1988 Comtes de Champagne Taittinger

Det är alltid uppskattat när gästerna tar med sig drycken till den inkokta laxen. Således kommer det sig att vi härförleden fick avnjuta en 23 år gammal Champagne. Comtes de Champagne är Taittingers prestigecuvée som framställs av Chardonnaydruvor.

Färgen är i mitt tycke förvånansvärt ljus med tanke på vinets ålder. Bubblorna är små och mycket delikata.

Doften är diskret men elegant och bjuder på äpplen och nötter samt smöriga briocher. Där finns ett vagt drag av oxidation.

Mitt främsta intryck är att vinet inte är något kraftpaket. Snarare är det ett precisionsarbete som likt ett schweiziskt urverk med många små nyanser skapar en finstämd elegans. Här bjuds på en mycket ren och stringent fruktighet. Främst är det ett äpple som svarvats fram med en laserkniv. Nötter noteras också. Lägg därtill krämighet, distinkt och avrundad syrlighet, små, härliga bubblor och en lång eftersmak. På det hela taget känns vinet väldigt vitalt och utan tydliga mognadstoner. Det som imponerar är hur ett vin kan vara så distinkt och ändå framstå som krämigt och avrundat.

Enastående gott var det och så här långt min i särklass främsta Champagneupplevelse. Om jag blev strandsatt med några lådor på en öde ö finge gärna räddningen dröja ett tag.

2005 Beaune Theurons Premier Cru Louis Jadot

Födelsedagen firades i stillsamhet med en fransk kyckling och en Bourgogne.

Som så ofta med Bourgogne blir jag lätt misstänksam när vinet hälls upp och det är tämligen transparent. Det är som om jag automatiskt skruvar ned förväntningarna och förväntar mig ett tunt och snipigt vin.

Det börjar inte bra när doftintrycket är lite tråkigt och anonymt. Förvisso bärig med röda bär och lingon, en tydlig rökighet samt medwurst, fatvanilj och choklad. Men det vore fel att skriva att jag blev betagen av doftintrycken.

Smaken fortsätter på samma tema i en finstämd och elegant stil. Inte direkt en tungviktare om man säger så. En fin krämighet innefattar en typisk Pinot Noir-fruktighet. Röda bär och fatvanilj noterar jag också. Eftersmaken är tämligen lång som sig bör. Men sedan orkar jag inte skriva så mycket mer eftersom intresset avtar och jag med viss irritation noterar ”aningens vattnig”.

Jag har svårt att hitta några fel. Men maken till tråkigt och opersonligt vin får man leta efter. Här saknas helt något som förför sinnet och därför känns pengarna rätt så bortkastade och vinet på tok för dyrt. Eftersom jag köpte två flaskor när de fanns på bolaget får jag en möjlighet att om några år se om tiden kan göra underverk.

Pris: 305 SEK

2009 Villa Cavarena Soave

Det är inte ofta det konsumeras Soave hemma hos oss. För några år sedan kommer jag ihåg att vi drack någon variant från Gini som hyllades av vinkritiker, men som inte lämnade något bestående intryck hos oss. Nu fick det i alla fall bli ett impulsinköp i den lokala butiken.

Med utgångspunkt i vurmen för Amarone skulle Soave geografiskt kunna beskrivas som vitvinsgrannen direkt österut. Mer formellt uttryckt ligger Soave nära Verona i Venetien i nordöstra Italien.

Historiskt har inte Soave rosats för sina viner. I dessa tider av hårdnande konkurrens om kundernas gunst har dock ansträngningar gjorts för att höja kvaliteten och vinernas status. Ett gammalt hederligt trick är att införa flera olika ursprungsbeteckningar med olika regelverk för tillåtna druvor och framställningstekniker. På hemsidan för Soaveproducenternas konsortium beskrivs vinerna med ungefär samma vokabulär som garvade bilhandlare använder sig av.

Instegsmodellen, snikvarianten, som levereras med plåtfälg kallas enbart för Soave DOC. Här erbjuds en pålitlig vardagsupplevelse som inte förpliktigar till något mer, enligt konsortiet.

Önskas lättmetallfälgar och metallic går det att välja en Soave Classico DOC. Nu får druvorna enbart hämtas från vissa delar av Soave. Tanken är att vinet med sin längd och lagringsmöjlighet över några år skall kunna överraska, utan att kräva för mycket av konsumenten. Det verkar inte vara något för den vinintresserade med andra ord.

För den som vill ha top of the line med skinnklädsel och all tänkbar lullull införskaffas rimligtvis en Soave Classico Superiore DOCG om konsortiet får råda. Nu snackar vi än mer begränsat skördeuttag och längre lagring på fat och flaska för att ge mognad och komplexitet. Konsumenten erbjuds här inte bara friskhet och drickvänlighet, utan även ett vin som från goda årgångar kan växa i mer än ett decennium.

För den som önskar att åka nedcabbat går att välja en modern och förförisk Soave Spumante DOC som har en elegant och rik doft och en harmonisk smak som är perfekt till antipaston.

Slutligen går det att runda av med en söt Recioto di Soave DOCG.

Till min mellanmodell, en Soave DOC, använde Allegrini 80 procent av regionens stapeldruva Garganega och 20 procent Chardonnay

Doften är aromatisk med solmogen frukt. Riktigt lovande faktiskt med päron, krusbär och något aprikosfräscht inslag samt en fräsch känsla som leder tankarna till nytvättade lakan på tork i solen.

Smaken är lätt, frisk och läskande med solmogen frukt som jag vill ha till aprikos, päron och krusbär. Vagt anas även någon slags krämigt nötig nyans. Lätt och gott utan någon påtaglig personlighet, utan väldigt professionellt och tillrättalagt.

Här har vi att göra med ett helgjutet bersåvin som inte lämnar något bestående intryck för okomplicerat umgänge en ljummen sommarkväll över en fräsch och krispig sallad. Och om jag förstår konsortiets kategorisering så fick jag mig ungefär vad jag kunde förvänta mig, varken mer eller mindre.

Varunummer: 6299
Pris: 99 SEK

1997 Morey-Saint-Denis Louis Jadot

Fram till i höstas kunde jag inte på rak arm dra mig till minnes att Systembolaget någon gång bjudit på möjligheten att inhandla mogen Bourgogne med en prislapp som inte kräver ytterligare pantsättningar på huset. Utan närmare kännedom passade jag därför på och högg jag en flaska på vinst och förlust.

Det är första flaskan från Morey-Saint-Denis för min del. Det är inte en av de mer namnkunniga appellationerna i Bourgogne, insprängd som den är mellan de mer kända Gevrey-Chambertin och Chambolle-Musigny.

Doften är oväntat dov, rent av sumpig, med körsbär, tjärved och kaffe. Annat som noteras i den mörkt bäriga doften med stråk av jordgubbe är lakrits, läder och torkad frukt.

I smaken återfinns den mörka frukten med körsbär, jordgubbe och röda bär. Mognaden visar sig genom en rustik murrighet i form av jordighet, charkuterier och torkad frukt. Det som överraskar mig efter en rad av lätta bourgogner är fylligheten. Syrlighet och tanniner är avrundade och bidrar till att ge ett sammetsliknande intryck.

Det är inte något stort vin, men rasande gott och fantastiskt matvänligt. I sådana här lägen är jag glad över att jag inte ägnar mig åt att sätta poäng på viner eftersom jag skulle ha svårt att motivera varför det inte är en 100-poängare. Till mat och efterföljande filosoferande över livet går nog inte att finna bättre sällskap.

Oväntat känns det som om årets brakfynd faktiskt kommer från Bourgogne, vilket ju som bekant inte är en region som brukar förekomma i sådana diskussioner. Ett varningens finger bör dock resas över det faktum att flaskvariation verkar förekomma. Min flaska var i synnerligen vitalt skick såvitt jag kan bedöma.

Vinet återfinns i beställningssortimentet och det finns inte någon som helst anledning att vila på hanen.

Varunummer: 71084
Pris: 285 SEK (325 i beställningssortimentet)

2009 Santorini Boutari

Om jag inte kan komma till medelhavet får medelhavet komma till mig. Det är urvalskriteriet för det vin som konsumerades i helgen. Efter två lyckade viner från den grekiska ön Santorini tänkte jag prova ett tredje som omnämnts och prisats i den brittiska vinpublikation som jag läser.

När jag beger mig till Boutaris hemsida för att läsa mer om hur vinet framställts står enbart ”Classic white vinification”. Mer behöver jag faktiskt inte veta som konsument. Jag håller ju inte på att plugga in en tentamen i oenologi, utan skall enbart ha en flaska vitt till fisken.

Doften är rik på citrus. Det går säkert att plocka både citron och mineralisk grapefrukt. Lite bokna äpplen jämte sådana där gröna äpplen som får gommen att snörpa ihop sig av syrlighet anas också. Som hemmabagare kan jag inte undgå att notera någon slags jästig brödighet också. Något sött från godisskålen simmar också runt i glaset och pockar på uppmärksamhet, vet dock inte vilket av Bassets vingummin det kan vara. En tydlig mineralisk ton stramar åt doftintrycken.

Friskheten från citrus och äpple återkommer i smaken. Lite petroleum och en viss oxidation breddar smakintrycket och skänker lite komplexitet. Måhända har lite ek använts i tillverkningsprocessen. Visst finns där också en aning söt fruktighet, och det som jag främst tänker på är kanske ananas i sockerlag. Fruktsötman balanseras av en tydlig stram mineralitet.

Ett riktigt gott vin som får en köprekommendation inför en eventuellt förestående sommar där den grillade fisken tarvar en flaska uppfriskande vitt. Resultatet så långt är att av de tre provade vinerna från Santorini har samtliga varit riktigt bra.

Varunummer: 83992
Pris: 104 SEK

2006 Barolo Luigi Pira

Det var ju många som trodde att planekonomins kösamhälle var ett minne blott när Sovjetimperiet imploderade 1989. Så är nu icke fallet. Som konsument förväntas jag rätta in mig i ledet och köa för de flaskor som vår svenska motsvarighet till Gosplan (Sovjetunionens centrala ekonomiska planorgan) anser räcker för att möta vinintresset i vårt avlånga land. Föga förvånande uppstår hamstring, som i alla planekonomier, när människor passar på så länge varan finns i butik. Med andra ord, helgens tänkta provning av Jadots högst rimligt prissatta Bourgogne från 1999 fick utgå till förmån för en Barolo från Luigi Pira.

I förstone är doften rejält knuten och det står stängt på skylten. Efter ett tag börjar jag dock skönja körsbär, farinsocker, viol, söta körsbär i likör, jordgubbar marinerade i balsamicovinäger, läder och torkad frukt. Särskilt noterar jag allt mer framträdande rosor och tjära. Överlag känns intrycken åt det mörka hållet och med en del fat.

Smakintrycket är lovande och hyggligt fylligt med en inte fullt så påtaglig syrlighet och en finmaskigt sandig tanninstruktur. Frukten är inte uppenbar och känns något återhållen. Där finns körsbär, röd citrus, torkad frukt och tydlig kryddighet som innefattas av påtagliga men väl hanterade fat. Måhända kan faten också ligga bakom en förnimmelse av choklad. Det vore väl heller inte Barolo utan lite tjära, lakrits, rosor och knallpulver.

Visst är det gott, men de reservationslösa hyllningarna uteblir. Å andra sidan finns där något som lockar på min uppmärksamhet.

Jag har startat något som kanske skulle kunna kallas för Projekt Barolo med några flaskor från olika producenter och år. Skall jag rannsaka mig själv har svårt att komma på en riktigt bra förklaring till varför det blivit så. För om sanningen skall fram måste jag säga att det är få unga Baroloviner som jag uppskattat i samma utsträckning som viner från andra regioner.

Ändå är det något lockande med att försöka ta reda på vad som döljer sig bakom kärvheten och de emellanåt outtalade löftena om att en mer lättillgänglig personlighet kommer träda fram om jag bara ger det tid.

Pira Luigis Barolo hör till denna kategori och ett par flaskor åkte in i garderoben. Det finns lovande kvaliteter och några år i ryggläge kan förhoppningsvis leda till en spännande förvandling. För omedelbar behovstillfredsställelse bör dock blickarna riktas åt annat håll.

Varunummer: 95324
Pris: 299 SEK

2006 Savigny-lès-Beaune Premier Cru Guettes Domaine Pavelot

En snårskog med appellationer och idel okända producenter gör det inte lätt att hitta rätt i Bourgogne. Som tur är går det emellanåt att få vägledning. När jag tittar på en karta verkar Savigny-lès-Beaune sticka av i en dalsänka i västlig riktning på Côte de Beaune. Vingårdsläget aux Guettes verkar då ligga ganska långt västerut och nära själva byn Savigny-lès-Beaune. Det är ändå fascinerande med Bourgogne att det går att hitta små vingårdslägen på kartan. Får se hur lång tid det tar innan jag byggt upp en sådan referensram att jag kan använda mig av denna kunskap.

Doften är hur som helst ren, bärig och aromatisk med körsbär, jordgubbe och viss jordighet. Om jag anstränger mig tycker jag mig ana en gnutta mandelmassa. Mineraltonen är tydlig, och därtill förnimmer jag läder och sandelträ.

Smaken är ren och slank med körsbär, jordgubbe och aning lakrits i den långsamt avklingande eftersmaken. Även i smaken finns en tydlig mineralton. Kroppen är lätt, silkeslen och oerhört drickvänlig.

Det är inte det tätaste eller mest komplexa vin jag druckit. Men det har en kvalitet som inte låter sig fångas i täthet eller tyngd. Detta vin är som saft i ordets mest positiva bemärkelse. Det finns inte någon som helst drickmotstånd, utan det är riktigt läskande med lagom pigg syrlighet och precis perfekt grepp i tanninerna. Det är inte märkligt att vi ganska snabbt utvecklar en reflex att hela tiden föra glaset till munnen.

Jag hade varit fullkomligt lyrisk om det inte vore för det faktum att det är lite för lätt för att fungera riktigt bra med mat. Därför kommer jag inte att köpa på mig fler flaskor, vilket jag gjort om det funnits lite mer matvänlig tyngd. Domaine Pavelots Savigny-lès-Beaune förtjänar att provas, men med rätt kalibrerade smaklökar och väldigt finstämt mat därtill.

Varunummer: 73156
Pris: 275