2009 Santorini Boutari

Om jag inte kan komma till medelhavet får medelhavet komma till mig. Det är urvalskriteriet för det vin som konsumerades i helgen. Efter två lyckade viner från den grekiska ön Santorini tänkte jag prova ett tredje som omnämnts och prisats i den brittiska vinpublikation som jag läser.

När jag beger mig till Boutaris hemsida för att läsa mer om hur vinet framställts står enbart ”Classic white vinification”. Mer behöver jag faktiskt inte veta som konsument. Jag håller ju inte på att plugga in en tentamen i oenologi, utan skall enbart ha en flaska vitt till fisken.

Doften är rik på citrus. Det går säkert att plocka både citron och mineralisk grapefrukt. Lite bokna äpplen jämte sådana där gröna äpplen som får gommen att snörpa ihop sig av syrlighet anas också. Som hemmabagare kan jag inte undgå att notera någon slags jästig brödighet också. Något sött från godisskålen simmar också runt i glaset och pockar på uppmärksamhet, vet dock inte vilket av Bassets vingummin det kan vara. En tydlig mineralisk ton stramar åt doftintrycken.

Friskheten från citrus och äpple återkommer i smaken. Lite petroleum och en viss oxidation breddar smakintrycket och skänker lite komplexitet. Måhända har lite ek använts i tillverkningsprocessen. Visst finns där också en aning söt fruktighet, och det som jag främst tänker på är kanske ananas i sockerlag. Fruktsötman balanseras av en tydlig stram mineralitet.

Ett riktigt gott vin som får en köprekommendation inför en eventuellt förestående sommar där den grillade fisken tarvar en flaska uppfriskande vitt. Resultatet så långt är att av de tre provade vinerna från Santorini har samtliga varit riktigt bra.

Varunummer: 83992
Pris: 104 SEK

2006 Barolo Luigi Pira

Det var ju många som trodde att planekonomins kösamhälle var ett minne blott när Sovjetimperiet imploderade 1989. Så är nu icke fallet. Som konsument förväntas jag rätta in mig i ledet och köa för de flaskor som vår svenska motsvarighet till Gosplan (Sovjetunionens centrala ekonomiska planorgan) anser räcker för att möta vinintresset i vårt avlånga land. Föga förvånande uppstår hamstring, som i alla planekonomier, när människor passar på så länge varan finns i butik. Med andra ord, helgens tänkta provning av Jadots högst rimligt prissatta Bourgogne från 1999 fick utgå till förmån för en Barolo från Luigi Pira.

I förstone är doften rejält knuten och det står stängt på skylten. Efter ett tag börjar jag dock skönja körsbär, farinsocker, viol, söta körsbär i likör, jordgubbar marinerade i balsamicovinäger, läder och torkad frukt. Särskilt noterar jag allt mer framträdande rosor och tjära. Överlag känns intrycken åt det mörka hållet och med en del fat.

Smakintrycket är lovande och hyggligt fylligt med en inte fullt så påtaglig syrlighet och en finmaskigt sandig tanninstruktur. Frukten är inte uppenbar och känns något återhållen. Där finns körsbär, röd citrus, torkad frukt och tydlig kryddighet som innefattas av påtagliga men väl hanterade fat. Måhända kan faten också ligga bakom en förnimmelse av choklad. Det vore väl heller inte Barolo utan lite tjära, lakrits, rosor och knallpulver.

Visst är det gott, men de reservationslösa hyllningarna uteblir. Å andra sidan finns där något som lockar på min uppmärksamhet.

Jag har startat något som kanske skulle kunna kallas för Projekt Barolo med några flaskor från olika producenter och år. Skall jag rannsaka mig själv har svårt att komma på en riktigt bra förklaring till varför det blivit så. För om sanningen skall fram måste jag säga att det är få unga Baroloviner som jag uppskattat i samma utsträckning som viner från andra regioner.

Ändå är det något lockande med att försöka ta reda på vad som döljer sig bakom kärvheten och de emellanåt outtalade löftena om att en mer lättillgänglig personlighet kommer träda fram om jag bara ger det tid.

Pira Luigis Barolo hör till denna kategori och ett par flaskor åkte in i garderoben. Det finns lovande kvaliteter och några år i ryggläge kan förhoppningsvis leda till en spännande förvandling. För omedelbar behovstillfredsställelse bör dock blickarna riktas åt annat håll.

Varunummer: 95324
Pris: 299 SEK

2006 Savigny-lès-Beaune Premier Cru Guettes Domaine Pavelot

En snårskog med appellationer och idel okända producenter gör det inte lätt att hitta rätt i Bourgogne. Som tur är går det emellanåt att få vägledning. När jag tittar på en karta verkar Savigny-lès-Beaune sticka av i en dalsänka i västlig riktning på Côte de Beaune. Vingårdsläget aux Guettes verkar då ligga ganska långt västerut och nära själva byn Savigny-lès-Beaune. Det är ändå fascinerande med Bourgogne att det går att hitta små vingårdslägen på kartan. Får se hur lång tid det tar innan jag byggt upp en sådan referensram att jag kan använda mig av denna kunskap.

Doften är hur som helst ren, bärig och aromatisk med körsbär, jordgubbe och viss jordighet. Om jag anstränger mig tycker jag mig ana en gnutta mandelmassa. Mineraltonen är tydlig, och därtill förnimmer jag läder och sandelträ.

Smaken är ren och slank med körsbär, jordgubbe och aning lakrits i den långsamt avklingande eftersmaken. Även i smaken finns en tydlig mineralton. Kroppen är lätt, silkeslen och oerhört drickvänlig.

Det är inte det tätaste eller mest komplexa vin jag druckit. Men det har en kvalitet som inte låter sig fångas i täthet eller tyngd. Detta vin är som saft i ordets mest positiva bemärkelse. Det finns inte någon som helst drickmotstånd, utan det är riktigt läskande med lagom pigg syrlighet och precis perfekt grepp i tanninerna. Det är inte märkligt att vi ganska snabbt utvecklar en reflex att hela tiden föra glaset till munnen.

Jag hade varit fullkomligt lyrisk om det inte vore för det faktum att det är lite för lätt för att fungera riktigt bra med mat. Därför kommer jag inte att köpa på mig fler flaskor, vilket jag gjort om det funnits lite mer matvänlig tyngd. Domaine Pavelots Savigny-lès-Beaune förtjänar att provas, men med rätt kalibrerade smaklökar och väldigt finstämt mat därtill.

Varunummer: 73156
Pris: 275

2007 Monsanto Chianti Classico Riserva

God konsumentvägledning är till för att utnyttjas och så kommer det sig att jag en fredag härförleden korkade ur en Chianti. Etikettens utformning har redan kommenterats och jag kan bara fortsätta i fotspåren och uttrycka mitt starka gillande.

Även om etiketten ger ett arkaiskt intryck och signalerar traditioner så var Castello di Monsanto pionjärer i arbetet med att förbättra Chiantivinet. Egendomen var först med att sluta använda vita druvor. Svårigheten att skörda mogna Sangiovesedruvor med tillräckligt hög sockerhalt för jäsningen avhjälptes förr i tiden i tiden genom att must från torkade druvor tillsattes, vilket också upphörde. Lägg därtill en mängd andra åtgärder för att öka kvaliteten och vägen mot de Chiantiviner som vi känner till i dag var anträdd.

Druvsammansättningen är 90 procent Sangiovese som kompletterats med Canaiolo och Colorino. Vinet har fått mogna i begagnade franska fat i ett och ett halvt år.

En första sniff ger vid handen att här vankas vad Toscana gör allra bäst, körsbärsstinn Sangiovese. Mörka körsbär samsas med mineraliskt stendamm. Även om doften är ren och fin finns inslag av järn och blod samt ett något dyigt inslag som leder tankarna till merlot. Den balanserade fathanteringen gör sig påmind genom en gnutta kaffe och choklad. Momentant lyckades jag även notera något som närmast påminner om farinsocker, men mindre sötaktigt i doften.

Det jag uppskattar mycket är att smaken av de mörka och nästan pralinartade körsbären jämte en uppstramande mineralitet spänner ett gotiskt valv med bra rymd, snarare än försöka övertyga genom tyngd och täthet som i många andra Chianti. Godsakerna fortsätter att paradera med ett led av kaffe och röd citrus som kanske kan beskrivas som ett uns av Cointreau. Både kärvhet och syrlighet är påtaglig utan att vara slapp i greppet, och det talar för att det här är ett riktigt bra matvin. Det hela mynnar sedan ut i en lång eftersmak.

Fantastiskt bra noterar jag och beställer snabbt några flaskor till. Det här är ett vin som inte bör missas av Chiantifrälsta.

Varunummer: 71654
Pris: 199 SEK

Siciliansk aftonsång

En kall februariafton återuppstår vinsällskapet och under min ledning provas fem sicilianska viner. Min kunskap om sicilianska viner är minst sagt eftersatt och därför tyckte jag att det var läge att prova fem viner från denna ö. Vad jag förstått så är viner från Etna stekheta och därför fick tre viner från denna del av Sicilien plats i startfältet. De övriga två är gjorda på Nero d´Avola av Donnafugata och Planeta, två välrenommerade producenter som jag förstår det.

I trakterna av Etna används två varianter på Nerellodruvan som tydligen skall vara korsningar mellan Sangiovese och en annan okänd druva. Nerello Mascalese har fått sitt namn från ursprunget i Mascariplatån medan Nerello Cappuccio har fått sitt namn från att vinrankan tillåts växa fritt och att löven faller som en mantel runt druvklasen. Nero d´Avola har också sitt ursprung på Sicilien och är den främsta rödvinsdruvan på denna ö.

Vinerna presenteras i den ordning som vi rankade dem.

På femte och sista plats placerade vi 2009 Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso. Vinet är framställt av Nerello Mascalese. Hallonsaft och artificiell rabarbersaft med lite mineral noterade jag bland annat i doftprotokollet. Smaken var åt det lättare hållet, nästan som ett rosévin, med körsbär och grapebeska. Mer intressant än god tyckte jag.

Varunummer: 71981

Pris: 123 SEK

På fjärde plats satte vi 2007 Cottanera Etna Rosso som gjorts på 90 procent Nerello Mascalese och tio procent Nerello Capuccio. Doften är riktigt intressant med markerad smörighet och en slags smutsighet, röda bär, stendamm och lite charkuteri. Smaken är kärv, med körsbär, röda bär, kola och en lång eftersmak.

Varunummer: 99898

Pris: 299 SEK

På tredje plats kom 2008 Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso Guardiola som gjorts på Nerello Mascarello till 98 procent och de övriga två procenten utgörs av Nerello Capuccio. En god doft med röda bär, charkuterier, stendamm och lite fat. I munnen är vinet påtagligt kärvt med fat, körsbär, röd citrus och grapebeska. Till en biff dricker jag gärna detta vin.

Varunummer: 71982

Pris: 299 SEK

På andra plats kom 2006 Planeta Santa Cecilia som enbart består av Nero d´Avola och som saknar geografisk ursprungsbeteckning, vilket innebär att det är en IGT. Doften är god, även om den är märkligt godissöt doft och med ett spektrum som tämligen väl torde avspegla innehållet i en påse med Bassets vingummin. Björnbär, viol, Physalis och sötlakrits noterades bland annat. Basset´s vingummin går igen i smaken och kompletteras med generöst med fat. Ett riktigt gott vin.

Varunummer: 72852

Pris: 249 SEK

Vinnare blev 2006 Tancredi från Donnafugata som består av 70 procent Nero d´Avola och 30 procent Cabernet Sauvignon. Contessa Entellina DOC är den geografiska ursprungsbeteckningen. Doften innehåller först källartoner innan den mörka frukten tar vid med björnbär, svartvinbär, röda bär och fattoner. Smaken domineras även den av mörk frukt med körsbär, björnbär och grafit från Cabernet Sauvignon. Riktigt gott tyckte jag även att detta vin var.

Varunummer: 86791

Pris: 259 SEK

Intressant nog fann jag paralleller till Pinot Noir i de tre vinerna från Etna då de hade en aromatisk bärighet. Ännu en gemensam nämnare var en anstrykning av aprikos som gjorde sig påmind under kvällens lopp. En samstämmig åsikt var att vinerna från Etna tyvärr är våldsamt överprissatta. Även om vinerna var intressanta och goda så var det inte någon som kunde tänka sig att köpa fler flaskor till de priser som de betingar på bolaget.

De två vinerna gjorda på Nero d´Avola var avgjort tyngre och mörkfruktigare. Eller med andra ord, de var helt enkelt något godare än de tre Etnavinerna. Sicilien är en del av Italien som länge pockat på min uppmärksamhet så det var roligt och intressant att göra en inbrytning. 

2004 Barolo Prapò Schiavenza

Den ideologiska hemvisten för denna blogg ligger i Frankrike och Italien. Det gäller även andra delar av tillvaron då jag kör en fransk bil. Ett ofrånkomligt aber är att man lära känna personalen på verkstaden ganska väl eftersom oplanerade driftstopp är en lika fransk egenhet som terroir. En överdrivet nitisk besiktningsman ryckte till i handbromsen som frös fast och krävde att jag åkte och fixade detta trots mina försäkringar om att jag aldrig använder den vintertid. Så kom det sig att jag satt på verkstaden och väntade på min bil när jag fick ett mail från Carlo Merolli om att köpa Barolo från Schiavenza, och det goda året 2004. För att på något sätt kompensera för det dyra verkstadsbesöket valde jag en låda från vingårdsläget Prapò.

Sedan slog vintern till med full kraft och leveranserna från Danmark skulle dröja till dess att varmare väder kom. Efter en lång väntan anlände flaskorna till en godsterminal nära mig. Men veckorna gick utan att någon transport kom förbi mig. Det krävdes några samtal innan fraktbolaget lyckades återfinna de försvunna flaskorna efter en omfattande inventering.

Provningen av Schiavenzas barolo sker sålunda två månader efter beställning och det är ju en emotionell fond som är något svår att bortse från.

I förstone blir jag lite besviken av att doftintrycken känns krampaktigt oförlösta. Det är inte direkt så att doftintrycken flödar upp ur glaset. Men där finns en finstämd, dov och djup doft med körsbär som kompletteras med nypon och hallon och någon slags röd citruston samt mandelmassa. Sedan går det att även bocka av druvtypiska doftkomponenter. Nagellack och någon blommig ton som skulle kunna vara rosor sniffar jag mig till, jämte ett stråk av stendamm. En vagt mullrande bas med lakrits, rökighet, svartpeppar och tjära fördjupar intrycket också. Det är bra, men jag är inte överväldigad.

Smakintrycken är även de återhållna och mer lovande än omedelbara skulle jag vilja säga. Kroppen är slank, men med bra rymd och längd. De mörka körsbären samsas med hallonbåtar och något från lakritsfacket i lösgodishyllan. En uppfriskande mineralton ger ett fint understöd. Tanninerna håller vinet i ett fast grepp utan att vara påträngande och det gäller även syrligheten som känns något mer avrundad än i andra Barolo som jag provat. Skall jag rikta någon kritik så är det den höga alkoholhalten. Även om vinet känns balanserat så är det svårt att inte känna 14,5 procent och viss antydan till alkoholhetta förnimmer jag.

Visst är Schiavenzas Barolo Prapò god i dag, men intrycket är mer åt det lovande hållet och jag kommer nog vänta ett tag med att grabba tag i nästa flaska.

Pris: 260 SEK

2006 Domaine de la Chevalerie Bretêche

I somras provade jag ett vin som jag inte bokförde då. Nu hittade jag några korta anteckningar vid en rensning av hårddisken och då kan jag lika gärna lägga upp några rader. Om inte annat som stöd för mitt minne. Ett rött vin gjord på Cabernet Franc från Loire, och då närmare bestämt Bourgueil, konsumerades under en dag som av bilden ovan att döma måste varit väldigt varm och behaglig.

En ren doft med tydliga och solvarma svartvinbär noterades jämte korinter. Ofta hittar jag något filmjölksaktigt i doften av viner gjorda på Cabernet Franc och så även denna gång. Eftersom jag är en stadsbo vet jag inte vad det är för sensorisk skillnad mellan halm och hö, men en tydlig torkad gräsighet förnam jag. För övrigt läser jag mig till på nätet att halm är en restprodukt från skördade sädesslag med lågt näringsvärde medan hö används som foder till djur. Viss rökighet hittade jag också.

Solmogna svartvinbär och korinter noterades även bland smakintrycken, där även höstnupna slånbär letade sig in. Frukten var något dovare och mörkare än vad jag vant mig vid när det gäller Cabernet Franc. Visst återkom gräsigheten bland smakintrycken, liksom ett stjälkigt anslag. En något oren ton tyckte jag skänkte vinet personlighet. Kroppen var ganska väl tilltagen och det var bra attack i syrorna. Eftersmaken höll i sig förvånansvärt länge.

Ett vin som föll mig i smaken utan att på något sätt efterlämna några bestående intryck. Det finns enstaka flaskor kvar när detta skrivs.

Varunummer: 95987
Pris: 124 SEK