
Årets semester gick till Greve i Toscana. Här bredvid är en bild på några av alla de Sangiovesedruvor som kommer skördas om ungefär två månader i skiftet mellan september och oktober.
Ett enkelt sätt för att snabbt få en överblick över vinerna i Toscana är att kliva ned i valven på Le Cantine i Greve. Där går det att prova över hundra viner i stationer som är uppdelade i Chianti Classico, Chianti Classico riserva, IGT och supertoskanare samt övriga DOC och DOCG-områden i Toscana.
Det första jag gör väl på plats är att hälla upp en slatt för 14 euro av Biondi Santis riserva från 2001. Klassisk Brunello med mjuka körsbär, russin, torkad frukt och blommighet i doften noterade jag. Smaken var mycket bra med torkad frukt och körsbär i en sammetslen stil. Prislappen på 340 euro för en hel flaska tycker jag är ohyggligt överdriven.
Därefter var det dags för Chianti Classico-gänget utan riservasuffixet. Castello Uzzano från 2007, Querciabella, Isole e Olena, Nozzole och Lamole e Lamole Barrique från 2006 provades med mycket gott resultat över lag. Knappt medelfylliga med körsbär och välgörande kärvhet. Jämfört med fyra och fem år sedan kändes vinerna mer polerade och mindre kärva. Eller så har min smak förändrats över tid.
Så över till riservorna. 2006 La Forra hade en härligt murrig och svettig doft av läder och sura körsbär med tjära. Den smakade söta körsbär och helhetsintrycket var lite väl mycket sötma. Sedan var det dags för 2005 Verrazzano Riserva. Även här en murrig doft av svett och läder, men också salmiak och herrurinoar. God med en halvfyllig kropp och smak av körsbär och te i en kärv och syrlig stil som nog kan bli bra med tiden. Sedan provade jag Lamole di Lamoles riserva från 2005 som kändes avgjort bättre än de två föregående vinerna med en något återhållsam doft med blommor, kryddor och söt frukt. Smaken var mycket bra med körsbär och te som tillsammans med hallon och jordgubbar i en halvfyllig kropp drog tankarna åt Bourgogne. Slutligen provar jag även en 2005 Renzo Marina som inte är bra. En sötsliskig doft rutten äppelskrott, likör och kokos och en smak av söt och bränd frukt.
Jag fortsätter över till maskinen med IGT-vinerna. 2006 Tignanello hade en mycket god doft av tjära och körsbär med tydliga fat och likör. Även smaken är mycket god. Tät och kärv, men ändå len, med körsbär som dominerande komponent och lång eftersmak. Njutbar i dag, men tydligt med framtiden för sig. Priset på 56 euro avskräcker dock. 2005 Desiderio från Avignonesi består av merlot och har en fantastisk doft med blommighet, söta körsbär och kokos. Smaken är mycket bra och avgjort ett steg bättre än Tignanellon med härlig söt frukt. 2006 Ornellaia består av Cabernet sauvignon och Cabernet franc. Helt enastående doft med murken källare, piptobak, läder, röda bär och viss gräsighet för att nämna några av de associationer som gjordes. Även smaken är fantastisk. Kärv, men len på en och samma gång, med kokos, gräsighet, röd dov frukt och en lång eftersmak. Men en påtaglig eldighet drar ner helhetsintrycket rejält. Jag tittar närmare på etiketten och noterar att vinet håller 15 procent. Trots detta så är helhetsintrycket imponerande. Detta är vinet som utmärker sig denna dag. 2006 Sassicaia består även den av Cabernet sauvignon och Cabernet franc. Det här är ett helt annat vin än Ornellaian, inte alls lika maffig. Doft av söt äppelskrott, russin, torkad frukt och farinsocker med vissa likörtoner. Doftintrycket dras ned av denna sötsliskighet. Smaken är tämligen ogenerös i dagsläget med svartvinbär, blyertspenna och gräsighet. För den med pengar kan det säkert vara spännande att lägga ned några flaskor i källaren och se vad som händer.
Ett par viner från Montepulciano provade jag också. 2006 Vino Nobile di Montepulciano från Avignonesi doftade söt frukt med tydliga fat och smakade bränd och söt frukt i en stil som kan kallas karaktärslös. Har provat bättre viner från producenten för några år sedan, så jag undrar vad som hänt. En 2004 Boscarelli Marchesi di Ferrari Vino Nobile di Montepulciano Riserva är om möjligt ännu sämre. Söt frukt med likörtoner som för tankarna till en rutten äppelskrott och toner av tjära är doftintrycken. Det smakar russin och bränd frukt med mycket tydliga fat och kokos.

Fyra viner togs hem för närmare påseende i lugn och ro. Det är fantastiskt att sitta ute i solen och äta lite kallskuret med ett Duralexglas fyllt av en dryck som härstammar från sluttningarna runt i kring. Men min första tanke är inte att föra noggranna anteckningar.
2006 Lamole di Lamole Chianti Classico är välbalanserad med smak av körsbär och diskreta fat. Finns på bolaget till ungefär samma pris som på coopen i Greve. 2005 Lamole di Lamole riserva är knappt medelfyllig med körsbär och te i smaken och lämnar inte något bestående intryck trots att jag tyckte så mycket om den bland de övriga riservorna nere i kantinan. Det presterar väl helt enkelt sämre under fältmässiga förhållanden än under provning. 2004 Panzanello riserva kommer, som namnet antyder, från byn Panzano och är ett kraftpaket. För terroiristerna i Chianti skiljer vinerna från Panzano ut sig genom att vara kraftigare än på många andra håll. Körsbär och tjära med murriga fat och påtaglig kärvhet. Perfekt till grillad gris från slaktarn i Panzano. Finns på bolaget och bör ej missas, trots att den är något dyr. Slutligen provas en 2006 Fontodi Chianti Classico. Tät färg med mörk och dov doft av körsbär och plommon. Smaken är mycket bra med kärsbär, plommon och tjära samt te. Tänk om detta vin kunde dyka upp i Sverige!
Ett besök på slottet Vignamaggio hanns med också. Här har man ägnat sig åt vinframställning i 700 år med Sangiovese som bärande inslag från början. I dag sköter 14 heltidsanställda ungefär 40 hektar druvodlingar. Som så ofta finns många historiska kopplingar och en stor affär görs av att Mona Lisa lär ha bott på slottet. När vi väl går ner i vinkällaren under slottet så börjar en mycket intressant föredragning om Chianti. Särskilt intressant är att höra hur dramatiskt Chiantivinerna har förändrats under de sista trettio åren. En grundläggande anledning är att Malvasia och Trebbiano har slängts ut ur Chiantireceptet. Sangiovesedruvan tar lång tid på sig för att mogna, och var ofta inte mogen vid skörden förr i tiden. Tvånget att använda vita druvor bidrog till att Sangiovesedruvan ofta skördades alldeles för tidigt, eftersom alla druvor plockades samtidigt när de vita druvorna var mogna. Härav följde att Chiantiviner ofta var blaskiga och väldigt syrliga.
En annan mycket stor förändring är det varmare klimatet som gör att man i dag skördar druvor med en mognadsgrad som var otänkbar, eller i vart fall väldigt sällsynt, för trettio år sedan. Uppskattningsvis har alkoholhalten i Chiantivinerna ökat med cirka en procentenhet till följd av det varmare klimatet och 0,5-0,6 procentenheter till följd av utvecklingen av jästen som används. För att motverka alltför höga alkoholhalter laborerar man med olika typer av jäst.
Sluttningarna med vinrankorna är uppdelade i olika växtplatser där druvorna sedan skördas, vinifieras och lagras separat. Riservan lagras på en tredjedels nya franska barriquer. Kostnaden är 800-900 euro per fat från Frankrike, och det innebär att cirka en euro av priset utgörs av fatlagringen. Intressant är att man på Vignamaggio gjort erfarenheten att Sangiovese inte trivs med att lagras på ny ek. Merlot och i synnerhet Cabernet sauvignon däremot fungerar bra med ek. Det är en anledning till att man gärna kompletterar Sangiovese med franska druvor för att få bättre fatbehandling. Vanliga chianti classico är ofta mer druvrena eftersom de lagras på tonneaux eller botti som ofta inte behöver vara nya, och då kommer Sangiovesedruvan mer till sin rätt. Ett besök på Vignamaggio rekommenderas för den som har vägarna förbi. Det kan ställas i motsats till ett misslyckat spontanbesök på svenskägda Terreno. Mitt tips är att undvika Terreno och i stället åka till någon av alla de andra egendomar som med glädje och öppna armar tar emot besökare…

Allt roligt måste ha ett slut, och det gäller även vistelsen i Toscana. Det är bara att konstatera att Chianti är inne i ett stim av goda år som ger goda viner och självförtroende att bygga vidare på Sangiovesedruvans potential. Detta sagt är det också uppenbart att man fortfarande verkar ha problem med att hantera fatlagring emellanåt. Efter en dryg vecka med god mat och goda viner är jag benägen att tycka att Chianti nog ändå gör världens bästa viner!