lördag 7 februari 2009

Langhe Nebbiolo La Spinetta 2006, Côtes du Rhône Chapoutier 2007, Montepasso 2006

På fredagen kommer en barndomsvän på besök med fru och barn. Fram åker Spinettas Langhe Nebbiolo till en köttbit med sås och potatis. Goda vitsord från vinskribenter och bloggare gör att förväntningarna är någorlunda högt ställda.

Här kanske det är på sin plats att närmare gå in på förhållanden som krävs för att ett vin skall komma till sin rätt. Ofta får jag intrycket att andra vinbloggare sniffar och smakar på vin i en harmonisk miljö med Bachs barockslingor lite svagt i bakgrunden under det att man med sin livspartner utbyter intressanta tankar och idéer, inte minst om vin.

Ställ mot detta logistik med hämtningar, sistasekundeninköp och barn som kräver underhållning samtidigt som maten skall tillagas. Som om det inte vore nog antar sambon rollen som Gordon Ramsey och tvekar inte att ge utlopp för sina känslor när barnen inte får maten i tid på grund av ovannämnda faktorer, vilket gör att värden tappar humöret och barndomskamraten försöker gjuta olja på vågorna. Slutligen hamnar maten på bordet, och får vederbörlig uppskattning, trots att vitlöksbaguetten och brysselkålen glöms kvar i köket.

Under vedermödorna har jag hällt upp vinet i karaffen en god timme innan middag för luftning, så när det är dags för avsmakning upptäcker jag att barndomskamraten plus sambo i princip hunnit tömma karaffen som en sorts fördrink. Baserat på ett halvt glas skulle jag hemskt gärna vilja berätta att Spinettas Langhe är väldigt bra.

Doft med rosor, hallon, kryddor, peppar och damm och möjligen te. Smaken är bra med slanka syror, viss eldighet och bra fatbehandling. Men det förmår inte att leverera under fältmässiga förhållanden. Gott men dyrt får bli mitt kärnfulla omdöme.

För att släcka törsten hos gästerna åker därnäst en Côtes du Rhône från Chapoutier fram som köptes in på Finlandsfärjan.

Medan ätteläggen står i trappen och kastar legobitar som viner runt öronen i ett desperat försök att dra föräldrarnas uppmärksamhet från gästerna gör jag följande snabba noteringar.

Fruktig doft med röda bär, björnbär och slånbär i en syltig stil. Smaken domineras av björnbärsmarmelad. Gott och faktiskt snäppet bättre än Langhe Nebbiolon.

Efter osten och lagom till att barnen somnat plockar jag fram en flaska som erhållits som gåva i något socialt sammanhang. Ingen aning om vad en Montepasso från Moncaro är för något. Men när jag läser på etiketten blir jag gladare. Rosso Conero från Marche gjord på montepulciano. Tydligen har druvorna torkats innan pressning.

Det doftar körsbärskompott, söt vanilj och limstick med tydliga likörtoner. Inte så bra. Smaken består av klibbig körsbärs- och vaniljsötma och rostat kaffe. ”Det går att dricka” försäkrar sällskapet lugnande, men det är inte långt ifrån odrickbart. Varning härmed utfärdad för detta vin.

På slutet övergår jag och barndomskamraten till cognac i stället. Klockan fem följande morgon vaknar sonen och en ny dag tar sin början.

7 kommentarer:

Ida Jonsgården sa...

En fantastisk beskrivning av hur en kväll hos en barnfamilj kan te sig!

Mr J sa...

Tack så mycket. Det var en fantastisk lyckad kväll bortsett från vinerna. Jag undrar när jag skall lära mig att skilja mellan provningstillfälle och en vanlig middag i goda vänners lag.

Vintresserad sa...

Underhållning! Vi har också små barn (de växer dock hyfsat fort har jag hört...) och då blir igenkänningsfaktorn i posten 110% samt underhållningvärdet ännu högre! Synd att inte Spinettan fick leverera annat än som "fördrink" :-)

Mr J sa...

Det mest rättvisa vore väl att prova det igen under bättre förhållanden. Men det är ju å andra sidan mycket annat som pockar på uppmärksamhet.

Frankofilen sa...

Haha, underbar beskrivning av middagskaoset.

"intrycket att andra vinbloggare sniffar och smakar på vin i en harmonisk miljö med Bachs barockslingor lite svagt i bakgrunden under det att man med sin livspartner utbyter intressanta tankar och idéer, inte minst om vin" - I wish. Tror att alla med småbarn känner igen sig i din beskrivning. Man får göra så gott man kan.

Mr J sa...

Frankofilen,

Något tips på hur man får till sjyssta provningsanteckningar i ett sådant kaos?

Frankofilen sa...

Jag brukar prova koncentrerat vid något tillfälle strax före middagen, någon knapp minut räcker ofta för att få en hyfsat bra bild tycker jag. Resten av intrycken fylls på efter hand till maten. Oftast blir det korta stödord i anteckningsblocket, men det mesta har jag i huvudet. Det blir lyckligtvis enklare ju fler noteringar man tvingar sig att skriva...