Min medbloggare mr O har botaniserat i det italienska vinutbudet och då tänkte jag se till att upprätthålla jämvikten på bloggen med något franskt, och för första gången på denna blogg, Chateauneuf du Pape.
För den historieintresserade kan vara värt att notera att den Clemens V som flyttade påvesätet från Rom till Avignon är samme man som grundade Chateau Pape Clement i Bordeaux.
Förutom detta är han mest känd för att vara en av de sämsta påvarna genom tiderna på grund av bland annat ohöljd nepotism och för att han direkt bidrog till tempelriddarordens undergång i en av medeltidens största rättshaverier.
En Chateauneuf du Pape som jag läst flera inlägg om i bloggosfären är Saint Benoit Grande Garde. Nu när 2005:an anlänt i beställningssortimentet tänkte jag se om det möjligen är så att det finns en Chateauneuf från ett mycket bra år för väl under 200 spänn som kan vara värd att stoppa undan i källaren, eller rättare sagt garderoben.
Domaine Saint Benoit grundades 1989 och på grund av ett generationsskifte kommer namnet inte att användas från och med årgång 2007, utan det blir två nya egendomar läser jag här. Enligt etiketten är druvblandningen 68 procent grenache, 22 procent syrah och tio procent mourvedre.
På fredagen när jag korkar upp noterar jag följande:
Doften är god med röda bär såsom hallon och nypon med te, rosor, mandelmassa, likörtoner och rökighet.
Det är ett gott vin i medelfyllig stil med en tydlig bitter ton, hallon, läkerol och rökighet med hyggligt långt och kryddigt avslut.
Efter första dagen vill jag konstatera att det tyvärr inte är någon fyndchateauneuf. Jag nöjer mig med att konstatera att det är ett gott vin, men det finns det å andra sidan rätt många viner som är.
Dag två händer dock något och det blir bättre, och då särskilt i sällskap med kalvrullader med en duktigt reducerad gräddsås. Den första dagen tycker jag att vinet är, i brist på bättre uttryck, klumpigt. Dag två känns det som om det är mer i balans med hallon, cassis och lakrits parad med lite syrlighet och mjuka tanniner som gör att det bara rinner ner av bara farten. Ett slitet uttryck måhända men det är helt enkelt lite mer burgundiskt.
Ofta är vinprovandet digitalt. Antingen höjs ett vin till skyarna eller så förvinnser det i kölvattnet i jakten på nya vinupplevelser. Men vissa viner, som denna Saint Benoit, har någon slags kvalitet som går utanför gängse poängskalor. Under lördagskvällen blir vi helt enkelt kompisar med varandra. Trots att jag inte kommer köpa några fler flaskor av detta vin saknar jag det redan när sista glaset är tomt.
Avslutningsvis vill jag poängtera att Saint Benoit Grande Garde 2005 är betydligt bättre än systemets standardchateauneuf från det gamla lasarettet.
lördag 31 januari 2009
Corte Giara Valpolicella Ripasso 2006
Till dagens pastamiddag plockar jag fram en nyinköpt italienare som inte finns i bolagets ordinarie sortiment, och jag blir osäker på om det vin som finns i beställningssortimentet är samma som dagens flaska. Hursomhelst, producent är Corte Giara, ett samarbete mellan Allegrini och ett par kooperativ i Venetien. Allegrini är ju en mycket välrenommerad firma, känd för La Poja, La Grola och Amarone. Framförallt La Grola är ett mycket pålitligt vin som alltid levererar. La Poja kommer i ny årgång i mars, dock till ett rätt saftigt pris. Och deras Amarone får regelmässigt tre glas i Gambero Rosso.
Förutsättningarna är alltså bra, även om Valpolicellan jag inhandlat är av enklare karaktär.
Färgen är djupröd. Doften är knuten, aningen bränd, med russin, körsbär och lakrits som bärande element. Det är inte mycket till fatkaraktär kan man konstatera.
Smaken är påfallande mjuk, avrundad och ganska fruktig. Efter ett tag tittar tanninerna fram och det får en mer ursprungstypisk smak, men ändå avsevärt mer insmickrande än exempelvis I Castei Valpolicella som dracks för ett par veckor sedan.
Det är ett välbalanserat och gott vin, för priset (90 spänn) är det obestridligen ett fynd. Tyvärr var inte utrymmet att bära med sig obegränsat, varför det bara blev två flaskor av detta angenäma vin. För er som tvingas spendera 24 timmar av era liv på en rödvit färja är detta ändock en hygglig kompensation.
Förutsättningarna är alltså bra, även om Valpolicellan jag inhandlat är av enklare karaktär.
Färgen är djupröd. Doften är knuten, aningen bränd, med russin, körsbär och lakrits som bärande element. Det är inte mycket till fatkaraktär kan man konstatera.
Smaken är påfallande mjuk, avrundad och ganska fruktig. Efter ett tag tittar tanninerna fram och det får en mer ursprungstypisk smak, men ändå avsevärt mer insmickrande än exempelvis I Castei Valpolicella som dracks för ett par veckor sedan.
Det är ett välbalanserat och gott vin, för priset (90 spänn) är det obestridligen ett fynd. Tyvärr var inte utrymmet att bära med sig obegränsat, varför det bara blev två flaskor av detta angenäma vin. För er som tvingas spendera 24 timmar av era liv på en rödvit färja är detta ändock en hygglig kompensation.
söndag 25 januari 2009
Rotari Brut Riserva
Som en bonus bjuder jag på några korta rader kring ett vin som bjöds på igår till uppmärksammandet av ätteläggens tvåårsdag.
Dagen efter hade vi en halvfull flaska kvar i kylen som jag smakade av med möjlighet att närmare känna efter vad det var vi bjöd gästerna på.
En brödig doft med citrus, nötter och en något oxidativ ton pekar på inspiration från Champagne. Bra så här långt.
I munnen har Rotarin en frisk syrlighet och bra bubblor med smak av citrus, gula äpplen och en svagt oxidativ ton och viss krämighet.
Med tanke på pengarna tycker jag att det här är helt fenomenalt bra. Givet att man inte bjuder hem någon champagnesnobb kan jag lova att inte någon gäst kommer bli besviken på detta bubbel. Fyndstämpel utfärdas härmed för Rotari brut riserva.
PS. Den initiala entusiasmen dämpas något vid mötet med mat. Det är först vid middagen som det blir uppenbart att Rotarin inte har lika mycket tryck i smaken som en champagne. Men jag reviderar inte fyndstämpeln trots denna invändning. DS.
Dagen efter hade vi en halvfull flaska kvar i kylen som jag smakade av med möjlighet att närmare känna efter vad det var vi bjöd gästerna på.
En brödig doft med citrus, nötter och en något oxidativ ton pekar på inspiration från Champagne. Bra så här långt.
I munnen har Rotarin en frisk syrlighet och bra bubblor med smak av citrus, gula äpplen och en svagt oxidativ ton och viss krämighet.
Med tanke på pengarna tycker jag att det här är helt fenomenalt bra. Givet att man inte bjuder hem någon champagnesnobb kan jag lova att inte någon gäst kommer bli besviken på detta bubbel. Fyndstämpel utfärdas härmed för Rotari brut riserva.
PS. Den initiala entusiasmen dämpas något vid mötet med mat. Det är först vid middagen som det blir uppenbart att Rotarin inte har lika mycket tryck i smaken som en champagne. Men jag reviderar inte fyndstämpeln trots denna invändning. DS.
lördag 24 januari 2009
Prunotto Barbera d´Alba 2006
En efterhängsen förkylning gör att ambitionsnivån för min del denna helg stannar vid en Barbera d´Alba 2006 från Prunotto inköpt på Finlandsfärjan.
Det var länge sedan jag provade någon barbera, en gång i tiden drack jag det gärna. Nu är det dags att återknyta bekantskapen med denna druva och appellation i Piemonte som en del av mitt nyårslöfte.
När jag karafferar vinet på fredagen slår en doft av kronjäst upp först. Efter en liten stund tittar körsbär, plommon och te fram. Smaken består rätt så mycket av blåbär och lakrits med körsbärskärnor och snygg fatbehandling. Vinet är drygt halvfylligt med bra syrlighet och låg tanninnivå och ett uns av eldighet.
Låt oss konstatera att det inte är något vin för en djupare analys. Det är ett perfekt pasta- eller pizzavin eller med annan opretentiös och lättare mat. Men tyvärr är det lite för dyrt på bolaget, som har årgång 2007 av detta vin, om man ser till helhetsupplevelsen. Det finns roligare och billigare viner helt enkelt.
Det var länge sedan jag provade någon barbera, en gång i tiden drack jag det gärna. Nu är det dags att återknyta bekantskapen med denna druva och appellation i Piemonte som en del av mitt nyårslöfte.
När jag karafferar vinet på fredagen slår en doft av kronjäst upp först. Efter en liten stund tittar körsbär, plommon och te fram. Smaken består rätt så mycket av blåbär och lakrits med körsbärskärnor och snygg fatbehandling. Vinet är drygt halvfylligt med bra syrlighet och låg tanninnivå och ett uns av eldighet.
Låt oss konstatera att det inte är något vin för en djupare analys. Det är ett perfekt pasta- eller pizzavin eller med annan opretentiös och lättare mat. Men tyvärr är det lite för dyrt på bolaget, som har årgång 2007 av detta vin, om man ser till helhetsupplevelsen. Det finns roligare och billigare viner helt enkelt.
Juliusspital Würzburger Stein Silvaner Kabinett 2007
Hur skulle det vara om Ersta Diakoni fick sina pengar från alkoholtillverkning? Det skulle knappast vara förenligt med den svenska synen på alkoholhaltiga drycker. I Tyskland finns lyckligtvis inte dylika hämningar. Därför har välgörenhetsstiftelsen Juliusspital funnits sedan 1576 och kan sedan dess via vin- och lantbruk finansiera sjukhus och ålderdomshem. Egendomen är idag Tysklands tredje största vinegendom med sina 168 hektar, som genererar en miljon flaskor per år.
En dryg tredjedel av produktionen är Silvaner, som inte hör till de vanligaste i vinvärlden. På grund av fina omdömen, samt att det är ett vin på en ovanlig druva, fann jag för gott att inhandla en av dessa bulliga flaskor till dagens laxmiddag.
Färgen är vackert gyllengul. Doften är mycket fruktig och blommig, aningen fet, med inslag av äpple och mineral. Mycket bra! I munnen är det mycket frukt och viss mineral som dominerar, med viss fetma och en lång balanserad eftersmak.
Det är ett bra vin, och värt att prova då Silvaner inte är den vanligaste druvan i kvarteret, men kanske inget klockrent fynd. Hade jag köpt det på plats, för drygt 10 euro, då hade jag varit toknöjd. Nu får jag konstatera att det är ännu ett vin från Tyskland som inte gör en besviken.
En dryg tredjedel av produktionen är Silvaner, som inte hör till de vanligaste i vinvärlden. På grund av fina omdömen, samt att det är ett vin på en ovanlig druva, fann jag för gott att inhandla en av dessa bulliga flaskor till dagens laxmiddag.
Färgen är vackert gyllengul. Doften är mycket fruktig och blommig, aningen fet, med inslag av äpple och mineral. Mycket bra! I munnen är det mycket frukt och viss mineral som dominerar, med viss fetma och en lång balanserad eftersmak.
Det är ett bra vin, och värt att prova då Silvaner inte är den vanligaste druvan i kvarteret, men kanske inget klockrent fynd. Hade jag köpt det på plats, för drygt 10 euro, då hade jag varit toknöjd. Nu får jag konstatera att det är ännu ett vin från Tyskland som inte gör en besviken.
fredag 23 januari 2009
Neil Ellis Cabernet Sauvignon 2005
Tips på goda viner är alltid välkomna. Dagens vin är en rekommendation från chefen, som också är vinentusiast. Han har lovat att denna sydafrikan inte är någon frukt- eller rökbomb, samt att det finns en klar lagringspotential. Det lät tillräckligt intressant för att motivera ett inköp. Att våga sig utanför de upptrampade stigarna i Frankrike och Italien är ju en klart uttalat målsättning för denna blogg i år. Sagt och gjort.
Neil Ellis har gjort vin sedan mitten på 1980-talet. Firman äger inga egna vingårdar utan köper in druvor från diverse odlare. De har en ganska bred produktportfölj och fem viner finns på Systembolaget i dagsläget, nästan alla i 150-kronorsklassen. Detta vin är alltså en ren Cabernet Sauvignon som lagrats 16 månader på franska fat, varav 40 procent är nya.
Efter någon timme i karaffen kommer en stram, fin doft med svartvinbär, blyerts, gräs och vissa källartoner ur glaset. Frukten finns också där, liksom en viss rökighet. Mycket lovande. Jag drar mig för att prova det. När ett vin har en riktigt bra doft finns alltid rädslan att smaken inte ska motsvara förväntningarna.
Smaken är stram och välbalanserad mellan frukt och lagom tuggvänliga tanniner, med en pepprig och något eldig finish. Det här var inte dumt alls. Jättegott, utbrister hustrun, och jag håller med. Det finns också en klar förbättringspotential på ett par års sikt. För att vara ett nya-världenvin är det mycket troget sitt ursprung i Bordeaux, jag hade lätt kunnat gissa på en cru bourgeois.
Sammanfattningsvis är detta ett riktigt bra exempel på ett modernt rödvin som inte glömmer sitt ursprung. Köp och lagring rekommenderas. Och förtroendet för chefens omdöme är intakt.
Neil Ellis har gjort vin sedan mitten på 1980-talet. Firman äger inga egna vingårdar utan köper in druvor från diverse odlare. De har en ganska bred produktportfölj och fem viner finns på Systembolaget i dagsläget, nästan alla i 150-kronorsklassen. Detta vin är alltså en ren Cabernet Sauvignon som lagrats 16 månader på franska fat, varav 40 procent är nya.
Efter någon timme i karaffen kommer en stram, fin doft med svartvinbär, blyerts, gräs och vissa källartoner ur glaset. Frukten finns också där, liksom en viss rökighet. Mycket lovande. Jag drar mig för att prova det. När ett vin har en riktigt bra doft finns alltid rädslan att smaken inte ska motsvara förväntningarna.
Smaken är stram och välbalanserad mellan frukt och lagom tuggvänliga tanniner, med en pepprig och något eldig finish. Det här var inte dumt alls. Jättegott, utbrister hustrun, och jag håller med. Det finns också en klar förbättringspotential på ett par års sikt. För att vara ett nya-världenvin är det mycket troget sitt ursprung i Bordeaux, jag hade lätt kunnat gissa på en cru bourgeois.
Sammanfattningsvis är detta ett riktigt bra exempel på ett modernt rödvin som inte glömmer sitt ursprung. Köp och lagring rekommenderas. Och förtroendet för chefens omdöme är intakt.
lördag 17 januari 2009
Marquise de la Tourette Hermitage 2001
En kall januarihelg greppar jag en hermitage från garderoben som fått vila sig i form sedan inköpet för ett par år sedan.
Enligt myten skall en svårt skadad korstågsriddare vid namn Gaspard de Sterimberg 1235 ha slagit sig ned på eremitkullen vid en krök på Rhônefloden. Ytterligare ett element i mytbildningen är att denne skall ha tagit med sig syrahdruvan från orienten.
Den sistnämnda myten kan enkelt avfärdas. Gaspard utkämpade inte några strider runt Jerusalem och i det heliga landet. Det korståg som Gaspard återvände från hade utlysts 1209 av påven Innocentius III mot de kristna katarerna. Även med dåtidens mått var det en synnerligen blodig historia. I södra Frankrike kallades anhängarna albigenser efter borgen Albi som ligger i Languedoc och 1244 föll det sista fästet, Montsegur.
Kanske fick Gaspard sin kulle som tack för hjälpen med att slakta fransmän lite längre söderut eftersom deltagarna i korståget lockades med att få överta mark från de kätterska.
Det var inte okontroversiellt ens på den tiden att kyrkan sanktionerade dråp på kristna, och Gaspard kanske drabbades av posttraumatisk stress efter blodbadet och därför valde att leva ensam på sin kulle. Fler eremiter slöt upp i vingården efter hand och den sista lär ha dött 1751.
Hermitagevinerna blev inte lika ryktbara som de från bordeaux och bourgogne. Men dess kraft och lagringsduglighet uppskattades. Efter hand utvecklades en praxis där bordeauxviner blandades med hermitage. När den blivande amerikanske presidenten Jefferson provade sig genom Frankrikes viner sade Nathaniel Johnston, en framträdande engelsk bordeauxhandlare vid tiden för Jefferssons besök i Rhone , att Lafite 1795 som innehöll hermitage var det mest omtyckta vinet det året. Den berömde vinnörden George Saintsbury utnämnde hermitagevinerna till de manligaste i Frankrike.
Efter dessa inledande utsvävningar är det dags att prova kvällens vin, Marguise de la Tourette Hermitage 2001 från Delas. Firman Delas startade 1835 som négociant och köptes upp av champagnetillverkaren Deutz 1977, som i sin tur köptes upp av sin konkurrent Roederer 1993.
Det går att se en begynnande mognad med dragning åt det rubinröda hållet och med viss transparens samt viss grums i glaset.
Doften är mycket bra med björnbär, plommon, körsbär i likör, charkuterier, te, lagerblad och multna löv.
Smaken är också mycket bra med hallon/jordgubbe, charkuterier, plommon, omogna björnbär, fatvanilj och syrahtypicitet i en slank och mycket harmonisk kropp med runda tanniner och perfekt syrlighet.
Kanske hade man kunnat begära lite mer söt frukt och lite mer tryck, men å andra sidan vet jag inte om det blivit ett bättre vin av det. Mycket gott är det lika fullt och jag kan bara förbanna mig själv för att jag inte passade på att köpa fler flaskor. Om man är benägen att använda sig av den amerikanska poängskalan så är min bedömning att det tar sig över 90-strecket utan darr på ribban.
Som så ofta finns andra som provat vinet, se här, här och här.
Enligt myten skall en svårt skadad korstågsriddare vid namn Gaspard de Sterimberg 1235 ha slagit sig ned på eremitkullen vid en krök på Rhônefloden. Ytterligare ett element i mytbildningen är att denne skall ha tagit med sig syrahdruvan från orienten.
Den sistnämnda myten kan enkelt avfärdas. Gaspard utkämpade inte några strider runt Jerusalem och i det heliga landet. Det korståg som Gaspard återvände från hade utlysts 1209 av påven Innocentius III mot de kristna katarerna. Även med dåtidens mått var det en synnerligen blodig historia. I södra Frankrike kallades anhängarna albigenser efter borgen Albi som ligger i Languedoc och 1244 föll det sista fästet, Montsegur.
Kanske fick Gaspard sin kulle som tack för hjälpen med att slakta fransmän lite längre söderut eftersom deltagarna i korståget lockades med att få överta mark från de kätterska.
Det var inte okontroversiellt ens på den tiden att kyrkan sanktionerade dråp på kristna, och Gaspard kanske drabbades av posttraumatisk stress efter blodbadet och därför valde att leva ensam på sin kulle. Fler eremiter slöt upp i vingården efter hand och den sista lär ha dött 1751.
Hermitagevinerna blev inte lika ryktbara som de från bordeaux och bourgogne. Men dess kraft och lagringsduglighet uppskattades. Efter hand utvecklades en praxis där bordeauxviner blandades med hermitage. När den blivande amerikanske presidenten Jefferson provade sig genom Frankrikes viner sade Nathaniel Johnston, en framträdande engelsk bordeauxhandlare vid tiden för Jefferssons besök i Rhone , att Lafite 1795 som innehöll hermitage var det mest omtyckta vinet det året. Den berömde vinnörden George Saintsbury utnämnde hermitagevinerna till de manligaste i Frankrike.
Efter dessa inledande utsvävningar är det dags att prova kvällens vin, Marguise de la Tourette Hermitage 2001 från Delas. Firman Delas startade 1835 som négociant och köptes upp av champagnetillverkaren Deutz 1977, som i sin tur köptes upp av sin konkurrent Roederer 1993.
Det går att se en begynnande mognad med dragning åt det rubinröda hållet och med viss transparens samt viss grums i glaset.
Doften är mycket bra med björnbär, plommon, körsbär i likör, charkuterier, te, lagerblad och multna löv.
Smaken är också mycket bra med hallon/jordgubbe, charkuterier, plommon, omogna björnbär, fatvanilj och syrahtypicitet i en slank och mycket harmonisk kropp med runda tanniner och perfekt syrlighet.
Kanske hade man kunnat begära lite mer söt frukt och lite mer tryck, men å andra sidan vet jag inte om det blivit ett bättre vin av det. Mycket gott är det lika fullt och jag kan bara förbanna mig själv för att jag inte passade på att köpa fler flaskor. Om man är benägen att använda sig av den amerikanska poängskalan så är min bedömning att det tar sig över 90-strecket utan darr på ribban.
Som så ofta finns andra som provat vinet, se här, här och här.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)