Detta vin fick när det släpptes den frankofila delen av bloggvärlden att utbrista i fantastiska hyllningar. Det var bara att hänga på. Nu dricks vinet för fjärde eller femte gången, denna gång till riktig bistromat. En redig köttbit med ugnsstekt potatis och haricots verts. Smaken gör en inte besviken denna gång heller. Men vinet ger mer upphov till funderingar till vad det är som gör att det är så många som går igång på sånt här, än till djupdykningar i smak- och doftfloran.
För det första är det den absoluta övertygelsen att detta vin endast kan göras i Frankrike. Det ger en känslan att sitta på en bistro där stadiga kypare serverar rustik mat utan krusiduller.
För det andra är det inte insmickrande, det är gjort av producenter som inte sneglar på poängskalor. Gillar ni inte mitt så är det inte mitt problem utan då tar jag bara traktorn till Bryssel ungefär. Ambulerande vinkonsulter med marknadsanalyser i portföljen har inte tillåtits medverka, och det tycker uppenbarligen många med mig är befriande.
För det tredje fyller vinet ett segment i monopolets utbud som är sorgligt eftersatt, nämligen cru bourgeuois i måttlig prisklass. En sökning på Bordeaux i säg mellan 100-150 kronor ger ett mycket magert resultat. Gör en sökning på rödtjut från Chile i spannet 60-70 kronor. I rest my case. Det är bara att hoppas att vinet får fortsätta till nästa årgång, som ju faktiskt fick 87-88 poäng av den store Parker ;-).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar