Fontanafredda Barolo 2004

Inför det nya vinåret har jag föresatt mig att prova fler viner från Piemonte. Barolon från Fontanafredda har bytt årgång till 2004, som skall vara ett bra år generellt i Italien. Historiskt har Barolo varit kända för att göra synnerligen lagringsdugliga, rent av lagringskrävande, viner. Fontanafredda själva anger dock själva att denna bybarolo är på topp sex till åtta år efter skörden. Det vill säga om ett till tre år från innevarande år.

Efter vad jag kommer ihåg så ryckte Fontanafredda upp sig runt sekelskiftet. Denna bybarolo lovordades inte direkt under 90-talet. Men så bytte man inriktning med ny design på flaska och etikett. Vad gäller designen på flaskan kan det vara av intresse att notera att under 1700-talet designade producenterna i Alba (där Barolo är en appellation) flaskor som skiljde sig från övriga piemontesiska områden. Men efter Napoleons invasion övergick man till samma design som användes i Bordeaux och Bourgogne eftersom det blev billigare och enhetligare. Sedan 1973, när den albesiska flaskan återuppstod, återgår allt fler producenter till att använda denna flaskdesign. Men Fontanafredda har gått mot strömmen och i stället används bordeauxflaskan för distributionen. Formgivningen av etiketten kan man ha många synpunkter på, men jag nöjer mig med att konstatera att det är lätt att hitta flaskan i stressade situationer i mångfalden på hyllorna.

Översynen av Fontanafredda inkluderade även innehållet som tydligen blev mer lättillgängligt. Själv ångrade jag att jag inte hann med att köpa några flaskor av 2001:an innan bolaget hann byta årgång till 2003. Sistnämnda år fick förvisso högsta betyg av konsortiet för vinproducenter i Alba, medan andra var mer misstrogna på grund av värmeböljan.

Som vanligt i bloggosfären har andra varit framme och testat. Rhônarna övertygades inte av denna årgång från Fontanafredda.

Så efter denna inledande tirad är det dags att dra korken ur flaskan.

Utseendet är semitransparent och drar mot rubinhållet.

Doften är allt annat än generös inledningsvis med förbiskymtande toner av jordgubbskompott. Efter hand kommer körsbär, hallon, te, mandelmassa och något blommigt fram. Senare ansluter även bakkryddor och lakrits. Jag får dock sniffa rejält för att plocka upp några doftintryck. I mitt tycke är vinet väl tillknäppt.

Initialt är det en besvikelse att dricka. Knutet och drygt medelfylligt med fruktiga inslag av körsbär och jordgubbe/hallon, bra bett i tanninerna, pigg syra och ett uns av eldighet (14 procent). Efter hand mjuknar det något. Men under kvällen och dag två kan jag inte låta bli trots allt att tycka om det. Det är behagligt på ett svårdefinierbart sätt och tannierna och syran funkar väldigt bra med mat.

Jag undrar om inte detta är en "sleeping beaty" som kommer att bli en angenäm bekantskap om tre till fem år. I dag är det knappt mer än gott, men med tid kan det bli mycket gott. Så slutrekommendationen får bli att undvika vinet för omedelbar konsumtion, men att det är väl värt att köpa några flaskor och lägga undan för framtida konsumtion.