söndag 31 maj 2009

2007 Pittacum


Vinvärlden är full av regioner och druvor att upptäcka. Bierzo ligger i nordvästra Spanien och i de röda vinerna härifrån används en druva som heter Mencia. Det är tillräckligt för att jag skall bli nyfiken och plocka upp denna flaska från en hyggligt välrenommerade producent som heter Pittacum, och från vars hemsida jag lånat bilden då batterierna tog slut i digitalkameran.

Jag skall inte bli långrandig och berätta en massa om historia, ampelografi eller vinifieringstekniker i Bierzo. Inte för att jag inte vill, men vinlitteraturen och nätet ger synnerligen lite kunskap och konsortiets hemsida är på spanska.

Ur karaffen strömmar en god doft som är sötfruktig med hallon och björnbär åt godishållet och en del aromer som härrör från fatlagringen med vanilj som främsta komponent. Smaken är god med kärva och söta körsbär och björnbär med lite gräddkola och fatvanilj som klingar av med lite gräsighet och eldighet. Någonstans läste jag en teori om att druvan Mencia härrör från Cabernet franc, men jag associerar nog smaken med Rhône, och då närmare bestämt någonstans i skärningspunkten mellan Grenache och Syrah i en ung Côtes du Rhône.

Det är ett gott och rättframt vin för en rimlig penning som absolut förtjänar att provas. Men behållningen ligger väl närmast i att det är roligt att prova en udda druva från en vinregion som börjar låta höra om sig.

Varunummer: 95141
Pris: 118 SEK

lördag 30 maj 2009

2007 San Jacopo da Vicchiomaggio Cianti Classico



Efter en förkylningsperiod på två veckor är jag äntligen tillbaka i matchen. När dessutom veckans arbete och andra umbäranden är undanstökade är längtan efter ett gott glas vin betydande.

Lägg till det en sol som skiner från en klarblå himmel och en perfekt grillad kyckling. Det känns inte som om jag är på ett överdrivet kritiskt humör.

På bordet står en ung chianti classico från Castello Vicchiomaggio. För en tid sedan provades riservan från 2004 med gott resultat.

För den som vill titta på bilder från slottet rekommenderas hemsidan.

I dag är det alltså firmans instegsvin från 2007 som återfinns i karaffen. Druvblandningen är 90 procent Sangiovese samt fem procent vardera av Canaiolo och Colorino. Det lagras en ospecifierad tid på stora träfat.

Till en början är doften rätt så anonym. Man kan urskilja en lätt fruktig, bärig doft. Efterhand framträder de sedvanliga körsbären, men som helhet är det lite oförlöst och anonymt.

Smaken är ung och ursprungstypisk, med bra tanniner, i den lättare stilen. Sura körsbär och precis lagom kärvhet. Inte ett uns av modern fatbehandling eller sötfruktig jolmighet som erfarits vid provning av andra standardchiantis den senaste tiden. Tack för det.

Till inte alltför kraftig mat är detta en perfekt kompis. Kul med en chianti som inte vill leka stort internationellt vin utan nöjer sig med att vara ett riktigt bra bruksvin. Därför utfärdas köprekommendation, även om priset kanske är en tjuga för högt, men en sån här dag är det en petitess i sammanhanget.


Varunummer: 75312

Pris: 129 SEK

söndag 24 maj 2009

2006 Chateau de la Dauphine

Jag tror jag vågar påstå att ingen vinregion väcker så mycket känslor som Bordeaux. För några år sedan skrev redaktören för Decanter att det går att se skillnader i upplagan beroende på om det står Bordeaux på framsidan eller inte. Varje vår skapas en hype kring årets primörer som genererar våldsamt stort intresse från branschen och vinintresserade över lag. Och sedan kommer prislistorna med gråt och tandagnisslan när folk inser att slottsägarna inte är några filantroper, utan slipade affärsmän med vett att ta betalt som tack för all uppmärksamhet. Producenterna anklagas för girighet och jämförelser görs med bankdirektörer och den bonusstinna finansbranschen. Men jag har inte läst någon som kritiserar DRC med flera i Bourgogne, eller producenterna i Champagne, för att nämna ett par regioner som även de kännetecknas av högt uppdrivna priser.

Bordeaux har skapat en god jordmån för intresset kring dess viner genom de klassificeringar som gjorts, varav den som gjordes 1855 torde vara mest känd. I Bordeaux rankas egendomarna individuellt i flera appellationer och novisen kan ganska snart rabbla de fem främsta slotten på vänstra stranden. Lägg därtill den omfattande poängsättningen från Parker med flera som ytterligare förstärker intresset. Annars är ju ordningen runt om i vinvärlden att druvornas hemvist avgör klassificeringen, och inte de enskilda egendomarnas status.

Ur marknadsföringssynpunkt är Bordeauxmodellen naturligtvis genial. Det har skapat en transparent marknad där konsumenten hyggligt lätt kan skapa sig en bild av vilken producent som ger mest valuta för pengarna. Men slottsägarna i Bordeaux vill ju helst att vinerna skall betraktas som lyxartiklar, och inte måltidsdrycker. Tanken bakom detta är att högre priser skapar ökad efterfrågan, eller i vardagligt tal, man betalar för status. Rolls Royce och diamanter är två andra exempel.

Jag tror att detta rymmer en inneboende problematik för Bordeaux. För att skapa intresse kring vinerna och lyckas med marknadsföringen är producenterna beroende av horder av vinintresserade som ivrigt slukar spalterna med poäng och som därmed bidrar till att uppehålla statusen kring dessa viner. Men priserna indikerar att vinerna är avsedda för andra än de som läser om dem. Häri tror jag att grunden ligger till många upprörda känslor som Bordeaux skapar. Frågan är därmed hur länge orkar vanliga vinnördar med hyggliga eller goda inkomster läsa om viner som är förbehållna förmögna människor?

Den kritiske läsaren kommer naturligtvis med invändningen att ovanstående resonemang omfattar några tiotal egendomar, och att Bordeaux som region omfattar väl över 10 000 egendomar. Och det är också den poäng som jag vill göra.

Under våren har jag provat flera viner från högra stranden för att både lära mig mer om merlotdruvan och om högra stranden i Bordeaux. Det har varit både roligt och mindre smärtsamt för plånboken. Det går att hitta bra viner för överkomliga priser. Men det kräver kanske en vända i undervegetationen, i det som ofta refereras till som ”lesser-known Bordeaux” i brittisk vinlitteratur.

Målet är att hitta en köpvärd Bordeaux som utan betänkligheter kan halas fram till fredagskycklingen om några år. Annars förknippas ju gärna Bordeaux med dyra och exklusiva viner som reserveras för högtidstillfällen med tända ljus och nystrukna linnedukar.

För en vecka sedan provade jag Chateau de la Dauphine från den stora årgången 2005 med lyckat resultat. Faktum är att jag blev så nyfiken på slottet att jag även ville prova 2006:an för att kunna jämföra årgångarna med varandra. Parker plockar bort en pinne, till 89 poäng, för den senare årgången medan britterna är något mer positivt inställda till 2006:an i beskrivningarna. Jag trodde därför att vårens upptäcktsfärd skulle krönas med en triumf, ett mycket gott och lagringsdugligt vin för under 200 kronor. Att cuvéen justerats upp till 20 procent cabernet franc, i stället för tio procent som året före, och därmed följaktligen minskat merlothalten till 80 procent, trodde jag skulle märkas. Men jag hade inte förväntat mig två så olika viner.

Jag drar korken ur flaskan och slår vinet i karaffen. En påtaglig doft av Kronjäst slår mot mig. En stund senare kommer tydliga svartvinbär, men också plommon. Kaffe och en gnutta tobak med lite julkryddor finns också där. Så långt är doften mycket god och lovande. Sedan smakar jag på det och där finns svartvinbär och toskanska körsbär med tydliga fat med vanilj och kaffe.

Efter ett par timmar kommer metamorfosen. Bordeaux goes Tuscany! Körsbären med fatvanilj leder bort från Frankrike och in i det italienska kärnlandet och jag sitter med något som skulle kunna vara en riserva från Chianti.

Det är gott, mycket gott, men inte skall väl en Bordeaux smaka så här? Finns det något släktskap mellan Chianti och Bordeaux? Är det ungdomen som gör att de klassiska bordeauxattributen inte kommit på plats? Frågetecknen hopar sig. Och det är väl det som är roligt med att prova vin, när det oväntade inträffar.

I jämförelse med -05:an tycker jag att -06 vinner på lite bredare register i smaken och en mindre påtaglig eldighet. Därför kommer jag nog att köpa ett par flaskor och se vad som händer om några år. Slutomdömet får bli en stark köprekommendation då det är ett rackarns gott vin för under 200 kronor. Men puritanen bör nog hålla sig borta för jag undrar om det är särskilt mycket terroir som ligger bakom denna skapelse.

Varunummer: 75552
Pris: 194 SEK

fredag 22 maj 2009

2007 La Chapelle des Augustins

För ovanlighetens skull vankades fisk till kvällens middag. Lax närmare bestämt. Till förrätt bjöds chèvre chaud. Och så hade jag som av händelse en sauvignon blanc från Sancerre från aprilsläppet liggandes i garderoben. Gissa hur länge jag funderade över vinvalet…

Producenten Henri Bourgeois är enligt vinlitteraturen ett välrenomerat namn från området runt den flodkrök längs med Loire där Sancerre ligger.

Importören har föredömligt lagt upp ett produktblad. Även vindoktorn som ju har en förkärlek för Loire har en sida om Henri Bourgeois. Dom är bättre än producentens egen hemsida som inte fungerar så bra, om än att man bjuds på en trevlig historia om en gammal ek som numer utgör faten som vinerna lagras på.

Färgen är riktigt ljus och i doften hittar jag de typiska krusbären ackompanjerat av någon slags melon, mineral och viss jordighet. Efter ett tag kommer jag på vad det främst smakar: kiwi. Den andra påtagliga smaken är lime, men där finns också päron och melon med mineral. Syrligheten är påtaglig och läskande. Frukt och fräschör i perfekt balans och så god att flaskan töms i ett nafs. Det är ett mycket gott vin som trots det tilltagna priset får en stark köprekommendation.

Läs gärna även vad andra tycker.

Varunummer: 5335
Pris: 189 SEK

2005 Chateau Barrail du Blanc

Med blodad tand fortsätter upptäcktsfärden på högra stranden i Bordeaux med ett vin som väckt Kronstams uppmärksamhet både i DN och i Allt om vins genomgång av beställningssortimentet. Chateau Barrail du Blanc ligger i Saint Emilion, och vi har ju inte varit särdeles imponerade (se här och här).

Efter pusslande med information från leverantören och källor på nätet får jag veta att Chateau Barrail du Blanc är en egendom på tre hektar som ägts av familjen Ellies i över 150 år. Fram till 1995 såldes druvorna men sedan tog tydligen lusten att göra eget vin överhanden. Egendomen ligger i en huvudsakligen grusdominerad del av Saint Emilion och jordmånen består av 80 procent grus och återstoden grusblandad sand. Cuvéen för 2005 uppges vara 70 procent merlot och 30 procent cabernet franc.

Doften är god med frukt från körsbär och svartvinbär. Där finns också mandelmassa och lite gräsighet. Efter hand kommer även antydningar till tobak och järn. Det är elegant och något återhållet över stilen så långt, och jag tycker nog att det inte så lite påminner om en ung Bourgogne.

I munnen kommer en initial ungdomlig syrlig attack med en något återhållsam smak av körsbär och jordgubbe med gräsighet. Det är en bra balans och knappt medelfyllig i en burgundisk och läskande stil. Tillsammans med helgrillad kyckling, gräddsås och vårprimörer kommer det verkligen till sin rätt. Eller med andra ord, det är ett utpräglat matvin.

Jag tror att den som vågar stoppa undan ett par flaskor kommer belönas om några år med en trevlig upplevelse med mognadstoner och allmän murrighet för en i sammanhanget rimlig penning. Slutomdömet är att 2005 Chateau Barrail du Blanc är ett gott vin som ger bra valuta för pengarna så en köprekommendation känns inte obefogad.

Varunummer: 75556
Pris: 199 SEK

torsdag 21 maj 2009

Radici Taurasi Riserva 1999



Mastroberardino kan man läsa mer om här
Det är ingen överdrift att säga att firman har ett grundmurat rykte.

Riservan innehåller 100 procent Aglianico som legat på fat i 30 månader. Denna årgång provade jag för något år sedan med gott resultat, så förhoppningarna är betydande.

Dessvärre grusas dessa tämligen omgående.

Det känns som att svära i kyrkan, detta vin får som regel lysande omdömen. Men inte av mig denna gång. Jag upplevde vinet som endimensionellt och träigt. Dessutom har det en eldighet, rivighet och en obalans som inte är så trevlig. Frukten är dessutom totalt intorkad. Jag inser att det är ett välgjort vin men det känns endimensionellt och allt annat än värt priset.

Som sagt, för något år sedan då jag och L drack samma årgång var jag betydligt mer imponerad. Har det trillat över kanten månne?

Varunummer: 96131
Pris: 269 SEK

lördag 16 maj 2009

2005 Chateau de la Dauphine

Chateau de la Dauphine är en välrenommerad egendom i Fronsac med rykte om sig att göra fruktiga viner för tidig konsumtion. Tidigare ingick egendomen i stallet hos Moeiux, men såldes tillsammans med bland annat Chateau Canon de Brem 2001 till Jean Halley som tillsammans med sin son Guillaume satsade 10 miljoner euro i förbättringar. Chateau de Brem med Canon-Fronsac som appellation uppgick i Chateau de la Dauphine från Fronsac för att underlätta produktion och marknadsföring, trots att Chateau de Brem hade bättre rykte. Valet av appellation berodde på att Fronsac ansågs ha bättre rykte av de två. Från och med årgång 2006 säljs vinerna enbart under etiketten Chateau de la Dauphine.

I äldre vinlitteratur från 1990 anges cuvéen för Chateau de la Dauphine bestå av 66 procent merlot och 34 procent cabernet franc. Chateau de Brem hade 50 procent av vardera. Numer har den sammanlagda egendomen på 20 hektar 80 procent merlot och 20 procent cabernet franc i vingårdarna. För årgång 2005 valde man att göra en cuvée med 90 procent merlot och 10 procent cabernet franc.

Efter lite luftning doftar det mörk frukt, om än icke murrigt, med plommon, svartvinbär och toskanska körsbär med viss gräsighet, korinter och fatvanilj. Svartvinbären går igen i smaken och ackompanjeras av runda och mogna plommon och lite körsbär. Fatlagringen ger sig också tillkänna. Mycket gott! Blint hade jag nog inte prickat Bordeaux på grund av den rena frukten och avsaknaden av murrighet och komplexitet. Det känns väldigt mycket nya världen.

Producenten har föredömligt samlat omdömen i en lättöverskådlig pdf-fil med de yngsta årgångarna sist. Av pressklippen att döma verkar årgång 2006 vara väl värd att prova i och med tillskottet av bättre druvmaterial från Chateau de Brem. Den ändrade inriktningen har slagit an hos Parker som delade ut 90 poäng för 2005:an. Britterna är (naturligtvis!) något mer behärskade i sina omdömen. Men den som bäst i ett kärnfullt omdöme sammanfattar vinets karaktär är Jancis Robinson som utbrister ”Just this side of overripe!”.

Mitt övergripande intryck är också att man lyckats få rätsida på skutan precis innan den är på väg att kapsejsa. Javisst är det mycket frukt, men den balanseras mycket bra av mjuka tanniner och tillräcklig syrlighet så att det inte blir jolmigt. Fatvaniljen är påtaglig, men inte så att det stör helhetsintrycket. Jag hade även farhågor om den höga alkoholhalten på 14,5 procent skulle vara för mycket, men jag upplever inte någon eldighet.

Anglofiler med asketiska sinnelag som vill tukta sig själva och vinerna med långlagring har inget att hämta hos Chateau de la Dauphine. Här är det njutning för dagen som gäller. På Michael Broadbentskt vis finns en lockelse inom mig att avfärda vinet med att det saknar komplexitet och att alkoholhalten är för hög. Men det är omöjligt att värja sig mot ett mycket gott och kompetent producerat vin som så öppenhjärtigt vädjar till hedonisten inom mig. Kombinationen av strålande väder och god mat skapar en perfekt fond för att vinet verkligen skall komma till sin rätt och därför får alla kritiska och opartiska ambitioner stå tillbaka. Chateau de la Dauphine får en varm köprekommendation.

Varunummer: 75019
Pris: 218 SEK

söndag 10 maj 2009

2001 Chateau Plince

Utforskandet av högra stranden i Bordeaux fortsätter och denna vecka har turen kommit till 2001 Chateau Plince från Pomerol. Egendomen består av knappt nio hektar och ägs av familjen Moreau. Det är dock Moeuix som står för marknadsföring och försäljning. Siffrorna varierar om exakt hur stor andel som är planterad med merlot respektive cabernet franc och cabernet sauvignon. Men låt oss säga att den absoluta huvuddelen är merlot med en rejäl skvätt cabernet franc och en liten stänkare av cabernet sauvignon.

Det går att skönja en begynnande mognad i kanten på ett i övrigt semitransparent vin med vacker röd färg. Doften är mycket god med plommon, järn, te, korinter och läder. Där finns också en oren och snuskig doft som vore det lera från en sjöbotten och som även påminner om mogen brie. Det ger mig gåshud av vällust. Smaken är också den mycket god med plommon, tobak, te och järn i en slank kropp med bett i syror och tanniner trots åldern. Elegant och behagligt är två ord jag skulle använda för att beskriva vinet.

Priset är dock akilleshälen för detta vin, liksom för många andra viner från Bordeaux. Att jämföra 2001 Chateau Plince med 2001 Castello di Brolio, som ligger i samma härad prismässigt, vore väl ungefär som att låta en Nissan Micra möta en ångvält i ett demolition derby. Inte mycket till match helt enkelt.

Spekulanten på 2001 Chateau Plince bör upprepa Pomerol som ett mantra för sig själv och glömma prislappen för att få valuta för pengarna. På nätet går det att hitta yngre årgångar av Plince för under 200 kronor flaskan och det är där någonstans jag tycker att det hör hemma kvalitetsmässigt.

Varunummer: 89216
Pris: 299 SEK

fredag 8 maj 2009

Allegrini Valpolicella Superiore 2005



Presentation är överflödig av firma Allegrini. Legender inom Amarone och stabila producenter av La Grola och La Poja mfl. Kvällens provryttare är firmans Valpolicella, gjord på Corvina, Rondinella och Osoleta. Gott om info finns på hemsidan.

Vinet har fått hyggliga betyg och det var läge för en provning för att matcha kvällens risotto med kyckling.

Doften är dov och full av mörka bär, med diskreta fat som kompar fint. Så långt allt väl. Smaken är den förväntade; pepprig, eldig, bränd, mörka bär, tanninerna sätter in på rätt ställe. Aningen bitter eftersmak. Efter en rejäl klunk börjar jag dock ana oråd. Det känns lite för tjockt och sötaktigt. Detta bekräftas när L kliver in genom dörren och får ett glas i handen. Hon gissar på en enklare syltbomb från nya världen.

Det är bara att resignera och hålla med. Denna Valpolicella är alldeles för sötfruktig för att vara njutbar. Efter motsvarande ett glas åker vätskan tillbaka i flaskan och förpassas till hörnan för matlagningsvin. Kanske är det verkligen så att allt bra druvmaterial går till Amarone, som har en helt annan prisbild. Hursomhelst är vinet i stort sett odrickbart och de som är på jakt efter Valpolicella bör välja något annat. I panik greppas en Rocca Guiccarda 2006 för att rädda kvällen. Mer om den i ett senare inlägg.

Varunummer: 6010

Pris: 99 SEK

tisdag 5 maj 2009

Noteringar från en herrmiddag

Hemläxan inför den återkommande herrmiddagen med mig, Mr O och Mr T var att var och en skulle välja ut ett vin som man var nyfiken på. Menyn börjar bli en tradition med en bit entrecôte från grillen ackompanjerad av drottningen bland såser (bearnaise för den som undrar).

Mr O tog med sig 2006 Le Bois des Merveilles som görs av Domaine Jean Baptiste Senat. Det är ett vin från Minervois som ligger i Languedoc-Roussillon. Motiveringen var att denna del av Frankrike i realiteten är terra incognita för oss. Vinet består till 60 procent av grenache från gamla stockar och av 40 procent mourvedre. För den vetgirige har leverantören föredömligt lagt upp matnyttig information på sin hemsida. Vitpeppar var initialt den framträdande doften eftersom det tog ett tag innan vinet öppnade upp och blommade ut under kvällen. Efter hand kom sådant som mörk frukt och rosenblad. Smaken var sötfruktig med björnbär och fatvanilj i en förhållandevis mjuk och mycket god stil.

Mitt bidrag var en 2004 Cornas från Chapoutier. Motivet var i all enkelhet att Rhône alltid förtjänar att undersökas närmare. Goda vitsord från Kronstam och Per Bill gjorde också sitt till för att stimulera undersökningslusten. Här var det svårare att hitta vederhäftig information. Chapoutier har på sin hemsida en annan Cornas som heter Les Arènes och uppgifterna om detta vin avviker från de som John Livingstone-Learmonth uppger i sin bok om vinerna från norra Rhône. Vid luftningen doftade det blåbärspaj med vaniljglass. Efter hand kom en rökig, sötfruktig doft med björnbär, limstick, läkerol och en något parfymerad ton. Doften gick igen i smaken med vanilj, mörk frukt som björnbär och blåbär med en krämighet som påminde om gräddkola och ett långt avslut. Även det ett mycket gott vin. Det kan nog definitivt utvecklas med lagring.

Slutligen hade Mr T tagit med sig en 1997 Chateau d´Angludet som är en Cru Bourgeois Exceptionnel från Margaux. Cabernet Sauvignon, merlot och petit verdot är druvblandningen, även om jag inte känner till i vilka proportioner detta år. 1997 skall i likhet med 2007 varit en medioker och överprissatt årgång i Bordeaux. Men det märkte inte vi. Tvärtom. En mycket god doft av svartvinbär, grafit, cigarrlåda, multnadstoner, fat och läder gjorde att det inte hade varit svårt att plocka ursprunget i en blindprovning. Smaken var len med svartvinbär, tobak och diskreta fat i en väl sammansatt stil med lång eftersmak. Mycket god och efterhand blev det favoriten under kvällen. Inte minst konsumtionstakten var en god indikator på vilket vin som avgick med segern. ”Det är väl kul att en Bordeaux får vinna för en gångs skull” sammanfattade Mr O.

För att toppa upp gästerna knäcktes även en Chianti Classico Riserva från Marchesi Antinori av årgång 2000. Doft av sura körsbär, fatvanilj, kaffe och tobak med smak av körsbär med pigg syra och kärvhet noterade jag trots att smaksinnet vid det laget var tämligen omtöcknat. Det som förvånade var att ett nio år gammalt vin inte utvecklat mer mognadstoner.

Bois des Merveilles (Domaine Jean Baptiste Senat)
Varunummer: 82698
Pris: 269 SEK

Cornas (Chapoutier)
Varunummer: 75147
Pris: 289 SEK

Chateau d´Angludet
Varunummer: 89604 (2004)
Pris: 439 SEK

Chianti Classico Marchese Antinori Riserva
Varunummer: 22382 (2004)
Pris: 179 SEK

lördag 2 maj 2009

2007 A Christmann Riesling




Med jämna mellanrum brukar skribenterna på bloggen och Mr T dricka vin och umgås. Så skedde igår. Under den närmaste framtiden kommer fler noteringar över vinerna som konsumerades så fort den här dagen är avklarad. För att uttrycka saken milt så är ju inte vinentusiasmen på topp i dag så att säga.

Först ut var en riesling från vinregionen Pfalz. Viss koppling finns till Sverige då Karlarna med ordningsnummer X, XI och XII samt drottning Ulrika Eleonra var av den Pfalziska ätten med rötter i trakterna. Producenten är A Christmann.

Färgen är förhållandevis mörk trots ungdomen. Med näsan i glaset associerar jag först till champagne då det finns en viss brödighet. Där finns även äpplighet och tropisk frukt med krita, mineral och något petrokemiskt. Doften är mycket bra. Smaken är också mycket bra i en torr, fet och inte så syrlig stil med bra frukt från något slags melon och äpple som klingar av i ett ganska långt avslut.

Många lovord har inhöstats för denna riesling och det är bara att stämma in i kören. Det är riktigt gott och ger god valuta för pengarna.

Varunummer: 5882 (årgång 2008)
Pris: 115 SEK