Alain Graillot borde kunna lätta upp i det tråkiga, mörka och regniga november. Så gick mina tankar på fredagen efter en bedrövlig vecka. Någonstans ligger en 2002:a och skvalpar i botten på garderoben, alltid bortvald till förmån för mer intressanta bekantskaper. Så även denna gång. Förra året kom jag över två -05:or utan att det rätta tillfället att korka upp infunnit sig. Men nu har det rätta tillfället infunnit sig! Förväntningarna stod på topp, kanske något förstärkt av att Decanter gav högsta betyg till 2005 Graillot i sin stora genomgång av denna årgång från norra Rhône.
Av de årgångar av Graillot som jag provat sedan 1996 står 2001 och 2003 ut. Den sistnämnda kan jag bara ångra att jag inte köpte en låda av. Mr T., som är en mycket hängiven anhängare till Graillot, har haft den stora vänligheten att låta mig prova många årgångar från 90-talet och framåt. Mitt omdöme är att Graillot är som bäst unga utan att vinna något på lagring, och då särskilt längre sådan. Drick nu och var glad, är stalltipset sålunda.
Doften är inte överdrivet generös, vilket jag är van vid när det gäller Graillot. Nypon, hallon, peppar, tjära och viol. Om någon väckt mig klockan tre på morgonen hade jag kunnat skriva dessa provningsanteckningar utan att någonsin ha druckit vinet. Så typiskt för Crozes och Graillot är det!
Vinet är inte så jättefylligt som jag förväntat mig, utan något slankare. Nu tycker jag kanske att detta är något positivt jämfört med tidigare erfarenheter. Charkuterier och rökt korv, frukt som vandrar från nypon till hallon för att klinga av i björnbär, viol, tydliga syrahtoner och något parfymartat i positiv bemärkelse. Syra och tanniner är i härlig balans.
Det är gott, men inte på ett sätt som får jorden att skälva. Det är ett vin som kräver mat. Till fredagens lammytterfilé med rödvinsås och rostad potatis med broccoli fungerar det utmärkt. Till lördagens fårskånk med potatisgratäng är det fullständigt ljuvligt. A match made in heaven!
Om franska turistbyrån hade producerat vin hade de skapat något sådant här. Det är gott på ett sätt som får en att känna att detta är Frankrike i kubik. Det frammanar toner av någon chanson med dragspel snarare än ''La Marseillaise''. Min älskade livskamrat L., som vanligtvis inte gillar Crozes i allmänhet och Graillot i synnerhet, fäller bara ett omdöme om vinet: "vi borde åka till Frankrike nästa år". Det sammanfattar nog bäst Graillots Crozes Hermitage 2005.
lördag 29 november 2008
fredag 28 november 2008
Ihoprafsade noteringar - Casalferro 2004 & Marqués de Murrieta Ygay Gran reserva 2000
Att prova vin och att tycka till är en fråga om humör, koncentration och andra omständigheter. Det "drabbade" provningen av Casalferro 2004.
Hustruns födelsedagsmiddag som inkluderade svärföräldrar och speedade barn, något tajt schema ifråga om matlagning mm, var helt enkelt inte förutsättningarna de bästa för att i lugn och ro reflektera över detta vin.
Efter lyriska omdömen från flera håll föll jag ändå för frestelsen att korka ur denna pjäs. En flaska av årgång 2001 avnjöts på plats i Toscana i somras, och det gick inte av för hackor. Då tyckte jag att det var i paritet med Castello di Brolio från samma årgång.
04:an gör inte heller någon besviken. Utmärkt balanserad med kraft som övertygar utan att gå till överdrift. Övriga provare instämde, men omständigheterna var nu sådana att vinet inte stod i fokus vid detta tillfälle. Den flaska som ligger kvar i källaren får nog vila ett tag – och ska avnjutas under mer ordnade former…
Det har blivit en del rioja på sista tiden. Murrieta 2000 inskaffades efter att jag läst positiva omdömen, och det är alltid intressant att jämföra de egna smaklökarna med proffstyckarnas. Intresset svalnade inte av att min medbloggare inte direkt gav den fyndstämpel.
Direkt ur karaffen undrar jag om etiketten är fel. Rioja – nja. Snarare känner jag en dragning nordost, mot Bordeaux. Hade någon sagt cabernetbaserad Médoc hade jag satt en slant på det. Smaken är dock mer klassisk rioja med de förväntade ingredienserna. Att säga att vinet är habilt är nog en smula oförtjänt. Det är riktigt gott och väl värt insatsen. Men, det är inget man behöver springa benen efter sig för att få tag på. I en jämförelse med Finca Valpiedra 1997, som fortfarande kan köpas för en billigare penning, övertygar det inte.
Hustruns födelsedagsmiddag som inkluderade svärföräldrar och speedade barn, något tajt schema ifråga om matlagning mm, var helt enkelt inte förutsättningarna de bästa för att i lugn och ro reflektera över detta vin.
Efter lyriska omdömen från flera håll föll jag ändå för frestelsen att korka ur denna pjäs. En flaska av årgång 2001 avnjöts på plats i Toscana i somras, och det gick inte av för hackor. Då tyckte jag att det var i paritet med Castello di Brolio från samma årgång.
04:an gör inte heller någon besviken. Utmärkt balanserad med kraft som övertygar utan att gå till överdrift. Övriga provare instämde, men omständigheterna var nu sådana att vinet inte stod i fokus vid detta tillfälle. Den flaska som ligger kvar i källaren får nog vila ett tag – och ska avnjutas under mer ordnade former…
Det har blivit en del rioja på sista tiden. Murrieta 2000 inskaffades efter att jag läst positiva omdömen, och det är alltid intressant att jämföra de egna smaklökarna med proffstyckarnas. Intresset svalnade inte av att min medbloggare inte direkt gav den fyndstämpel.
Direkt ur karaffen undrar jag om etiketten är fel. Rioja – nja. Snarare känner jag en dragning nordost, mot Bordeaux. Hade någon sagt cabernetbaserad Médoc hade jag satt en slant på det. Smaken är dock mer klassisk rioja med de förväntade ingredienserna. Att säga att vinet är habilt är nog en smula oförtjänt. Det är riktigt gott och väl värt insatsen. Men, det är inget man behöver springa benen efter sig för att få tag på. I en jämförelse med Finca Valpiedra 1997, som fortfarande kan köpas för en billigare penning, övertygar det inte.
tisdag 25 november 2008
Amarone x 5
På något sätt känns det väldigt rätt att prova amarone en måndagskväll med snöstorm och minusgrader. Amarone har på kort tid gått från att vara en okänd kuriositet från Venetien till att bli allt mer populärt runt om i världen. Sverige var tydligen tidigt ute med att upptäcka amarone. Kan det ha något att göra med restsötma och hög alkoholhalt?
Enligt konsortiet för Valpolicella började amarone tillverkas för husbehov i början på förra seklet. Den kommersiella försäljningen började efter andra världskriget och 1968 fick området DOC-status. Enligt andra var det tydligen den makalösa årgången 1990 som lade grunden, och sedan tog försäljningen verkligen fart under mitten av 1990-talet. Enligt konsortiets uppgifter femfaldigades försäljningen av reciotto och amarone bara mellan 1997 och 2007.
I all vinlitteratur är den heliga treenigheten när det gäller Valpolicella och Amarone druvorna Corvina, Rondinella och Molinara.
Men vi snackar om Italien, och att något skulle vara så enkelt i detta land är en förenkling som nog får sägas trotsa verkligheten. Enligt lagen skall ett vin från Valpolicella innehålla Corvina Veronese (Cruina eller Corvina) med 40-80 procent. Upp till 50 procent av denna volym kan ersättas med Corvinone. Sedan skall 5-30 procent vara Rondinella. Därutöver får andra rekommenderade och icke-aromatiska röda druvor utgöra högst 15 procent, varav en druva högst 10 procent. Som en särskild brasklapp har lagstiftaren lagt till att andra druvsammansättningar får gälla för vingårdar som registrerats under tidigare produktionsnormer. Sedan kan man läsa om flera andra druvor (kloner?) som producenter experimenterar med eller använder. Vinlagstiftningen verkar, i sann italiensk anda, vara en approximation snarare än ett rättesnöre.
En av mina första amaroneupplevelser som jag kommer ihåg är MASI:s standardamarone. Söt och med härlig frukt smakade det mycket bättre än sura fransoser och sträva italienare.
Nu var inte denna trotjänare med i gårdagens provning. I stället redovisas vinerna i den ordning som de både presenterades och betygsattes med provningsvinnaren sist.
Capitel de Roari Amarone 2005 från Luigi Righetti kom på femte och sista plats. Enligt importören består vinet till 82 procent av Corvina, 15 procent Rondinella och 3 procent Molinara. Intressant är också att Sverige är Luigi Righettis största exportmarknad. Mörkröd i glaset och med en inledningsvis knuten doft med vanilj, lingon, björnbär och något parfymerat som återkom i flera viner. Smaken är eldig med torkad frukt, vanilj, läder och låg syra. Den kändes lite obalanserad.
Corte Giara Amarone 2005 som kom på fjärde plats är ett samarbetsprojekt under ledning av Allegrini med två kooperativ och en privat producent. Syftet är att under namnet Corte Giara erbjuda bra produkter till lägre pris än vad som är brukligt. Allt enligt importörens hemsida, som även rekommenderar detta vin till hummer i tomatsås. Smakar hummern som bäst månne efter en flaska när de 15 procenten kickat in? Corvina står för 70 procent, Rondinella 25 procent och Molinara fem procent. Doften påminner om portvin, med limstick, slånbär och björnbär. Smaken är god och efter hand tycker jag att det påminner även om syrah.
Speri Amarone 2000 kom på tredje plats. Årgång 2003 finns på bolaget för 339 kronor. Jag kan inte hitta den exakta druvsammansättningen någonstans och jag är inte tillräckligt kunnig på amarone för att försöka gissa mig till det. Parfymerad doft med portvin, kryddor och äpple. Eldig och med god frukt. Den kändes lite anonym i sammanhanget.
Campo dei Gigli Amarone 2004 från Tenuta Sant´ Antonio kom på andra plats. Enligt Systembolagets produktinformation innehåller denna amarone 70 procent Corvinone och Corvina gentile, 20 procent Rondinella och Croatina och 10 procent Osoleta, se stycke om lagliga druvor i inledningen. Jag doftar mig till chark, portvin, rönnbärsgelé och björnbär. Smaken är eldig, lena tanniner, låg syra, körsbär, blommon, julkryddor och lämnar en allmän känsla av att detta vin kan bli riktigt bra med tiden.
Romano Dal Forno Amarone 1991 från den välrenomerade producenten Azienda Agricola Dal Forno Romano kommer på första plats. Dal Forno gjorde sitt första vin 1983 och vann stor internationell ryktbarhet med årgång 1990. Redan vid den första sniffen inser man att det här är bra. Riktigt bra. Generöst med vanilj, smörkola, lakrits, plommon, russin och torkad frukt. Och det smakar som ett bra portvin med vanilj, läder och torkad frukt med härlig generositet och komplexitet. Mycket gott och helt klart en fantastisk bekantskap. Detta vin står ut framför de andra.
Den främsta erfarenheten för mig efter denna provning är att amarone definitivt bör lagras. Den andra erfarenheten är att man nog får vara beredd att slanta en hel del för bra grejer. Alltså, hellre dyra och gamla viner än unga och billiga. Det slår mig att, utan att säga för mycket, kan nog denna insikt appliceras även på många andra delar av vinvärlden...
Sammanfattningsvis en riktigt rolig genomgång av amarone som vunnit mångas hjärtan, och ett vin som i allra högsta grad vann mitt hjärta.
Enligt konsortiet för Valpolicella började amarone tillverkas för husbehov i början på förra seklet. Den kommersiella försäljningen började efter andra världskriget och 1968 fick området DOC-status. Enligt andra var det tydligen den makalösa årgången 1990 som lade grunden, och sedan tog försäljningen verkligen fart under mitten av 1990-talet. Enligt konsortiets uppgifter femfaldigades försäljningen av reciotto och amarone bara mellan 1997 och 2007.
I all vinlitteratur är den heliga treenigheten när det gäller Valpolicella och Amarone druvorna Corvina, Rondinella och Molinara.
Men vi snackar om Italien, och att något skulle vara så enkelt i detta land är en förenkling som nog får sägas trotsa verkligheten. Enligt lagen skall ett vin från Valpolicella innehålla Corvina Veronese (Cruina eller Corvina) med 40-80 procent. Upp till 50 procent av denna volym kan ersättas med Corvinone. Sedan skall 5-30 procent vara Rondinella. Därutöver får andra rekommenderade och icke-aromatiska röda druvor utgöra högst 15 procent, varav en druva högst 10 procent. Som en särskild brasklapp har lagstiftaren lagt till att andra druvsammansättningar får gälla för vingårdar som registrerats under tidigare produktionsnormer. Sedan kan man läsa om flera andra druvor (kloner?) som producenter experimenterar med eller använder. Vinlagstiftningen verkar, i sann italiensk anda, vara en approximation snarare än ett rättesnöre.
En av mina första amaroneupplevelser som jag kommer ihåg är MASI:s standardamarone. Söt och med härlig frukt smakade det mycket bättre än sura fransoser och sträva italienare.
Nu var inte denna trotjänare med i gårdagens provning. I stället redovisas vinerna i den ordning som de både presenterades och betygsattes med provningsvinnaren sist.
Capitel de Roari Amarone 2005 från Luigi Righetti kom på femte och sista plats. Enligt importören består vinet till 82 procent av Corvina, 15 procent Rondinella och 3 procent Molinara. Intressant är också att Sverige är Luigi Righettis största exportmarknad. Mörkröd i glaset och med en inledningsvis knuten doft med vanilj, lingon, björnbär och något parfymerat som återkom i flera viner. Smaken är eldig med torkad frukt, vanilj, läder och låg syra. Den kändes lite obalanserad.
Corte Giara Amarone 2005 som kom på fjärde plats är ett samarbetsprojekt under ledning av Allegrini med två kooperativ och en privat producent. Syftet är att under namnet Corte Giara erbjuda bra produkter till lägre pris än vad som är brukligt. Allt enligt importörens hemsida, som även rekommenderar detta vin till hummer i tomatsås. Smakar hummern som bäst månne efter en flaska när de 15 procenten kickat in? Corvina står för 70 procent, Rondinella 25 procent och Molinara fem procent. Doften påminner om portvin, med limstick, slånbär och björnbär. Smaken är god och efter hand tycker jag att det påminner även om syrah.
Speri Amarone 2000 kom på tredje plats. Årgång 2003 finns på bolaget för 339 kronor. Jag kan inte hitta den exakta druvsammansättningen någonstans och jag är inte tillräckligt kunnig på amarone för att försöka gissa mig till det. Parfymerad doft med portvin, kryddor och äpple. Eldig och med god frukt. Den kändes lite anonym i sammanhanget.
Campo dei Gigli Amarone 2004 från Tenuta Sant´ Antonio kom på andra plats. Enligt Systembolagets produktinformation innehåller denna amarone 70 procent Corvinone och Corvina gentile, 20 procent Rondinella och Croatina och 10 procent Osoleta, se stycke om lagliga druvor i inledningen. Jag doftar mig till chark, portvin, rönnbärsgelé och björnbär. Smaken är eldig, lena tanniner, låg syra, körsbär, blommon, julkryddor och lämnar en allmän känsla av att detta vin kan bli riktigt bra med tiden.
Romano Dal Forno Amarone 1991 från den välrenomerade producenten Azienda Agricola Dal Forno Romano kommer på första plats. Dal Forno gjorde sitt första vin 1983 och vann stor internationell ryktbarhet med årgång 1990. Redan vid den första sniffen inser man att det här är bra. Riktigt bra. Generöst med vanilj, smörkola, lakrits, plommon, russin och torkad frukt. Och det smakar som ett bra portvin med vanilj, läder och torkad frukt med härlig generositet och komplexitet. Mycket gott och helt klart en fantastisk bekantskap. Detta vin står ut framför de andra.
Den främsta erfarenheten för mig efter denna provning är att amarone definitivt bör lagras. Den andra erfarenheten är att man nog får vara beredd att slanta en hel del för bra grejer. Alltså, hellre dyra och gamla viner än unga och billiga. Det slår mig att, utan att säga för mycket, kan nog denna insikt appliceras även på många andra delar av vinvärlden...
Sammanfattningsvis en riktigt rolig genomgång av amarone som vunnit mångas hjärtan, och ett vin som i allra högsta grad vann mitt hjärta.
lördag 22 november 2008
Casalferro 2004
I kväll blev det toscansk IGT gjord på sangiovese och merlot som lagrats på franska fat. Barone Ricasoli står för ett hantverk i god italiensk tradition.
Dock väcks terroiristen inom mig till liv och det är med skepsis som jag drar korken ur ett vin som verkar gjort för att appellera till mindre kräsna gommar.
Färgen är inte så mycket att säga om. Det ser ut som rödvin brukar göra.
Men den generösa doften med sura körsbär, plommon, tobak, charkuterier, julkryddor, rök, chocklad och fatvanilj indikerar från första början att något är på gång. Inte några svårdefinierbara doftintryck här inte.
Detta är inte något vin för stilla kontemplation och djuplodande analyser. Tät och med fatvanilj, sura körsbär och ett härligt ganska långt avslut med mjuka tanniner och en syrlighet väl under kontroll. De 14 procenten är väl integrerade och känns först på soffan efter middagen. På det hela taget mycket gott och balanserat.
Min kära livskamrat L. associerar till Valpolicella och amarone. Det är faktiskt inte någon tokig jämförelse.
Som matvin till riktigt bra entrecôte, potatis som rostats i gåsflott och en härlig sås på creme fraiche blir det högsta betyg.
En kritik som kan riktas är att vinet känns kanske lite enahanda mot slutet på flaskan. Om man i kampen mellan amerikanska och brittiska vinauktoriteter lutar sig åt det senare hållet så kanske det är lite för mycket fat, frukt och alkohol jämfört med en bordeaux från 1953. Å andra sidan vill jag nog i kväll utbrista i ett "what ever" och bara fortsätta att hälla i mig och njuta. Så därför blir det i kväll betygssättning efter 100-poängsskalan och invändningar om typicitet m.m. får anstå till nästa vecka.
Jag ger utan att darra på manchetten 95 poäng med en mycket stark köprekommendation. Jag har svårt att se att detta vin kan lagras någon längre tid då jag inte skulle kunna avhålla mig från att dricka upp flaskorna i närtid.
En insikt som drabbar en med full kraft är de 269 kronor som vinet kostar kommer man inte långt med i ett distrikt som jag annars tycker mycket om, Bordeaux. Om man vill vara elak så samlar man ihop ett gäng bordeauxviner i samma prisklass och ställer mot denna toscanska kondottiär.
Forza Italia!
Dock väcks terroiristen inom mig till liv och det är med skepsis som jag drar korken ur ett vin som verkar gjort för att appellera till mindre kräsna gommar.
Färgen är inte så mycket att säga om. Det ser ut som rödvin brukar göra.
Men den generösa doften med sura körsbär, plommon, tobak, charkuterier, julkryddor, rök, chocklad och fatvanilj indikerar från första början att något är på gång. Inte några svårdefinierbara doftintryck här inte.
Detta är inte något vin för stilla kontemplation och djuplodande analyser. Tät och med fatvanilj, sura körsbär och ett härligt ganska långt avslut med mjuka tanniner och en syrlighet väl under kontroll. De 14 procenten är väl integrerade och känns först på soffan efter middagen. På det hela taget mycket gott och balanserat.
Min kära livskamrat L. associerar till Valpolicella och amarone. Det är faktiskt inte någon tokig jämförelse.
Som matvin till riktigt bra entrecôte, potatis som rostats i gåsflott och en härlig sås på creme fraiche blir det högsta betyg.
En kritik som kan riktas är att vinet känns kanske lite enahanda mot slutet på flaskan. Om man i kampen mellan amerikanska och brittiska vinauktoriteter lutar sig åt det senare hållet så kanske det är lite för mycket fat, frukt och alkohol jämfört med en bordeaux från 1953. Å andra sidan vill jag nog i kväll utbrista i ett "what ever" och bara fortsätta att hälla i mig och njuta. Så därför blir det i kväll betygssättning efter 100-poängsskalan och invändningar om typicitet m.m. får anstå till nästa vecka.
Jag ger utan att darra på manchetten 95 poäng med en mycket stark köprekommendation. Jag har svårt att se att detta vin kan lagras någon längre tid då jag inte skulle kunna avhålla mig från att dricka upp flaskorna i närtid.
En insikt som drabbar en med full kraft är de 269 kronor som vinet kostar kommer man inte långt med i ett distrikt som jag annars tycker mycket om, Bordeaux. Om man vill vara elak så samlar man ihop ett gäng bordeauxviner i samma prisklass och ställer mot denna toscanska kondottiär.
Forza Italia!
Chateau Coucheroy 2007
Fadren på besök önskar helst vitt till den grillade kycklingen och fram åker därför en vit bourdeaux som fått goda vitsord. 2007 var ju snubblande nära en katastrof för röda viner från Bourdeaux, men de vita skall tydligen vara väldigt bra och värda att hålla utkik efter.
Enligt etiketten på baksidan hör Chateau Coucheroy till André i klanen Lurton. Nästa intressanta upplysning är att enbart Sauvignon blanc använts, utan Semillon som jag trodde användes i vita bordeauxblandningar. Enligt systemets druvguide kommer de bästa vinerna gjorda på Sauvignon blanc bland annat från Pessac-Leognan, precis som kvällens vin.
Färgen är blekt ljusgul på ett sätt som nästan omedvetet drar ner förväntningarna efter som man förväntar sig något tunt och snipigt.
Men en snabb sniff överraskar positivt. Mycket gott med frukter från varma breddgrader. Mango och persika kanske? Tropisk citrus. Piggelin dyker också upp som association. Även viss rökighet. Toner av Bassets vingummin. Däremot hittar jag inte nässlor och krusbär som enligt skolboken skall känneteckna Sauvignon blanc.
Det som förvånar när jag dricker det är ganska lite syrlighet jämfört med vad jag förväntade mig med tanke på den låga åldern. Citrus och äpple med ett härligt avslut som klingar av med söta tropiska frukter. Gott, harmoniskt och fräscht blir omdömet.
Chateau Coucheroy är definitivt mycket bra i relation till priset på dryga hundringen. Helt klart köpvärt som ett vitt alternativ till den grillade kycklingen.
Enligt etiketten på baksidan hör Chateau Coucheroy till André i klanen Lurton. Nästa intressanta upplysning är att enbart Sauvignon blanc använts, utan Semillon som jag trodde användes i vita bordeauxblandningar. Enligt systemets druvguide kommer de bästa vinerna gjorda på Sauvignon blanc bland annat från Pessac-Leognan, precis som kvällens vin.
Färgen är blekt ljusgul på ett sätt som nästan omedvetet drar ner förväntningarna efter som man förväntar sig något tunt och snipigt.
Men en snabb sniff överraskar positivt. Mycket gott med frukter från varma breddgrader. Mango och persika kanske? Tropisk citrus. Piggelin dyker också upp som association. Även viss rökighet. Toner av Bassets vingummin. Däremot hittar jag inte nässlor och krusbär som enligt skolboken skall känneteckna Sauvignon blanc.
Det som förvånar när jag dricker det är ganska lite syrlighet jämfört med vad jag förväntade mig med tanke på den låga åldern. Citrus och äpple med ett härligt avslut som klingar av med söta tropiska frukter. Gott, harmoniskt och fräscht blir omdömet.
Chateau Coucheroy är definitivt mycket bra i relation till priset på dryga hundringen. Helt klart köpvärt som ett vitt alternativ till den grillade kycklingen.
fredag 21 november 2008
Roda reserva 2003
Roda tillhör en av de mer moderna producenterna i rioja, och är dito mycket välrenommerad. Firman grundades 1987 och är mycket konsekvent. Det är låga skördeuttag och låg avkastning som gäller. För att inte drunkna i vanilj används endast franska fat. Pengar verkar inte vara någon trång sektor för denna firma.
Roda reserva består av 85 procent Tempranillo, fyra procent Grenache och resten Graciano. Vinet lagras på franska fat i 16 månader, därefter 20 månader på flaska. Roda reserva är ingångsvinet i produktlinjen, det produceras även en Roda I helt på Tempranillo samt prestigevinet Cirsion, som har ett pris utanför denna bloggares räckvidd.
På grund av den relativa ungdomen så luftar jag i ungefär tre timmar innan det är dag för första sippen. Det är förhållandevis ljusrött med en doft som känns fruktigt kryddig, inslag av läder med diskret fat. Modern, i brist på bättre ord. Hur smakar det då? Jo, det är rejäla tanniner vilket knappast överraskar, det är vidare stram frukt och en aning eldigt. Eftersmaken är lååång och mycket njutbar. Och det är bara så gott. Stilen är rätt ny för mig, som inte druckit så mycket modernt skuren rioja, men jag går igång på detta rejält. Vinet är kanske en aning ungt men klart drickfärdigt.
Detta vin köptes något på måfå och det är synd att inte fler flaskor av samma årgång kan provas om ett antal år. Årgång 2004 finns nu på SB till ett i sammanhanget facilt pris. Det blir nog till att köpa ett par av dessa. Hustrun är närmast lyrisk och menar att det är det bästa hon provat på mycket länge. Själv ligger jag inte långt efter i omdömet. En av årets tio bästa vinupplevelser.
Roda reserva består av 85 procent Tempranillo, fyra procent Grenache och resten Graciano. Vinet lagras på franska fat i 16 månader, därefter 20 månader på flaska. Roda reserva är ingångsvinet i produktlinjen, det produceras även en Roda I helt på Tempranillo samt prestigevinet Cirsion, som har ett pris utanför denna bloggares räckvidd.
På grund av den relativa ungdomen så luftar jag i ungefär tre timmar innan det är dag för första sippen. Det är förhållandevis ljusrött med en doft som känns fruktigt kryddig, inslag av läder med diskret fat. Modern, i brist på bättre ord. Hur smakar det då? Jo, det är rejäla tanniner vilket knappast överraskar, det är vidare stram frukt och en aning eldigt. Eftersmaken är lååång och mycket njutbar. Och det är bara så gott. Stilen är rätt ny för mig, som inte druckit så mycket modernt skuren rioja, men jag går igång på detta rejält. Vinet är kanske en aning ungt men klart drickfärdigt.
Detta vin köptes något på måfå och det är synd att inte fler flaskor av samma årgång kan provas om ett antal år. Årgång 2004 finns nu på SB till ett i sammanhanget facilt pris. Det blir nog till att köpa ett par av dessa. Hustrun är närmast lyrisk och menar att det är det bästa hon provat på mycket länge. Själv ligger jag inte långt efter i omdömet. En av årets tio bästa vinupplevelser.
fredag 14 november 2008
Fonterutoli 2006
Ibland behövs det inte så mycket analys och varmluft. Öppna, lufta och njut.
Druvor: Sangiovese 90 procent, Malvasia Nera och Colorino fem procent, Merlot fem procent.
Lagring: Tolv månader på fat, varav 40 procent nya.
Volym: 375 000 flaskor.
Färg: djupröd
Doft: rostad ek, vanilj, kakao, anis, sötfruktig, fyllig.
Smak: Mörka bär, mörk choklad, varm, generös med bra struktur och rejäl bitterhet.
Lagring: Blir nog bättre ett par år framåt.
Omdöme: Alldeles utmärkt. En bra chianti i den biffigare stilen.
Druvor: Sangiovese 90 procent, Malvasia Nera och Colorino fem procent, Merlot fem procent.
Lagring: Tolv månader på fat, varav 40 procent nya.
Volym: 375 000 flaskor.
Färg: djupröd
Doft: rostad ek, vanilj, kakao, anis, sötfruktig, fyllig.
Smak: Mörka bär, mörk choklad, varm, generös med bra struktur och rejäl bitterhet.
Lagring: Blir nog bättre ett par år framåt.
Omdöme: Alldeles utmärkt. En bra chianti i den biffigare stilen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
