lördag 31 januari 2009

Saint Benoit Grande Garde 2005

Min medbloggare mr O har botaniserat i det italienska vinutbudet och då tänkte jag se till att upprätthålla jämvikten på bloggen med något franskt, och för första gången på denna blogg, Chateauneuf du Pape.

För den historieintresserade kan vara värt att notera att den Clemens V som flyttade påvesätet från Rom till Avignon är samme man som grundade Chateau Pape Clement i Bordeaux.

Förutom detta är han mest känd för att vara en av de sämsta påvarna genom tiderna på grund av bland annat ohöljd nepotism och för att han direkt bidrog till tempelriddarordens undergång i en av medeltidens största rättshaverier.

En Chateauneuf du Pape som jag läst flera inlägg om i bloggosfären är Saint Benoit Grande Garde. Nu när 2005:an anlänt i beställningssortimentet tänkte jag se om det möjligen är så att det finns en Chateauneuf från ett mycket bra år för väl under 200 spänn som kan vara värd att stoppa undan i källaren, eller rättare sagt garderoben.

Domaine Saint Benoit grundades 1989 och på grund av ett generationsskifte kommer namnet inte att användas från och med årgång 2007, utan det blir två nya egendomar läser jag här. Enligt etiketten är druvblandningen 68 procent grenache, 22 procent syrah och tio procent mourvedre.

På fredagen när jag korkar upp noterar jag följande:

Doften är god med röda bär såsom hallon och nypon med te, rosor, mandelmassa, likörtoner och rökighet.

Det är ett gott vin i medelfyllig stil med en tydlig bitter ton, hallon, läkerol och rökighet med hyggligt långt och kryddigt avslut.

Efter första dagen vill jag konstatera att det tyvärr inte är någon fyndchateauneuf. Jag nöjer mig med att konstatera att det är ett gott vin, men det finns det å andra sidan rätt många viner som är.

Dag två händer dock något och det blir bättre, och då särskilt i sällskap med kalvrullader med en duktigt reducerad gräddsås. Den första dagen tycker jag att vinet är, i brist på bättre uttryck, klumpigt. Dag två känns det som om det är mer i balans med hallon, cassis och lakrits parad med lite syrlighet och mjuka tanniner som gör att det bara rinner ner av bara farten. Ett slitet uttryck måhända men det är helt enkelt lite mer burgundiskt.

Ofta är vinprovandet digitalt. Antingen höjs ett vin till skyarna eller så förvinnser det i kölvattnet i jakten på nya vinupplevelser. Men vissa viner, som denna Saint Benoit, har någon slags kvalitet som går utanför gängse poängskalor. Under lördagskvällen blir vi helt enkelt kompisar med varandra. Trots att jag inte kommer köpa några fler flaskor av detta vin saknar jag det redan när sista glaset är tomt.

Avslutningsvis vill jag poängtera att Saint Benoit Grande Garde 2005 är betydligt bättre än systemets standardchateauneuf från det gamla lasarettet.

Corte Giara Valpolicella Ripasso 2006

Till dagens pastamiddag plockar jag fram en nyinköpt italienare som inte finns i bolagets ordinarie sortiment, och jag blir osäker på om det vin som finns i beställningssortimentet är samma som dagens flaska. Hursomhelst, producent är Corte Giara, ett samarbete mellan Allegrini och ett par kooperativ i Venetien. Allegrini är ju en mycket välrenommerad firma, känd för La Poja, La Grola och Amarone. Framförallt La Grola är ett mycket pålitligt vin som alltid levererar. La Poja kommer i ny årgång i mars, dock till ett rätt saftigt pris. Och deras Amarone får regelmässigt tre glas i Gambero Rosso.

Förutsättningarna är alltså bra, även om Valpolicellan jag inhandlat är av enklare karaktär.
Färgen är djupröd. Doften är knuten, aningen bränd, med russin, körsbär och lakrits som bärande element. Det är inte mycket till fatkaraktär kan man konstatera.

Smaken är påfallande mjuk, avrundad och ganska fruktig. Efter ett tag tittar tanninerna fram och det får en mer ursprungstypisk smak, men ändå avsevärt mer insmickrande än exempelvis I Castei Valpolicella som dracks för ett par veckor sedan.

Det är ett välbalanserat och gott vin, för priset (90 spänn) är det obestridligen ett fynd. Tyvärr var inte utrymmet att bära med sig obegränsat, varför det bara blev två flaskor av detta angenäma vin. För er som tvingas spendera 24 timmar av era liv på en rödvit färja är detta ändock en hygglig kompensation.

söndag 25 januari 2009

Rotari Brut Riserva

Som en bonus bjuder jag på några korta rader kring ett vin som bjöds på igår till uppmärksammandet av ätteläggens tvåårsdag.

Dagen efter hade vi en halvfull flaska kvar i kylen som jag smakade av med möjlighet att närmare känna efter vad det var vi bjöd gästerna på.

En brödig doft med citrus, nötter och en något oxidativ ton pekar på inspiration från Champagne. Bra så här långt.

I munnen har Rotarin en frisk syrlighet och bra bubblor med smak av citrus, gula äpplen och en svagt oxidativ ton och viss krämighet.

Med tanke på pengarna tycker jag att det här är helt fenomenalt bra. Givet att man inte bjuder hem någon champagnesnobb kan jag lova att inte någon gäst kommer bli besviken på detta bubbel. Fyndstämpel utfärdas härmed för Rotari brut riserva.

PS. Den initiala entusiasmen dämpas något vid mötet med mat. Det är först vid middagen som det blir uppenbart att Rotarin inte har lika mycket tryck i smaken som en champagne. Men jag reviderar inte fyndstämpeln trots denna invändning. DS.

lördag 24 januari 2009

Prunotto Barbera d´Alba 2006

En efterhängsen förkylning gör att ambitionsnivån för min del denna helg stannar vid en Barbera d´Alba 2006 från Prunotto inköpt på Finlandsfärjan.

Det var länge sedan jag provade någon barbera, en gång i tiden drack jag det gärna. Nu är det dags att återknyta bekantskapen med denna druva och appellation i Piemonte som en del av mitt nyårslöfte.

När jag karafferar vinet på fredagen slår en doft av kronjäst upp först. Efter en liten stund tittar körsbär, plommon och te fram. Smaken består rätt så mycket av blåbär och lakrits med körsbärskärnor och snygg fatbehandling. Vinet är drygt halvfylligt med bra syrlighet och låg tanninnivå och ett uns av eldighet.

Låt oss konstatera att det inte är något vin för en djupare analys. Det är ett perfekt pasta- eller pizzavin eller med annan opretentiös och lättare mat. Men tyvärr är det lite för dyrt på bolaget, som har årgång 2007 av detta vin, om man ser till helhetsupplevelsen. Det finns roligare och billigare viner helt enkelt.

Juliusspital Würzburger Stein Silvaner Kabinett 2007

Hur skulle det vara om Ersta Diakoni fick sina pengar från alkoholtillverkning? Det skulle knappast vara förenligt med den svenska synen på alkoholhaltiga drycker. I Tyskland finns lyckligtvis inte dylika hämningar. Därför har välgörenhetsstiftelsen Juliusspital funnits sedan 1576 och kan sedan dess via vin- och lantbruk finansiera sjukhus och ålderdomshem. Egendomen är idag Tysklands tredje största vinegendom med sina 168 hektar, som genererar en miljon flaskor per år.

En dryg tredjedel av produktionen är Silvaner, som inte hör till de vanligaste i vinvärlden. På grund av fina omdömen, samt att det är ett vin på en ovanlig druva, fann jag för gott att inhandla en av dessa bulliga flaskor till dagens laxmiddag.

Färgen är vackert gyllengul. Doften är mycket fruktig och blommig, aningen fet, med inslag av äpple och mineral. Mycket bra! I munnen är det mycket frukt och viss mineral som dominerar, med viss fetma och en lång balanserad eftersmak.

Det är ett bra vin, och värt att prova då Silvaner inte är den vanligaste druvan i kvarteret, men kanske inget klockrent fynd. Hade jag köpt det på plats, för drygt 10 euro, då hade jag varit toknöjd. Nu får jag konstatera att det är ännu ett vin från Tyskland som inte gör en besviken.

fredag 23 januari 2009

Neil Ellis Cabernet Sauvignon 2005

Tips på goda viner är alltid välkomna. Dagens vin är en rekommendation från chefen, som också är vinentusiast. Han har lovat att denna sydafrikan inte är någon frukt- eller rökbomb, samt att det finns en klar lagringspotential. Det lät tillräckligt intressant för att motivera ett inköp. Att våga sig utanför de upptrampade stigarna i Frankrike och Italien är ju en klart uttalat målsättning för denna blogg i år. Sagt och gjort.

Neil Ellis har gjort vin sedan mitten på 1980-talet. Firman äger inga egna vingårdar utan köper in druvor från diverse odlare. De har en ganska bred produktportfölj och fem viner finns på Systembolaget i dagsläget, nästan alla i 150-kronorsklassen. Detta vin är alltså en ren Cabernet Sauvignon som lagrats 16 månader på franska fat, varav 40 procent är nya.

Efter någon timme i karaffen kommer en stram, fin doft med svartvinbär, blyerts, gräs och vissa källartoner ur glaset. Frukten finns också där, liksom en viss rökighet. Mycket lovande. Jag drar mig för att prova det. När ett vin har en riktigt bra doft finns alltid rädslan att smaken inte ska motsvara förväntningarna.

Smaken är stram och välbalanserad mellan frukt och lagom tuggvänliga tanniner, med en pepprig och något eldig finish. Det här var inte dumt alls. Jättegott, utbrister hustrun, och jag håller med. Det finns också en klar förbättringspotential på ett par års sikt. För att vara ett nya-världenvin är det mycket troget sitt ursprung i Bordeaux, jag hade lätt kunnat gissa på en cru bourgeois.

Sammanfattningsvis är detta ett riktigt bra exempel på ett modernt rödvin som inte glömmer sitt ursprung. Köp och lagring rekommenderas. Och förtroendet för chefens omdöme är intakt.

lördag 17 januari 2009

Marquise de la Tourette Hermitage 2001

En kall januarihelg greppar jag en hermitage från garderoben som fått vila sig i form sedan inköpet för ett par år sedan.

Enligt myten skall en svårt skadad korstågsriddare vid namn Gaspard de Sterimberg 1235 ha slagit sig ned på eremitkullen vid en krök på Rhônefloden. Ytterligare ett element i mytbildningen är att denne skall ha tagit med sig syrahdruvan från orienten.

Den sistnämnda myten kan enkelt avfärdas. Gaspard utkämpade inte några strider runt Jerusalem och i det heliga landet. Det korståg som Gaspard återvände från hade utlysts 1209 av påven Innocentius III mot de kristna katarerna. Även med dåtidens mått var det en synnerligen blodig historia. I södra Frankrike kallades anhängarna albigenser efter borgen Albi som ligger i Languedoc och 1244 föll det sista fästet, Montsegur.

Kanske fick Gaspard sin kulle som tack för hjälpen med att slakta fransmän lite längre söderut eftersom deltagarna i korståget lockades med att få överta mark från de kätterska.

Det var inte okontroversiellt ens på den tiden att kyrkan sanktionerade dråp på kristna, och Gaspard kanske drabbades av posttraumatisk stress efter blodbadet och därför valde att leva ensam på sin kulle. Fler eremiter slöt upp i vingården efter hand och den sista lär ha dött 1751.

Hermitagevinerna blev inte lika ryktbara som de från bordeaux och bourgogne. Men dess kraft och lagringsduglighet uppskattades. Efter hand utvecklades en praxis där bordeauxviner blandades med hermitage. När den blivande amerikanske presidenten Jefferson provade sig genom Frankrikes viner sade Nathaniel Johnston, en framträdande engelsk bordeauxhandlare vid tiden för Jefferssons besök i Rhone , att Lafite 1795 som innehöll hermitage var det mest omtyckta vinet det året. Den berömde vinnörden George Saintsbury utnämnde hermitagevinerna till de manligaste i Frankrike.

Efter dessa inledande utsvävningar är det dags att prova kvällens vin, Marguise de la Tourette Hermitage 2001 från Delas. Firman Delas startade 1835 som négociant och köptes upp av champagnetillverkaren Deutz 1977, som i sin tur köptes upp av sin konkurrent Roederer 1993.

Det går att se en begynnande mognad med dragning åt det rubinröda hållet och med viss transparens samt viss grums i glaset.

Doften är mycket bra med björnbär, plommon, körsbär i likör, charkuterier, te, lagerblad och multna löv.

Smaken är också mycket bra med hallon/jordgubbe, charkuterier, plommon, omogna björnbär, fatvanilj och syrahtypicitet i en slank och mycket harmonisk kropp med runda tanniner och perfekt syrlighet.

Kanske hade man kunnat begära lite mer söt frukt och lite mer tryck, men å andra sidan vet jag inte om det blivit ett bättre vin av det. Mycket gott är det lika fullt och jag kan bara förbanna mig själv för att jag inte passade på att köpa fler flaskor. Om man är benägen att använda sig av den amerikanska poängskalan så är min bedömning att det tar sig över 90-strecket utan darr på ribban.

Som så ofta finns andra som provat vinet, se här, här och här.

fredag 16 januari 2009

I Castei Valpolicella 2005

När temperaturen kryper ned mot –15 grader känns det helt rätt med ett generöst tilltaget glas rött att inleda helgen med. Och det bör vara ett vin om nyttjar hela smakpaletten, inte någon blyg viol. I Castei Valpolicella 2005 får tjänstgöra vilket verkligen inte var igår. Enligt min minnesbild har detta vin funnits länge på bolaget, och det kommer från en välrenommerad firma i Venetien. Michele Castellani har ett fyrtiotal hektar och är mest känd för sin recioto, deras amarone får också regelmässigt fina omdömen.

Druvorna är huvudsakligen Corvina, Rondinella och Molinara och har genomgått Ripassometoden och jäst en andra gång, för att sedan fatlagras under drygt ett år.

Doften på denna valpolicella, är rökigt kryddig, fatig och varm, med inslag av choklad och körsbär. Det ger vid handen att detta är vin med avsevärd kraft. Detta bekräftas och smaken följer väl doftintrycken. Kännbara, men väl avvägda tanniner. En aning eldighet som inte alls är oangenäm och en ganska lång eftersmak avslutar upplevelsen.

Det är ett riktigt gott vin i den lite tuffare stilen, som gjort för årstiden och sinnesstämningen. Samtidigt är det betydligt mer mat- och plånboksvänligt än Amarone. Just Amarone är något av en no-go area för de flesta vinbloggare och jag är inget undantag. Ett vin som är väl dyrt och svårt att äta mat till gör att det inte blir fler flaskor än de fåtal som ligger i källaren i dag. Desto roligare att detta vin väl lever upp till förväntningarna och lyser upp vintermörkret.

lördag 10 januari 2009

Le Tense Sassella 2005

Årets första inlägg handlar om grusade förväntningar, knappast något nytt för personer som provar vin. Det var ett tag sen jag provade Le Tense Sassella, det är ett vin som oftast får bra betyg och finns med i listan av Systembolagets mest prisvärda viner.

Därför blir något förvånad när jag känner doften av detta genomskinliga vin. Associationerna går till Bourgogne, vilket inte är så konstigt. Det är örter och bär, med ett inslag av fat. Mycket fin doft faktiskt som dock inte följs upp när vinet träffar gommen. Vinet känns aningen trött och lite stumt, samt är något glest. Jag önskar lite mer av tryck i smaken.

Jag vill understryka att det absolut inte är något fel på vinet, men det får inte min puls att slå snabbare, L instämmer och det hela blir något av en besvikelse. Kanske var det svåra förhållanden detta årgång i norra Italien. Hade jag inte provat vinet förut och med andra förväntningar hade omdömet kanske blivit något mer generöst, men jag skulle nog vänta tills nästa årgång kommer innan jag köper detta vin.

Chateau Gratien 2006

Ett nytt år med nya upptäckter ligger framför mig. Det är fem år sedan som jag intresserade mig för vin och systematiskt började prova viner. Med poäng och etiketter som urvalskriterium har i alla fall jag lyckats hamna i en situation där flera regioner och appellationer som brukar hamna lite vid sidan av i poänghetsen inte provats. Till detta kan läggas systembolagets urvalskriterier som ju inte direkt avspeglar mångfalden av vinproducerande områden.

Det är sålunda dags att börja vidga vyerna och släppa greppet om Decanter, Parker, Kronstam, Per Bill et consortes...

Helgens igenfyllda kunskapslycka kommer från Loire. Enda urvalskriteriet för mig är att det är lite pinsamt att aldrig provat något rött från Loiredalen, eller druvren Cabernet franc för den delen. Sålunda greppade jag en Chateau Gratien från hyllan inför helgen. Appellationen är Saumur-Champigny.

I doften hittar jag svarta vinbär, slånbär, gräs, läder och kaffe.

Väl på tungan smakar det svarta vinbär, röda bär med syrahkänsla, rökighet, nyslaget gräs som övergår till hö samt mocka eller kaffe. Det är också roligt att hitta den gröna paprika som vinlitteraturen refererar till.

Men den härligaste komponenten är något snuskigt och orent i positiv bemärkelse. Det känns helt enkelt lite bondskt och rustikt på ett härligt sätt. I Australien hade vinet antagligen kasserats som defekt och hällts ut på backen. Det är bara i Frankrike som sådana inslag i vinet hittas, och jag är bara så tacksam för det. Till och med L. tycker att vinet är gott trots dessa, skall vi kalla det "franska toner".

Sedan händer det. Till mycket mild mat som en grillad kyckling utan annan kryddning än salt och peppar, potatis som fått ligga med i kycklingspadet och en mild sås på spadet och lite creme fraiche uppstår fullständig harmoni. Chateau Gratien är sannslöst bra matvin till lite mildare grejer. Så mätt och belåten sitter jag med ett stort leende på läpparna, och bättre betyg kan väl inte ett vin få?

tisdag 6 januari 2009

Castello di Brolio 2001 vs 2000

De två sista dagarna på 2008 är det chiantidags. I höstas fick bolaget in en sändning Castello di Brolio i olika årgångar. Jag köpte en 01:a och en 00:a. Årgång 2001 dracks senast i somras då den köptes i Ricasolis slottsbutik, en femtiolapp billigare än vad dessa flaskor kostade. Då, tillsammans med Casalferro 2001, var provningssällskapet mycket nöjda med vad som fanns i flaskorna. Men så var det också en strålande dag i Toscana med trevligt sällskap och den svalkande poolen inom behändigt avstånd. Nu är det ca 35 grader kallare och sommaren känns mycket långt borta.

Den exakta sammansättningen av vinet varierar något år från år, men både 2000 och 2001 innehåller Merlot och Cabernet Sauvignon som komplement till Sangiovese.
Efter ett par timmar i karaff är det en helt underbar doft som kommer ur glaset. Det var länge sedan jag kände dess like och det skulle faktiskt räcka med att bara njuta av doften – nästan. Rik, komplex, med bordeauxtoner och visst finns en aning julmust där.
Smaken är kärv. Det är sura bär, rejäla tanniner och bitter mandel. Jag hade inte väntat mig så ordentligt tuggmotstånd. En riktigt lång eftersmak avslutar upplevelsen. Middagssällskapet bestående av fru plus svärfar var initialt mycket nöjda. Om jag ska jämföra med andra chianti classico jag druckit under hösten är brolion mindre elegant än Castello di Ama från samma årgång. Å andra sidan har är den mer traditionell och mindre fruktig är Castello di Fonterutoli 2004.

Helhetsintrycket är att det är ett mycket bra vin, men…jag hade väntat mig mer av mognad och elegans, och mindre av ungdomlig bråkighet. Helt klart ett vin som kommer att förbättras med ytterligare tid i källaren.

På själva nyårsafton var det så dags för Castello di Brolio 2000. I 00:an är det en om möjligt ännu bättre doft än 01:an, den känns mer mogen och med mer bordeauxtoner. Smaken går i samma tema. Det är mer mognad i de sura bären och tanninerna känns mer avrundade. Ett godare vin helt enkelt. Men fortfarande tror jag att det kommer att ytterligare förbättras med lagring och finns det några kronor att lägga på vin i januari så tror jag det får bli en eller ett par till av 00:an.

Som helhet är det en stor upplevelse att få dricka dessa viner, se att de har åldrats väl och har ytterligare potential. Ska man dricka det idag är 00:an rekommendera, på några års sikt kanske förhållandet är det motsatta, större än så är inte skillnaderna.

måndag 5 januari 2009

Fontanafredda Barolo 2004

Inför det nya vinåret har jag föresatt mig att prova fler viner från Piemonte. Barolon från Fontanafredda har bytt årgång till 2004, som skall vara ett bra år generellt i Italien. Historiskt har Barolo varit kända för att göra synnerligen lagringsdugliga, rent av lagringskrävande, viner. Fontanafredda själva anger dock själva att denna bybarolo är på topp sex till åtta år efter skörden. Det vill säga om ett till tre år från innevarande år.

Efter vad jag kommer ihåg så ryckte Fontanafredda upp sig runt sekelskiftet. Denna bybarolo lovordades inte direkt under 90-talet. Men så bytte man inriktning med ny design på flaska och etikett. Vad gäller designen på flaskan kan det vara av intresse att notera att under 1700-talet designade producenterna i Alba (där Barolo är en appellation) flaskor som skiljde sig från övriga piemontesiska områden. Men efter Napoleons invasion övergick man till samma design som användes i Bordeaux och Bourgogne eftersom det blev billigare och enhetligare. Sedan 1973, när den albesiska flaskan återuppstod, återgår allt fler producenter till att använda denna flaskdesign. Men Fontanafredda har gått mot strömmen och i stället används bordeauxflaskan för distributionen. Formgivningen av etiketten kan man ha många synpunkter på, men jag nöjer mig med att konstatera att det är lätt att hitta flaskan i stressade situationer i mångfalden på hyllorna.

Översynen av Fontanafredda inkluderade även innehållet som tydligen blev mer lättillgängligt. Själv ångrade jag att jag inte hann med att köpa några flaskor av 2001:an innan bolaget hann byta årgång till 2003. Sistnämnda år fick förvisso högsta betyg av konsortiet för vinproducenter i Alba, medan andra var mer misstrogna på grund av värmeböljan.

Som vanligt i bloggosfären har andra varit framme och testat. Rhônarna övertygades inte av denna årgång från Fontanafredda.

Så efter denna inledande tirad är det dags att dra korken ur flaskan.

Utseendet är semitransparent och drar mot rubinhållet.

Doften är allt annat än generös inledningsvis med förbiskymtande toner av jordgubbskompott. Efter hand kommer körsbär, hallon, te, mandelmassa och något blommigt fram. Senare ansluter även bakkryddor och lakrits. Jag får dock sniffa rejält för att plocka upp några doftintryck. I mitt tycke är vinet väl tillknäppt.

Initialt är det en besvikelse att dricka. Knutet och drygt medelfylligt med fruktiga inslag av körsbär och jordgubbe/hallon, bra bett i tanninerna, pigg syra och ett uns av eldighet (14 procent). Efter hand mjuknar det något. Men under kvällen och dag två kan jag inte låta bli trots allt att tycka om det. Det är behagligt på ett svårdefinierbart sätt och tannierna och syran funkar väldigt bra med mat.

Jag undrar om inte detta är en "sleeping beaty" som kommer att bli en angenäm bekantskap om tre till fem år. I dag är det knappt mer än gott, men med tid kan det bli mycket gott. Så slutrekommendationen får bli att undvika vinet för omedelbar konsumtion, men att det är väl värt att köpa några flaskor och lägga undan för framtida konsumtion.

torsdag 1 januari 2009

Nyår 2008

Mr T. ordnar nyårsfirande. Väl innanför dörren och med hälsningsfraserna undanstökade bjuds på en Leclerc Briant Divine 2002. En doft med bröd, jäst, gula äpplen, nötter, källare och med viss jordighet noterar jag. Smaken är mycket bra med citrus, äpplen, en något oxiderad ton, med bra syrlighet och bubblor.

Till huvudrätten som baserades på lamm provade vi Montecalvi IGT 2001 från Jacqueline Bolli från Toscana som är gjord på sangiovese. Mr T. hade släpat hem det från någon semester i Toscana och jag har inte hittat någon hemsida eller säkra noteringar på cellartracker.

Doften var ursprungstypisk med sura körsbär, läder och allt eftersom tjära. Smaken var lika typiskt toscansk med körsbär, kaffe, avrundade tanniner och mycket ek. Riktigt god är omdömet.

Det andra vinet som provades var Marchesi Frescobaldi Tenuta Nipozzani Montesodi 2004 som är Frescobaldis försök till en "cru" enligt etiketten. Sangiovesebaserat och lagrat i 24 månader på ek. För flera år sedan provade jag det bland många andra i cantinan i Greve i Chiantiland. Det utmärkte sig som väldigt gott bland många andra goda viner och allt sedan dess har jag velat prova det mer ingående. Årgång 2001 fick väldigt bra recenssioner medan 2004 mottagits med mer ljumt intresse, med två glas i Gambero rosso som ett exempel.

Efter en stund i karaffen kommer en underbar tät doft med lakrits, likör, hawaiian tropic, björnbär, mörk frukt och limstift.

Smaken är mycket god. Blint hade vi tagit det för en nyavärldenshiraz. Söta björnbär, likör, vanilj, julkryddor och milda tanniner med överflöd av fat gör att ursprungstypiciteten saknas. Men det är rackans gott och om man är benägen till poängsättning enligt amerikansk modell så hamnar det lätt en bit över 90-strecket. Vinet känns drickfärdigt i dag och jag tror inte att det vinner på lagring.

Jag kommer inte att köpa fler flaskor av denna årgång. Men jag vill varmt rekommendera alla sangiovesefreaks att prova Montesodi 2004 eftersom det är ett gott, intressant och imponerande exempel på vilka möjligheter som druvan bär på. Vid en tur till Toscana kan det också vara värt att hålla utkik efter Montecalvi.