Insoglio del Cinghiale 2006 Tenuta di Biserno

Vissa viner vill man prova enbart på grund av historien bakom.

Två bröder som gått skilda vägar och lyckats på var sitt håll enas på ålderns höst i ett gemensamt projekt med en svensk vinmakare.

Piero och Lodovico Antinori beslöt för några år sedan att köpa mark i Maremma och göra vin med franska druvor. Till projektet knöts Helena Lindberg från Göteborg. Även Michel Rolland är med på ett hörn. Den som vill fördjupa sig i projektet kan läsa mer här.

Insoglio del Cinghiale är enligt hemsidan "grundvinet", vilket är en omskrivning för tredjevin. Enligt systembolaget är druvsammansättningen 35 procent syrah, 30 cabernet franc, 30 merlot och slutligen fem procent petit verdot. Andravinet heter Il Pino di Biserno och görs på merlot och cabernet franc. 2010 beräknas förstavinet släppas under namnet Biserno.

Det första som händer när korken åker ur flaskan är att en fet doft med mörka plommon och jäst slår emot en. Sedan kommer något som påminner om korinter, äpple, charkuterier och viss rökighet. Efterhand kommer även sura körsbär, tobak och något svettigt.

När jag smakar vinet får jag samma känsla som när jag i barndomen blandade oboy med apelsinjuice; två goda ting blir inte nödvändigtvis bättre av att blandas. Det känns som att smaken divergerar åt två olika håll. Är det syrah som står för chark, viol och typiska röda bär medan en viss julkryddighet och plommon kommer från merlot? Efter hand kommer även typiska italienska körsbär. Även viss gräsighet och svarta vinbär tycker jag mig märka. Tanninstrukturen är bra medan syrligheten inte är lika markerad. Det är helt enkelt lite platt och jag är inte övertygad om att syrah och merlot är en särdeles lyckad kombination.

Dag två är har smakerna kommit ihop sig bättre med mörka bär, plommon och viss syrahtypicitet. Gott, men inte mer.

Min personliga reflektion är att detta vin utmärkt illustrerar skillnaden mellan provning å ena sidan och fältmässiga förhållanden vid en middag å andra sidan. På egen hand är det ganska gott och spännande, men det funkar helt enkelt inte till mat. Varken toscansca salcicce och gnocchi eller rosbif med suga di bearnaise får någon draghjälp. Det är mer likt mer anonyma viner i lägre prisklasser som brukar rekommenderas till pasta eller pizza av vinskribenter.

Jag tror att bröderna Antinori, Rolland och Helena Lindberg kan bättre. Det är uppenbart att detta är ett tredjevin från en nyplanterad egendom. Den rejält tilltagna prislappen i förhållande till kvaliteten får betraktas som ett kontantbidrag till bröderna Antinoris försoningsprojekt i Maremma. Tror dock inte att det ger någon rabatt 2010 när värstingmodellen avtäcks...

Har man provat allt annat som gjorts av bröderna Antinori bör naturligtvis även detta vin provas. Annars kan man lika gärna låta bli och vänta på första- och andravinerna.