2005 Beaune Clos de Roi Premier Cru Chanson Père et fils

En gång i tiden inköptes ett par flaskor av denna bourgogne för att se hur det skulle utvecklas med några års lagring. På den tiden provade jag inte alltid vinerna innan inköp, så det här är första gången. Här är fler intryck: här, här, här och här.

Domaine Chanson Père et fils är ett av de äldsta husen i Bourgogne med 1750 som födelseår. I dag ägs Chanson av champagneproducenten Bollinger. Ambitionen hos Bollinger vid övertagandet var att höja den mediokra kvaliteten.

Anledningen till att jag grävde fram denna flaska ur källaren var besvikelsen över barolon som beskrevs i föregående inlägg. Det börjar riktigt illa med en kork som med lätthet glider ner i halsen när jag försöker få grepp med korkskruven. När jag får upp korken befinner den sig närmast i upplösningstillstånd och är rejält svampig. 

Jag vet inte om det är korken som spökar, men nog går det att dofta sig till en viss sumpighet. Doftintrycket är förhållandevis varmt med mogna körsbär och jordgubbar som också drar en aning mot konfityr. Annat som noteras är violläkerol och mineral. Gott är det, men inte särdeles generöst eller komplext. Snarare återhållsamt, elegant och med viss begynnande mognad.

Smaken skulle jag beskriva som lätt och elegant om jag skall vara snäll. Om jag skall vara uppriktig så är helhetsintrycket lite väl tunt faktiskt. Körsbär och jordgubbar noterar jag bland smakintrycken. Det mest positiva är att åren i ryggläge gett vinet en harmonisk och avrundad munkänsla och smakintrycken är smått komplexa till följd av en begynnande mognad. 

På egen hand är vinet trevligt och gott. Problemen uppstår när maten kommer på bordet. Den väl lätta kroppen och den diskreta smaken klarar inte riktigt av att samspela ens med kyckling och gräddsås. 

Jag vill gärna tro att just denna flaska inte är riktigt representativ för vare sig producent eller växtplats. Förhoppningsvis skall den återstående flaskan i källaren kunna visa upp ett fyrverkeri av sinnesintryck med ytterligare lite mognad. Om inte känns de 319 kronor som vinet lär ha kostat en gång i tiden som fullständigt bortkastade.

2009 Barolo Flori

Kooperativet Araldica Vini Piemontesi har ungefär 300 medlemmar som förfogar över 900 hektar, som i sin tur ligger till grund för en Barolo som letat sig in i beställningssortimentet. Priset är högst överkomliga 179 kronor och därför blev jag nyfiken när jag såg att årgång 2008 lyckats samla på sig en hel del positiva kommentarer runt om på nätet. Nu är det dock årgång 2009 som gäller, men det skall väl inte spela så stor roll tänkte jag och beställde en flaska.

Det första som jag noterar är att korken är förhållandevis kort och gjord på lim och korksmulor. Sådana är billigare än naturliga korkar och är väl en indikation på att producenten inte tror på långlagring då denna typ av kork riskerar att smulas sönder med tiden.

Utseendet talar tydligt om att här vankas inte något bråddjupt vin. Det är väldigt ljust och transparent. Det är nästintill att jag skulle vilja skriva vattnigt.

Doften kan väl beskriva som lätt och skir med körsbär, en vag antydan till hallonkonfityr, en gnutta nypon, sur brasved och stendamm. Men det är inte något kraftpaket av doften att döma.

Kroppen är lätt och klockar inte in som medelfylligt. Syrligheten är bra och minner om bättre basbourgogne. Körsbären är åt det ljusa hållet, liksom hallonen. Det är trivsamt småkärvt. Avslutet är rätt så korthugget. 

Där ger jag upp och konstaterar att detta vin inte bör ståta med Barolo på etiketten. Det är förvisso ett gott och korrekt vin, men våldsamt överprissatt. Besviken ställer jag flaskan åt sidan och går ner i källaren för att leta reda på något annat att dricka till maten. 

Det är möjligt att årgången spelar roll. Kanske att det kan vara bättre under andra förutsättningar. Tills vidare tycker jag i alla fall att detta vin platsar på avbytarbänken, för det här var inte roligt. 

Varunummer: 70401

Pris: 179 SEK

2005 Crozes-Hermitage Alain Graillot

Jag har inte köat utanför någon systembolagsbutik på flera år, så jag vet inte om den årliga tilldelningen av Crozes-Hermitage utlöser samma kollektiva hamstringsreflex runt om i riket som förr om åren då några tusen flaskor gick åt inom loppet av någon eller ett par dagar. Troligtvis köptes denna flaska på ett nyhetsläpp hösten 2007, men om det var några vassa armbågar inblandade eller ej kommer jag inte ihåg. Det skall bli intressant att se om det hänt något sedan förra gången jag drack det. 

Det är nästan så att jag nyser av den tydliga doften av vitpeppar. Bland de orena doftintrycken utmärker sig främst de unkna källartonerna. Det är rätt höstlikt med gummistövlar och en rökig doft som av sur ved och röda skogsbär. Frukten är söt med framförallt hallon. Någonstans i bakgrunden lurar också ett slags grön inslag som kanske kan kallas för örtigt. Lägg till charkuterier och viol så är doften komplett och typisk. Doften är riktigt god och någorlunda komplex. Men någon särdeles långt framskriden mognad går inte att ana i doften . 

Vinet uppför sig så som jag kommer ihåg det i munnen. Det är mycket smak i en drygt medelfyllig kropp och eftersmaken dröjer sig kvar länge. Det är tätt med mörk skogsfrukt och viol. Lägg till baconkrisp och gummi också. Även om syrligheten är behagligt nedtonad och tanninerna nedslipade upplevs inte vinet som jolmigt. Snarare har några år i källaren bidragit positivt och jag upplever att vinet i dag befinner sig i en väldigt behaglig fas i sitt liv. Det är rent ut sagt förbannat gott och jag kommer definitivt köpa fler flaskor av Graillots Crozes-Hermitage för några års lagring.

Vilket underbart matvin att plocka fram efter några år till en söndagsmiddag med köttbullar med gräddsås och övriga traditionella tillbehör. Till lamm hade det antagligen varit än mer fantastiskt. Som alltid när jag dricker den sista flaskan av ett urgott vin ställer jag mig själv frågan varför det inte finns fler flaskor i källaren. 

2008 Bandol Moulin des Costes Rouge Domaine Bunan

I somras tillbringade vi en vecka i Provence och så kom det sig att vi ett par gånger badade i Cassis. Det skulle visa sig att det var det närmaste jag kom Bandol trots att vägskyltarna utlovade endast en kort bilfärd upp längs kusten. Men både fru och barn var rörande överens om att det inte var läge för vingårdsbesök i 30-gradig värme efter en dag på stranden. När vi kom hem fick jag i stället botanisera bland flaskorna i beställningssortimentet för att få en uppfattning om vad jag gick miste om. Så värst många flaskor har det inte blivit från Bandol. Tidigare i somras drack vi La Bastide Blanche och någon gång i forntiden har jag för mig att jag provat Chateau Pibarnon.

Moulin des Costes från Domaine Bunan är en ny bekantskap. Druvblandningen varierar från år till år. Huvudsakligen används mourvèdre som kompletteras med grenache, cinsault och syrah. 

Doften är varm med röd frukt, solmogna plommon och kanske en gnutta björnbär. En del fat noterar jag, liksom grillkol, charkuterier och en aning pepprighet.

Smaken är syrlig och småkärv med en antydan till eldighet. Bland smakintrycken antecknar jag röda bär, hallon, körsbär, grafit och fat. Intrycket är lite bittert och smått uttorkat, vilket är intressant tillsammans med en tydlig örtighet som faktiskt minner om någon växt från tallriket. Det gör att fruktigheten inte blir solmoget mulligt, utan mer åt det strama hållet. Med luftning ändrar vinet karaktär och den andra dagen är frukten mer mörkfruktig med tydligare björnbör och mindre örtig.

Riktigt gott tycker vi att vinet är eftersom det har en framträdande personlighet. Men det krävs mat för att spegla vinets karaktär. Den strama örtigheten fungerar mycket väl med ugnsrostade grönsaker som kryddats med drivor av timjan och färsk vitlök. Det här är inte ett vin för den som är på jakt efter omedelbar behovstillfredsställelse, utan det har en integritet som kräver uppmärksamhet och god mat.  

Varunummer: 70680

Pris: 187 SEK

2010 Chablis Premier Cru Les Vaillons Domaine Billaud-Simon

För någon vecka sedan behövde jag ett vitt vin till rökt sik. Sålunda drogs korken ur en Chablis från Domaine Billaud-Simon som grundades 1815 och i dag har 20 hektar till förfogande. Växtplatsen Les Vaillons ligger sydväst om Chablis. 

Doften är god med gula äpplen, syrlig citrus och i bakgrunden en antydan till solmogen tropisk frukt som exempelvis mango. Något slags blommigt anslag hittar jag också samt en slags mineralton som påminner om regn på varm stenläggning. Så långt kanske en aning diskret doft även om det är ett lovande första intryck.

De gula äpplena, citrusen och mineralstänket återfinns även i smaken. Syrligheten är aptitretande och pockar på mat att tampas med. Vinet är torrt, balansen riktigt bra och eftersmaken långsträckt. Sedan finner jag också en aning beska som drar ner helhetsintrycket något. Visst är det gott, men ändå infinner sig en vag besvikelse som är svår att återge i en provningsanteckning. Jag tror att jag saknar lite finess helt enkelt för att riktigt gå igång. 

Den som vill ha sin Chablis något mer kraftig och med viss fetma kanske blir mer positivt överraskad. Bortsett från lite gnäll är detta icke desto mindre en riktigt god Chablis som förtjänar att provas.

I beställningssortimentet återfinns detta vin som årgång 2007, men jag fick årgång 2010.

Varunummer: 71226

Pris: 229 SEK

2011 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre William Fèvre

Under helgen provade vi på en Chablis från Domaine William Fèvre och då närmare bestämt växtplatsen Montée de Tonnere som är klassificerad som premier cru. Maten till vinet var säkra kort. Torsk med vitvinssås på lördagen och inkokt lax i dag på söndagen.

Det finns en mycket läsvärd text och genomgång av Domaine William Fèvre som jag hänvisar till för den som vill veta mer om egendomen och läsa provningsanteckningar. 

Doften skulle jag beskriva som finstämd och behärskad. Kanske rentav något kyligt intryck. Gråpäron, äpple, citron och någon slags kalkstensartad mineral samt ull för jag till protokollet. 

Även smaken har något neurotiskt behärskat över sig. Det är faktiskt lite tough love med en skarp syrlighet som snörper ihop insidan på kinderna. Det strama intrycket stärks av svensk höstfrukt såsom gråpäron och kartiga äpplen. Från citrushörnan i fruktdisken ansluter citron och en aning grapebeska. Balansen är mycket bra och eftersmaken långsträckt och behaglig. Under kvällen släpper stramheten något med en vagt flirtig antydan till fat, och kanske rentav någonstans ett vagt försök att förföra oss med en antydan till solmogen tropisk frukt. Men det kan rentav vara mina falska förhoppningar som spelar mig ett spratt där, för här är det generellt sedesamt stramt och syrligt uppknäppt till halsen. Den andra dagen är vinet lite mer lättillgängligt och den strama och syrliga frukten har dämpats något.

Syrligheten och stramheten upplevs som läskande och uppfriskande tillsammans med fiskarna och tillbehören. Det här är ett formidabelt matvin. Vinet har också en elegans som är svårdefinierbar med en eftersmak som dröjer sig kvar långt efter det att flaskan är urdrucken. 2011 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre från Domaine William Fèvre kan jag varmt rekommendera den som är på jakt efter något riktigt bra vitt vin att dricka till fisken. 

Varunummer: 95231
Pris: 269 SEK

2008 Chianti Classico Riserva Castello di Volpaia

För någon vecka sedan drack vi en Chianti Riserva från Castello di Volpaia. I denna version används enbart sangiovesedruvor och lagringen har skett på både franska barrique och botti som består av slavonsk ek. 

Vid alla genomläsningar av tekniska specifikationer måste jag erkänna att jag nog inte funderat över vad Slavonien hör hemma geografiskt.

Slavonien, som ej skall förväxlas med republiken Slovenien, är ett landskap i nordöstra Kroatien som gränsar till Serbien, Ungern och Bosnien och Hercegovina. Så kallad slavonsk ek är populär framförallt i Italien och det beror på att fiberstrukturen är tät, vilket för med sig flera fördelar. Den slavonska eken innehåller exempelvis inte lika mycket tanniner som fransk eller amerikansk ek och den täta strukturen på träet gör att vinet inte fångar upp lika mycket smak från fatet, som därmed också kan användas fler gånger än motsvarande fat gjord på mer poröst ekvirke. Kombinationen med barrique och botti har därför utvecklats för druvor som är känsliga för fatlagring, såsom sangiovese. Tiden på botti tillåter vinet att utvecklas utan att ta smak av träet i fatet medan de mindre franska faten används för att ge en viss smak från de rostade faten.

Att vinet fått tillbringa två år på fat märks på doften. Här någonstans börjar jag också misstänka att den karaktäristiska doften av merlot i själva verket kan vara fat, för min första tanke är att denna druva måste ingå i blandningen. Annat som jag noterar är mörka bär, järn och blod, läder, söt piptobak, kaffe och en viss kryddighet. Doften är riktigt god och trevlig, men indikerar också att vinet är fylligt och med påtaglig fathantering.

Smaken är tät och matfrämjande syrligt och småkärv. Faten går igen i smaken, dock utan att ta överhanden på något sätt. Körsbär, röda bär och kaffe och en allmän merlotaktighet tycker jag mig smaka. Detta är ett riktigt gott vin, men det är inget för den som vill ha en så att säga ogrumlad sangioveseupplevelse. Till en grillad t-benstek eller motsvarande typ av mat torde detta vin fungera mycket väl.

Årgång 2008 har ersatts av nästföljande 2009 i beställningssortimentet och är säkert väl värd att prova den också.

Varunummer: 71198

Pris: 229 SEK