2009 Viña Pedrosa

Spanskt vin verkar föra en tynande tillvaro i bloggosfären. För att inte tala om Rioja som närmast verkar vara bannlyst. Till grillat kött tycker jag i alla fall att det kan vara gott med generösa och fatlagrade spanska viner. Av någon anledning förstärks detta begär ofta sommartid. Nu blev det inte någon Rioja, utan Ribera del Duero i stället.

Bodegas Hermanos Pérez Pasquas har varit verksamma sedan 1980. Egendomen avkastar en halv miljon flaskor per år från 135 hektar. Nu finns inte någon lagringsbeteckning på flaskan. Om det är en Crianza så består den till 100 procent av Tempranillo, eller Tinto Fino som druvan också kallas. Värt att notera är att i reservorna används även Cabernet Sauvignon. Om det är en Crianza så har vinet i sådana fall lagrats under ett och ett halvt år på en blandning av franska och amerikanska ekfat. 

Doften är tät, söt och mörkfruktig med tydliga fat. Fruktpaletten drar åt plommon och björnbär. En angenäm kryddighet noteras och visst börjar det mogna med toner av läder. Min konservativa ådra får sitt när en tydlig doft av dill träder fram. Doften är riktigt god. 

Smakmässigt levereras omedelbar njutning som inte ställer några krav på koncentration. En fyllig och generös matta av solmogen frukt rullas ut. Björnbär och plommon tänker jag på. Tanninerna är lätträknade, men syrligheten är läskande. Även i smaken finns en kryddighet och viss läderartad mognad. Fathanteringen är inte av det diskreta slaget, mer som en kladdig kyss än som en puss på kinden skulle jag säga. 

2009 Viña Pedrosa är ett fantastiskt gott vin som i beaktande av priset förtjänar en mycket stark köprekommendation. Tyvärr är det slut på systemet med undantag för någon enstaka flaska, men väl värt att hålla utkik efter nästa gång det dyker upp på hyllorna. 

Varunummer: 95099 

Pris: 149 SEK

2006 Caprili Brunello di Montalcino

Uppdelningen i nya respektive gamla världen i vinsammanhang framstår inte alltid som en rättvisande beskrivning. Visst finns det regioner i den så kallade gamla världen, såsom Bordeaux eller Bourgogne, som har sekellånga traditioner. Sedan finns det också appellationer som faktiskt är nutida fenomen. Ta till exempel Brunello di Montalcino. Vinet är känt sedan slutet på 1800-talet. Druvorna odlas i Europas äldsta och främsta kulturbygder. Men det var först på 1980-talet som efterfrågan och produktionsvolymerna tog fart. 

Tanken slår mig när jag på Caprilis hemsida läser om hur familjen Bartolommei arrenderade mark innan de köpte loss Caprili 1965 och planterade de första rankorna. Då fanns det ungefär ett dussintal producenter av Brunello. Även om Caprili inte har sekellånga anor inom vinframställningen såsom Frescobaldi eller Antinori så kan egendomen ändå räknas bland de äldsta när det gäller framställning av Brunelloviner. 

Doften är djup och tät på ett sätt som minner om Grenache med körsbär och plommon och en aning likörartade toner. Men det är tydligt italienskt med en läskande kärv ton av svart te, salvia och viol. Fatlagringen har satt sina spår med en dos vanilj också. Det är dock inte franska fat som använts, utan botti av olika storlekar. Doften är riktigt god och drar åt det mörka hållet. 

Smaken är både ungdomligt kärv och omedelbar med en yppig frukt som drar främst åt körsbär. Att sex år gått sedan skörden märks inte tycker jag. Det är nästan så att det känns lite bläckigt då frukten drar åt det mörka och täta hållet. En tydlig ton av viol tycker jag också finns där. Fathanteringen är riktigt bra och ger lite extra pondus utan att på något sätt störa helhetsintrycket. Sedan är det ju detta med de toskanska sandiga tanninerna som är så uppfriskande. Eftersmaken är riktigt lång och tät. Det enda negativa intrycket är den påfallande eldigheten. Det finns viner som klarar av att balansera 14,5 procent. Tyvärr tycker jag inte att det är så i det här fallet. Alkoholhettan är markant framförallt i början och tar över lite väl mycket i eftersmaken. 

Som så ofta är fallet med italienska viner växlar det upp och smakar bättre i sällskap med lite mat. Den första dagen drack vi det med kycklingfiléer med gräddsås. Vinet lugnade ned sig när syrlighet och tanniner fick kämpa med maten. Den andra dagen var intrycket mycket mer harmoniskt och nedtonat med kärva körsbär som fungerade alldeles förträffligt till skivor av grillad flankstek. 

Ett riktigt gott vin som tyvärr dras med lite för mycket eldighet för att fungera optimalt för mig. Om några år när bitarna är på plats lär det bli en riktigt bra upplevelse. Det finns fortfarande några enstaka flaskor kvar för den som vill prova. 

Varunummer: 95045
Pris: 269 SEK

2011 Château du Cléray Muscadet Sèvre et Maine sur Lie

När solen tittar fram mellan skurarna och temporärt förmår höja temperaturen till något som liknar sommarförhållanden är det läge för anspråkslösa viner att sippa på medan maten ligger på grillen. 

När jag läser på visar det sig att Muscadet inte är en druva, utan en appellation där en släkting till Chardonnay som heter Melon de Bourgogne används i vinerna. Det framgår också att Melon de Bourgogne lokalt kallas för Muscadet. Enkelt att hålla reda på, eller hur? Muscadet Sèvre et Maine är en appellation som ligger ganska nära mynningen på Loire. 

Doften är fin. Torr, frisk och fräsch med karaktär av päron, honungsmelon, mineral och med viss fetma. Smaken är läskande frisk med päron, äpple, citrus och en aning fetma samt en antydan till spritsighet. Det går säkert att skriva en panegyrik över detta vin. Jag nöjer mig med att konstatera att det är en krispig och slankt finstämd delikatess som fungerar utmärkt som aperitif eller till fisk och skaldjur. 

Varunummer: 2185
Pris: 62 SEK

2006 Castelgiocondo Brunello di Montalcino Marchesi di Frescobaldi

För fyra år sedan offentliggjordes misstankar om att otillåtna druvor användes i Brunelloviner, som enbart får framställas av en variant på Sangiovesedruvan. Brunellopoli, som skandalen kallades, höll på att ta en ända med förskräckelse för producenterna när den amerikanska federala myndigheten för alkohol, tobak och vapen hotade med att beslagta Brunelloviner om italienska myndigheter inte kunde säkerställa att innehållet i flaskorna stämde överens med de lagstadgade ursprungsmärkningskraven. En sådan åtgärd hade fått katastrofala effekter eftersom USA står för 25 procent av marknaden för Brunelloviner. På italienskt juridiskt manér upplöstes skandalen i intet utan att någon fälldes i domstol eller omvärlden med säkerhet fick veta vad som faktiskt hade hänt. 

Denna historia dyker upp ur minnet när jag bekantar mig med 2006 Castelgiocondo. Producenten Marchesi di Frescobaldi var en av flera som offentligt medgav att de var föremål för utredning för att ha kringgått reglerna för ursprungsmärkningen. 

Noteringarna blev lite knapphändiga eftersom det var annat som tilldrog sig min uppmärksamhet, men doften upplevde jag som något tillbakahållen. Det kan kanske i och för sig kan tillskrivas min iver att börja sniffa så snart korken dragits ur flaskan. Jag noterar i vilket fall körsbär, jordgubbar, rökighet och en aning torkad frukt. Smakintrycken är desto mer generösa med körsbär, jordgubbar och svart te som innesluter en kärna av läkerol. Efter hand förnimmer jag också lite fatrondör. Tanninerna är finkornigt sandiga och kroppen åt det medelfylliga hållet vilket sammantaget gör att balansen i min bok är oklanderlig.

Det är svårt att motstå denna årgång som förmår att gå på elegans snarare än kraft. Förmågan att kombinera en förhållandevis lätt munkänsla med mycket smak gör att tankarna efter hand letar sig åt Piemonte till. Om det här är resultatet av överläggningar om vilken stil som borde känneteckna Brunelloviner i kölvattnet på Brunellopoli så tror jag att skandalen kan ha varit av godo. Mer tradition och elegans är att föredra framför några av de kraftpaket som jag provat från andra producenter förr om åren. 

Det här är prickar klockrent mina smakpreferenser och det skall bli en fröjd att följa utvecklingen hos resterande flaskor under kommande år. Tyvärr verkar det vara slut på bolaget, men det går säkert att köpa någonstans utomlands.

2009 Cornas Cuvée Champelrose Domaine Courbis

Det går att grilla under ett parasoll i hällregn. Men då kan det behövas något värmande. Sommaren 2012 har ju bjudit på väder och temperaturer som emellanåt framkallat höstkänslor med tillhörande sug efter kraftiga nordrhônska viner. Så kom det sig att jag i mitten av juni provade en Cornas som kom i junisläppet på bolaget.

I förstone känns doften sötfruktig med körsbär, röda bär och hallon. Efter hand växer mörkare och dovare toner fram med grillrök, köttighet, viol, gummidäck, rötad ved och en del mineral. Gott noterar jag med ett utropstecken efter. 

Hallon, körsbär och nypon tycker jag mig smaka. Min fru, helt i avsaknad av vinintresse, sätter som så ofta huvudet rätt på spiken och utbrister att det är rätt så sött. Det är bara att konstatera att hon återigen intuitivt och kärnfullt kan fånga karaktären hos ett vin säkrare än vad jag förmår. Frukten är ungdomligt söt och jag vill gärna tycka att det är i positiv bemärkelse. Sedan finns där annat smått och gott såsom lagerblad, lite fat och en aning mineral. 

Jag uppfattar det inte som något kraftpaket, utan lite drygt medelfyllig med bra balans och förhållandevis lång eftersmak. Trots lite väl mycket sötma är det ett riktigt gott vin som förtjänar en provtur. Den som vill kan nog också lägga undan några flaskor och se vad som händer efter några år i ryggläge.

Varunummer: 90615
Pris: 199 SEK

2006 Villa al Cortile Brunello di Montalcino Piccini

Tenute Piccini är en stor producent i Toscana med fyra egendomar där Villa al Cortile sedan 2002 används för framställning av Brunello di Montalcino. Det är med viss förväntan som jag provar en rimligt prissatt brunello från ett bra år som jag tyckte om i tidigare tappning.

Doften är förvånansvärt lätt, men känns därför också ursprungstypisk och inte modernt insmickrande. Det är sura körsbär och torkad frukt med lite russin. Visst är det lite mandel också. Viss begynnande mognad visar sig i lite lädertoner. Doften stramar till något med svart te och en aning sur ved. Att jag är överväldigad vore att överdriva doftintryckens inverkan på mig. Gott, korrekt och en aning tråkigt. 

Smaken är nebbiololik med en lätt munkänsla som erbjuder mer smakintryck än det transparenta utseendet utlovar. Föga förvånande återkommer körsbären. Röda bär i största allmänhet med röd citrus och svart te breddar smakintrycket något. Tyvärr känns vinet inte riktigt harmoniskt. Smaken spretar något med en pigg syrlighet och påtaglig kärvhet som överskuggar den något tunna frukten. 

Förvisso är intrycket mer ursprungstypiskt och traditionellt än andra mer moderna och uppumpade brunelloviner jag provat. Men intrycket är lite för snipigt och jag har svårt att tända på alla cylindrar. Sammantaget tycker jag inte att Piccinis brunello förtjänar en köprekommendation. Jakten på god brunello fortsätter på annat håll. 

Varunummer: 89303 

Pris: 239 SEK

Sommarviner

En sommarafton i juli får vi besök av goda vänner och en entrecôte av amerikanskt ursprung åker på grillen. Fadren har varit på besök dagen innan och lämnat grundstommen till såsen i form av ett väl tilltaget lass nyplockade och förvällda kantareller. Nu är detta en blogg som främst handlar om vin, men minst lika viktigt är vad man äter till och därför tycker jag att det är intressant att notera att något måste vara galet med prissättningen på kött när den inhemska entrecôten inte bara är dyrare, utan också synbarligen av sämre kvalitet. En förklaring lär vara att svensken i gemen tror att svenskt fågel- och nötkött är bättre och att handlaren inte kan ta lika bra betalt för utländskt kött. Vad roligt det är ibland att kunna dra fördel av att den så kallade marknaden har fel. 

Först ut på banan var en spansk cava vid namn Codorníu Selección Raventós som enligt etiketten är framställd med traditionella metoder. Druvsammansättningen består till hälften av Chardonnay. Därtill har använts 25 procent vardera av Xarel-lo och Macabeo. Lätt, torr och läskande gjorde den jobbet med den äran utan att pocka på uppmärksamhet. Att försöka dissekera doft och smak vore missvisande eftersom det är en perfekt sommaraperitif som gör sig bäst utan närmare eftertanke. 

Sedan var det dags för huvudkombattanterna att göra entré lagom till att entrecôten var klar. 2001 Viña Ardanza Reserva från Rioja tar täten från början med en rejäl pondus i doftspektrumet. Druvsammansättningen är 80 procent Tempranillo och 20 procent Garnacha, och producenten är La Rioja Alta som gör den underbart arkaiska Gran Reserva 904. En fantastisk doft med jordgubbe, läder, dill och en påtaglig kryddighet väller ur glaset. I glaset bredvid återfinner vi en närmast neurotiskt krampaktigt knuten 2008 Villa Cafaggio Chianti Classico Riserva. Om jag är snäll kan jag väl säga att det gick att ana sig till lite mörka körsbär kanske. Men det kan också vara mina förväntningar som spelade mig ett spratt.

När vi sedan smakar på vinerna ändras scenen totalt. Riojan har inte i närheten av samma närvaro i smaken. Visst är det ett gott gammalt vin med jordgubbe, läder, torkad frukt, en aning tomatpuré och en hel del fat. Men efter den fantastiska inledningen kvarstår en känsla av besvikelse att smaken inte är tillnärmelsevis lika generös som doften. Chiantin däremot levererar en väl tilltagen dos av tät frukt med körsbär. Det har inte heller snålats i fathanteringen. Enligt baksidesetiketten har franska 225-liters fat använts i framställningen, och det hade jag nog kunnat gissa mig till utan att läsa innantill om man så säger. Tanniner och syrlighet är inte så värst framträdande, utan intrycket är ganska så polerat och drickbarheten är hög. Kan det vara så att denna Chianti skulle kunna bli ännu bättre med lite lagring? Skall jag kanske köpa ett par flaskor för att se vad som händer? Men det är ju så mycket annat som kanske är bättre att satsa pengarna på. Se där en inblick i vilka bryderier som jag brottas med halvvägs in i en avslappnad semester. Hur som helst, 2001 Viña Ardanza Reserva är en god och mogen rioja för en högst rimlig penning och 2008 Villa Cafaggio Chianti Classico Riserva är en riktigt god Chianti som eventuellt kan utvecklas med lite lagring och därför är det utan tvekan som jag anser att de båda förtjänar köprekommendationer.

I händelse av att törsten inte skulle släckas hade gästerna med sig en 2007 Condado de Haza från Alejandro Fernandez i beredskap. För mig var det lite extra roligt eftersom Condado de Haza i en tidigare årgång var ett av de viner som grundlade mitt vinintresse för nio år sedan. Trots att det är högsommar och infravärmaren glöder går det inte att hålla den svenska sommarkvällens kyla stången. Myggen är också på hugget. Jag kan i alla fall notera en mullig och generös frukt med björnbär och plommon samt en väl tilltagen fatbehandling. Ett riktigt bra grillvin skulle jag tro, om vädret är bättre eller om vinet avnjuts inomhus. Men vid 15 plusgrader kommer det inte riktigt till sin rätt.

Sedan går en av gästerna bärsärkagång i källaren och börjar rya om Bourgogne och annat gott som väntar på att få mogna till sig. Som tur är har jag ett offervin i beredskap. Därför kommer det sig att vi därnäst har en Brolio Chianti Classico från det varma året 2003 i glasen. Vi är mest förvånade över att mer inte hänt på de år som gått sedan inköpet. Mest mörk frukt och kaffesump. Vissa viner tjänar helt enkelt inte på att lagras. Men den fyllde sin uppgift väl med att runda av kvällen när doft- och smaksinnen trubbats av något. 

En på det hela taget lyckad afton den kylslagna och regntunga sommaren 2012.

Codorníu Selección Raventós 

Varunummer: 7778

Pris: 99 SEK

2001 Viña Ardanza Reserva

Varunummer: 2609

Pris: 199 SEK

2008 Villa Cafaggio Chianti Classico Riserva

Varunummer: 99461

Pris: 229

2007 Condado de Haza

Varunummer: 72604