hand tycker jag att det påminner även om syrah.

Speri Amarone 2000 kom på tredje plats. Årgång 2003 finns på bolaget för 339 kronor. Jag kan inte hitta den exakta druvsammansättningen någonstans och jag är inte tillräckligt kunnig på amarone för att försöka gissa mig till det. Parfymerad doft med portvin, kryddor och äpple. Eldig och med god frukt. Den kändes lite anonym i sammanhanget.

Campo dei Gigli Amarone 2004 från Tenuta Sant´ Antonio kom på andra plats. Enligt Systembolagets produktinformation innehåller denna amarone 70 procent Corvinone och Corvina gentile, 20 procent Rondinella och Croatina och 10 procent Osoleta, se stycke om lagliga druvor i inledningen. Jag doftar mig till chark, portvin, rönnbärsgelé och björnbär. Smaken är eldig, lena tanniner, låg syra, körsbär, blommon, julkryddor och lämnar en allmän känsla av att detta vin kan bli riktigt bra med tiden.

Romano Dal Forno Amarone 1991 från den välrenomerade producenten Azienda Agricola Dal Forno Romano kommer på första plats. Dal Forno gjorde sitt första vin 1983 och vann stor internationell ryktbarhet med årgång 1990. Redan vid den första sniffen inser man att det här är bra. Riktigt bra. Generöst med vanilj, smörkola, lakrits, plommon, russin och torkad frukt. Och det smakar som ett bra portvin med vanilj, läder och torkad frukt med härlig generositet och komplexitet. Mycket gott och helt klart en fantastisk bekantskap. Detta vin står ut framför de andra.

Den främsta erfarenheten för mig efter denna provning är att amarone definitivt bör lagras. Den andra erfarenheten är att man nog får vara beredd att slanta en hel del för bra grejer. Alltså, hellre dyra och gamla viner än unga och billiga. Det slår mig att, utan att säga för mycket, kan nog denna insikt appliceras även på många andra delar av vinvärlden...

Sammanfattningsvis en riktigt rolig genomgång av amarone som vunnit mångas hjärtan, och ett vin som i allra högsta grad vann mitt hjärta.

lördag 22 november 2008

Casalferro 2004

I kväll blev det toscansk IGT gjord på sangiovese och merlot som lagrats på franska fat. Barone Ricasoli står för ett hantverk i god italiensk tradition.

Dock väcks terroiristen inom mig till liv och det är med skepsis som jag drar korken ur ett vin som verkar gjort för att appellera till mindre kräsna gommar.

Färgen är inte så mycket att säga om. Det ser ut som rödvin brukar göra.

Men den generösa doften med sura körsbär, plommon, tobak, charkuterier, julkryddor, rök, chocklad och fatvanilj indikerar från första början att något är på gång. Inte några svårdefinierbara doftintryck här inte.

Detta är inte något vin för stilla kontemplation och djuplodande analyser. Tät och med fatvanilj, sura körsbär och ett härligt ganska långt avslut med mjuka tanniner och en syrlighet väl under kontroll. De 14 procenten är väl integrerade och känns först på soffan efter middagen. På det hela taget mycket gott och balanserat.

Min kära livskamrat L. associerar till Valpolicella och amarone. Det är faktiskt inte någon tokig jämförelse.

Som matvin till riktigt bra entrecôte, potatis som rostats i gåsflott och en härlig sås på creme fraiche blir det högsta betyg.

En kritik som kan riktas är att vinet känns kanske lite enahanda mot slutet på flaskan. Om man i kampen mellan amerikanska och brittiska vinauktoriteter lutar sig åt det senare hållet så kanske det är lite för mycket fat, frukt och alkohol jämfört med en bordeaux från 1953. Å andra sidan vill jag nog i kväll utbrista i ett "what ever" och bara fortsätta att hälla i mig och njuta. Så därför blir det i kväll betygssättning efter 100-poängsskalan och invändningar om typicitet m.m. får anstå till nästa vecka.

Jag ger utan att darra på manchetten 95 poäng med en mycket stark köprekommendation. Jag har svårt att se att detta vin kan lagras någon längre tid då jag inte skulle kunna avhålla mig från att dricka upp flaskorna i närtid.

En insikt som drabbar en med full kraft är de 269 kronor som vinet kostar kommer man inte långt med i ett distrikt som jag annars tycker mycket om, Bordeaux. Om man vill vara elak så samlar man ihop ett gäng bordeauxviner i samma prisklass och ställer mot denna toscanska kondottiär.

Forza Italia!

Chateau Coucheroy 2007

Fadren på besök önskar helst vitt till den grillade kycklingen och fram åker därför en vit bourdeaux som fått goda vitsord. 2007 var ju snubblande nära en katastrof för röda viner från Bourdeaux, men de vita skall tydligen vara väldigt bra och värda att hålla utkik efter.

Enligt etiketten på baksidan hör Chateau Coucheroy till André i klanen Lurton. Nästa intressanta upplysning är att enbart Sauvignon blanc använts, utan Semillon som jag trodde användes i vita bordeauxblandningar. Enligt systemets druvguide kommer de bästa vinerna gjorda på Sauvignon blanc bland annat från Pessac-Leognan, precis som kvällens vin.

Färgen är blekt ljusgul på ett sätt som nästan omedvetet drar ner förväntningarna efter som man förväntar sig något tunt och snipigt.

Men en snabb sniff överraskar positivt. Mycket gott med frukter från varma breddgrader. Mango och persika kanske? Tropisk citrus. Piggelin dyker också upp som association. Även viss rökighet. Toner av Bassets vingummin. Däremot hittar jag inte nässlor och krusbär som enligt skolboken skall känneteckna Sauvignon blanc.

Det som förvånar när jag dricker det är ganska lite syrlighet jämfört med vad jag förväntade mig med tanke på den låga åldern. Citrus och äpple med ett härligt avslut som klingar av med söta tropiska frukter. Gott, harmoniskt och fräscht blir omdömet.

Chateau Coucheroy är definitivt mycket bra i relation till priset på dryga hundringen. Helt klart köpvärt som ett vitt alternativ till den grillade kycklingen.

fredag 21 november 2008

Roda reserva 2003

Roda tillhör en av de mer moderna producenterna i rioja, och är dito mycket välrenommerad. Firman grundades 1987 och är mycket konsekvent. Det är låga skördeuttag och låg avkastning som gäller. För att inte drunkna i vanilj används endast franska fat. Pengar verkar inte vara någon trång sektor för denna firma.

Roda reserva består av 85 procent Tempranillo, fyra procent Grenache och resten Graciano. Vinet lagras på franska fat i 16 månader, därefter 20 månader på flaska. Roda reserva är ingångsvinet i produktlinjen, det produceras även en Roda I helt på Tempranillo samt prestigevinet Cirsion, som har ett pris utanför denna bloggares räckvidd.

På grund av den relativa ungdomen så luftar jag i ungefär tre timmar innan det är dag för första sippen. Det är förhållandevis ljusrött med en doft som känns fruktigt kryddig, inslag av läder med diskret fat. Modern, i brist på bättre ord. Hur smakar det då? Jo, det är rejäla tanniner vilket knappast överraskar, det är vidare stram frukt och en aning eldigt. Eftersmaken är lååång och mycket njutbar. Och det är bara så gott. Stilen är rätt ny för mig, som inte druckit så mycket modernt skuren rioja, men jag går igång på detta rejält. Vinet är kanske en aning ungt men klart drickfärdigt.

Detta vin köptes något på måfå och det är synd att inte fler flaskor av samma årgång kan provas om ett antal år. Årgång 2004 finns nu på SB till ett i sammanhanget facilt pris. Det blir nog till att köpa ett par av dessa. Hustrun är närmast lyrisk och menar att det är det bästa hon provat på mycket länge. Själv ligger jag inte långt efter i omdömet. En av årets tio bästa vinupplevelser.

fredag 14 november 2008

Fonterutoli 2006

Ibland behövs det inte så mycket analys och varmluft. Öppna, lufta och njut.
Druvor: Sangiovese 90 procent, Malvasia Nera och Colorino fem procent, Merlot fem procent.
Lagring: Tolv månader på fat, varav 40 procent nya.
Volym: 375 000 flaskor.
Färg: djupröd
Doft: rostad ek, vanilj, kakao, anis, sötfruktig, fyllig.
Smak: Mörka bär, mörk choklad, varm, generös med bra struktur och rejäl bitterhet.
Lagring: Blir nog bättre ett par år framåt.
Omdöme: Alldeles utmärkt. En bra chianti i den biffigare stilen.

Marqués de Murrieta Ygay Gran reserva 2000

Sedan tidigare aviserad provning av Casalferro utgår i kväll på grund av trötthet och dåligt humör till förmån för en fyndstämplad Rioja.

När jag kommer hem med flaskan och tittar närmare på etiketten inser jag att för första gången sedan jag började dricka vin av intresse så har jag glömt bort ett vin som jag provat. Nåväl, ytterligare en fördel med denna blogg har sålunda uppenbarat sig.

Kvällens goda vinare kommer från Rioja, och jag fick upp ögonen för det efter att Allt om mat i sin genomgång av systemets sortiment givit det fyndstämpel. Även Röttorp och Aftonbladet är positiva.

Det finns ett rikt utbud av Rioja på systemet. 91 stycken i ordnarie sortimentet och ytterligare 78 stycken i beställningssortimentet. Det finns därför många viner att välja mellan om man vill prova sig igenom Rioja. Man kan bara önska lika stora utbud från andra appellationer.

I glaset går att se tydliga tecken på mognad, och vinet är halvtransparent.

Eventuell komplexitet har nog slipats av med tiden, doften är god med härlig murrighet, läder, torkad frukt och kryddor (kryddnejlika?).

I munnen är det slanka syror och väldigt mjuka, om inte frånvarande, tanniner. Det är medelfylligt med god torkad frukt och en härligt lång eftersmak som klingar av med ett lite eldigt avslut.

Det är ett harmoniskt och gott vin med mognad för en rimlig penning. Det får å andra sidan kanske inte riktigt änglakören att sjunga. Det är för gott för att inte provas. Men det får kanske inte riktigt fyndstämpel. Det är klassisk rioja i positiv bemärkelse och duktigt vinmakeri. Jag vill helt enkelt ge det en stark köprekommendation, men det går inte riktigt. Kanske kan det bäst sammanfattas i att det är snubblande nära att utropas till ett mycket gott vin. Eller så är det dagsformen som avgör, så gå och köp och skapa din egen uppfattning!

måndag 10 november 2008

Chateau la Reyne Prestige 2006

En helstekt entrecôte, speedade småbarn och släkt innebär att de rara flaskorna får stå tillbaka för mer robusta prylar som inte kräver så mycket uppmärksamhet.

Tidigare erfarenheter av moderniseringen av Cahors gör att kvällens flaska framstår som en lämplig kandidat.

I karaffen hälls en näst intill trögflytande och blålila sörja. Mogna plommon, jäst, skumbanan, peppar, röda bär, marsipan, chocklad och örter slår emot mig. Ung rhônsk syrah hade jag gissat på om jag inte vetat bättre.

Det är ett ungt vin som smakar plommon, körsbär, anis och fat.

Mot en fond av larmande småbarn och gullande vuxna serveras entrecôte, brysselkol och mos på potatis och jordärtskocka. Gott vin konstaterar sällskapet. Slutanalyserat med andra ord.

Framgången för argentinsk malbec har fått vinproducenterna i Cahors att hämta inspiration därifrån för att väcka liv i sina viner. Därför är det inte märkligt om viner från Cahors kan framstå som nya världen. Men det behöver inte vara något negativt. Tvärtom, alla som grillar vet att den svenska sommaren kräver viner som står pall för envisa lågtryck och gäster som gladeligen håller värmen med vad som helst i glaset. Kraftigt och opretentiöst kan Chateau la Reyne Prestige rädda mången grillkväll. Den söta frukten och trögflytande konsistensen kommer sannolikt göra att vinet även fungerar utmärkt som fälla för allehanda insekter.

Bollinger NV

Farsdagmiddagen börjar med en halvflaska Bollinger non vintage. Det brukar vara gott och leverera en krämig mousse.

Förvånansvärt ogenerös doft och smak med bröd, jäst, sherry, äpplen och grape. Inte som jag kommer ihåg den. Men champagne är alltid och gott och sitter som en smäck innan middagen.

Det är inte alltid läge att sniffa och analysera. Därför blir denna bloggpost kort.

lördag 8 november 2008

Prunotto Barolo 2004

Denna helg bjuds det på Barolo från vad som anses vara ett mycket bra år i Italien och Piemonte. Producenten är Prunotto, som numera ägs av Antinori.

Det är inte någon ogenomtränglig blåbärssoppa, utan en halvtransparent och klar röd färg som ger vid handen att det är ett medelfylligt vin.

Doften är inte överdrivet generös, men ger röda bär, rosor, viol, rök, läder, kryddor, mandelmassa och körsbär. Det krävs dock en del sniffande och famlande efter referenser eftersom dofterna så att säga inte poppar upp av sig själva ur glaset.

Smaken är en halv besvikelse. Det första intrycket domineras av pigg syra och tanniner som gör att det smakar körsbärskärnor och äppelskrott. Gott på sitt sätt, men inte särskilt publikfriande. Läkerol (viol?) kommer också efter hand. 14 procent bidrar till viss eldighet. Vinet är medelfylligt och eftersmaken halvlång.

Det finns två alternativ. Antingen är vinet inne i en sluten fas och väntar på att blomma ut om några år eller så är det inte bättre än så här. Jag har svårt att se att lagring kommer göra vinet till någon stor upplevelse eftersom det smakas frukt och komplexitet som kan slipas av med tidens tand. 238 kronor på finlandsbåten känns mer hanterbart än om man betalat 299 kronor som den kostar i beställningssortimentet enligt Hjo Grosshandel. Det är dock för mycket pengar. Den standardbarolo från Fontanafredda i standardsortimentet som jag provat i några årgångar är bättre än Prunottos Barolo.

Av de två flaskor jag köpte återstår en. Jag lägger den längst ned i garderoben i vag förhoppning om en större vinupplevelse i framtiden.

Mina erfarenheter av Piemonte och nebbiolo liknar de som jag har av Bourgogne. Två distrikt där pris och kvalitet inte nödvändigtvis hänger samman. Från Piemonte har jag druckit prestigeviner som känns som ett uthållighetstest för gommen snarare än balsam för själen. Tyvärr verkar det både Piemonte och Bourgogne vara två distrikt som kräver både tålamod med minorna och feta plånböcker för att hämta hem dom stora vinerna.

Toscana verkar vara en mer pålitlig region, så därför hämtade jag hem en Casalferro från Barone Ricasoli i dag för att säkerställa att nästa helg bjuder på gott vin.

PS. Dag två är denna Barolo bättre. Lite mer frukt, mer harmoniska tanniner och syror. Men inte tillräckligt bra för att uppmana till inköp. Till salsicce och bönröra med rosmarin och vitlök kommer det mer till sin rätt. DS.

fredag 7 november 2008

Castello di Ama Chianti Classico 2001

Efter förra veckans debacle i bourgogne så befinner vi oss ikväll på säkrare mark i Toscana. Kvällens vin kommer från hjärtat av Chianti, och på förhand ser det bra ut. 80 procent Sangiovese, resterande Canaiolo (12) Merlot och Malvasia nero (åtta). 18 månader på fat.

Jag har beställt en av 97600 flaskor, så det är bara att köra. Ama får regelmässigt goda betyg men när man slår en lov på nätet är det inte så omskrivet som distriktets andra förmågor. Det tackar jag för då det ger mig möjligheten att inhandla en vällagrad flaska för direkt konsumtion.

Färgen är åt det mer transparenta hållet och antyder en mognad som konfirmeras så fort näsan sätts mot glaset. Det är verkligen en mogen varm doft med källartoner, inslag av bär och kakao, men utan påträngande fatinslag.

Smaken följer samma mönster. Det är ett medelfylligt vin som känns lent, med avrundade tanniner som ändå finns där för att staga upp det måhända något glesa mellanregistret. Både jag och L går igång rejält på detta och tycker att det bestående intrycket är ett elegant vin i toppform.

Jämfört med Fonterutolin som dracks för ett par veckor sedan är detta i en helt annan stil, och skulle nog slås ut i en direkt jämförelse på grund av sin diskretare framtoning. Men de är till sin karaktär så olika att de spelar i olika ligor. Slutomdömet är dock ett moget, riktigt gott vin som varmt rekommenderas till dem som vill ha en elegant färdiglagrad Chianti.

lördag 1 november 2008

Marchese Antinori Chianti Classico Riserva 2001

Ett av mina första försök att lagra vin var att köpa Antinoris Chiantiriserva från 2000. När jag drack en flaska i våras tyckte jag att den var lite väl söt och vaniljig och utan de där sträva tanninerna som man vill åt.

Ikväll är det dags för nästa årgång från 2001 av samma vin.

Körsbär och fatvanilj samt avrundade syror och härliga tanniner gör att detta vin får sägas vara ett mycket lyckat exempel på hur ett vin i Systembolagets ordinarie sortiment kan växa och förbättras med ett par års lagring.

Med lamm, rösti, kål och broccoli går det inte att låta bli att planera nästa års semester i Toscana med en sådan bra Chianti i glaset.

Mina första stora vinupplevelser kom från Italien, och då i synnerhet Toscana och Chianti. Det känns därför extra bra i dag att få en bra vinupplevelse från denna region med tanke på gårdagens oerhörda burgundiska besvikelse. Hellre Toscana än Bourgogne!

Vosne-Romanée Beaux Monts 2000 vs. Duck Pond Pinot Noir 2005

Vi skribenter på denna blogg samlades på fredagen för att äta och dricka gott utan våra respektive, men med barnen.

Sedan en tid är vi nyfikna på vad bättre bourgogne har att erbjuda och därför har vi fastnat för Vosne-Romanée premier cru från 2000 från den välrenommerade producenten Jadot. 495 kronor kostar kalaset, och självfallet hade inte denna flaska inhandlats om den inte fått goda vitsord av både Röttorp och Kronstam.

Anhängare av gamla världen som vi är kan vi inte låta bli att ställa upp en motståndare från nya världen, Duck Pond Pinot Noir 2005 från Oregon för 112 kronor. Upplagt för massaker med andra ord.

Vosne-Romanéen är transparent, ljusröd utan tegelnyanser. Det ser misstänkt lätt ut.

Doften är tämligen anonym i början, och vad som välvilligt kan beskrivas som muggiga källartoner antyder smygkork. Annars är det en söt doft med antydan till vanilj, hallon/jordgubb, lite salmiak, charkuterier, peppar. Allt detta utan någon direkt generositet.

I munnen är det söt frukt, viss skumbanan, röda bär och efter hand en viss känsla av körsbär- eller jordgubbskompott. Silkiga tanniner och väl avrundade syror är uppenbarligen inte en klyscha för att beskriva lagrad bourgogne.

Doft och smak övertygar inte direkt, men eftersmaken är inte att leka med. Den är lång och härlig och dröjer sig kvar länge.

Duck Pond är mer rakt på sak. Ljus och tunn färg. En typisk pinotdoft med vanilj och körsbär/jordgubb. Smaken är mest åt körsbär, men också hallon och jordgubb. Tanninerna är inte påtagliga och det är inte heller någon syra att tala om. Efter hand under kvällen smyger sig även brända toner på. Saftaktig, okomplicerad och lättdrucken är omdömet.

Efter hand under kvällen lyckas vi tyvärr inte övertyga oss om bourgognens storhet, trots att vi försöker. Det är ett gott vin. Men för runt 500 kronor räcker det inte att ett vin är gott. Det måste vara en stor vinupplevelse.

Vi är ett tag inne på att vi saknar förmåga att uppskatta elegansen hos riktigt bra viner. Vi kanske rent av skall ändra inriktning på denna blogg och enbart skriva om bag-inboxar? Vad har vi missat som gjort Röttorp och Kronstam rent lyriska?

Efter denna monumentala besvikelse tappar vi båda suget för Bourgogne tills vidare. Hädanefter får det bli Chianti, Rhône och andra pålitliga distrikt tills dess att myten och magin kring Bourgogne får oss att ta nya tag i förhoppning om att stöta på en grandios vinupplevelse.