2006 Chateau de Rochemorin Blanc

Ännu ett vin från André Lurtonstallet får skänka svalka en varm sommarkväll. Numer görs vinet på 100 procent Sauvignon blanc. Vinet lagras sedan tio månader på fat, varav en tredjedel är nya. Vid en genomgång av inte helt uppdaterad vinlitteratur så får man veta att slottet använder sig av mer fatlagring och mindre Sémillon än på 80- och 90-talen.

Färgen är väldigt ljus. Jag skulle beskriva det som halmfärgat. Det gör det lätt att tro att vinet är lättare än vad det i själva verket är.

Doften är god och komplex med söt och polerad frukt som kiwi, krusbär, citrus och kokos som fått lite honung ringlat över sig. Sedan har väl någon bonde i närheten låtit traktorn läcka lite diesel bland planteringarna, för jag hittar också en tydlig petroleumton. Smaken är mycket god och elegant med hygglig rondör, nedtonad syrlighet och halvlångt avslut med citrus och lite kokos. Tyvärr är det lite för lätt för att riktigt klara en maritimt inspirerad middag med lax och fransk potatissallad.

Vid en jämförelse är det mer elegant och mindre burdust än Chateau Limbourg. Men Chateau de Rochemorin hade å andra sidan behövt lite mer tryck för att fungera bättre som ett matvin. Det är också kanske snäppet bättre än Chateau Coucheroy från samma stall. Men det är också kanske lite för dyrt. Sammanfattningsvis ett mycket gott vin som fungerar utmärkt som en apéritif eller för samtal i bersån. Som matvin fungerar det dock lite sämre tycker jag.

Varunummer: 4128
Pris: 149 SEK

2008 Chateau Pech-Latt och 2005 Chateau de Fontenille

Två röda viner som inte kräver alltför mycket uppmärksamhet får ackompanjera en grillkväll med goda vänner där innehållet i glasen inte är huvudsaken. Ett utmärkt tillfälle med andra ord att bekanta sig med utbudet i den lokala systembutiken.

2008 Chateau Pech Latt kommer från appellationen Corbières i Languedoc-Roussillon. Corbières är den största appellationen i Languedoc-Roussillon med sina 14 000 hektar. Till absolut övervägande del produceras röda viner med Carignan, Grenache, Mourvedre och Syrah som huvudsakliga druvor. Appellationen skall vara en av de blåsigaste och torraste i Frankrike. Chateau Pech Latt daterar sin historia till några munkar vid klostret i Lagrasse som började göra vin runt 800-talet. I dag ägs egendomen av Bourgognenegocianten Laurent Max. Vinet är ekologiskt och görs på 70 procent Carignan, 20 procent Grenache och 10 procent Syrah enligt leverantören. På baksidesetiketten står det inte några procentsatser, men Mourvèdre ingår tydligen också.

Vinet har en god och ren, men inte särskilt komplex, doft av parfymerade slånbär à la Rhône med en rejäl dos peppar. Jag uppfattar viol och stendamm också. Det smakar mogen frukt med lätt syltade slånbär och björnbär, som även fått några drag med pepparkvarnen. Syrligheten är pigg och jag noterar inte någon påtaglig kärvhet. Ett gott och enkelt bruksvin som förtjänar att provas utan några högt ställda förväntningar.

Att 2005 Chateau de Fontenille hamnar i korgen beror enbart på nyfikenhet. Hur mycket kan en budgetbordeaux från en av de mest hyllade årgångarna leverera? Intressant är att vinet görs på 50 procent Merlot, 40 procent Cabernet franc och tio procent Cabernet sauvignon. Jag börjar nämligen tro att en hygglig andel Cabernet franc i en Bordeaux ligger nära min smakprofil.

Doften är återhållsam med svartvinbär, ceder, tobak, kaffe och viss gräsighet. Det är gott med en halvfyllig klassisk bordeauxsmak av svartvinbär, ceder, tobak och lite gräsighet. Doften ett snäpp bättre än smaken i dagsläget. Så svaret på min fråga får bli att det förvisso är ett enkelt och rättframt vin utan direkta skavanker, men att man med fördel kan botanisera bland andra viner då det är tämligen ointressant på det hela taget.

Chateau Pech Latt
Varunummer: 2233
Pris: 89 SEK

2005 Chateau de Fontenille
Varunummer: 3661
Pris: 96 SEK

2005 Chateau Limbourg

Med ambitionen att lära mig mer om vita viner från Bordeaux ramlar jag över några flaskor Chateau Limbourg från det stora året 2005 på bolaget. Appellationen är Pessac-Leognan och druvorna Sauvignon Blanc till 60 procent och Sémillon till 40 procent. Andra har provat (här, här och här) och har lyckats leta reda på mer information om producenten.

Doften är god med något petrokemiskt som vilar över citrus, päron, våt ylle samt kokos. Smaken är godisfruktigt god med grape och kokos som kompletteras av något som jag bäst kan beskriva som någon slags oxiderat sherryaktig ton. Chateau Limbourg är inte någon blyg liten viol, utan ett fylligt och gott vin som sitter som en smäck till grillad lax med fransk potatissallad.

Jag utger mig inte för att vara någon expert på vin, och särskilt inte vitt sådant. Men jag tror mig ana att Chateau Limbourg är lite för vulgär för vissa. Jag tycker dock att det är ett gott vin som förtjänar att provas.

Varunummer: 97516
Pris: 184

Bordeaux och Toscana 2004, och en tysk

Vi som står bakom denna vinblogg sammanstrålade en vacker semesterkväll för att dricka vin. Utan barn och respektive.

Först ut till chipsen drack vi en 2008 Weingut Schloss Vollrads riesling trocken. Nästan grönskimrande med tropisk frukt, melon, honung och mineral i doften. I munnen bjuds på ett förhållandevis lätt vin med fräschör som smakar päronsplitt och melon med lite mineral. Ett lätt, friskt och läskande sommarvin som bäst kommer till sin rätt som en apéritif snarare än till mat. Därmed kan väl också sägas att vinet knappt motiverar prislappen.

Därnäst kom en 2004 La Rose Pauillac som görs av ett kooperativ med ett trettiotal medlemmar. Genom att använda googles översättningstjänst på den strikt franskspråkiga hemsidan går att utläsa att kooperativet startades 1933 och att vinerna görs på motsvarande 60 hektar och produktionen uppgår till 3500 hektoliter per år. Blandningen i La Rose Pauillac utgörs av 60 procent Cabernet Sauvignon, 30 procent Merlot och återstoden är Cabernet Franc och Verdot. Ett par sniffningar avslöjar ganska snabbt hemvisten med svart vinbär och plommon som ackompanjeras av tobak och ceder med viss gräsighet och lite järn och blod. I munnen har det en bra balans mellan tanniner och syrlighet med svartvinbär och plommon och lite fat. Avslutet är lite kort och det är inte något komplext vin.Sedan är det dags för 2004 Fonterutoli. Presentation känns närmast överflödig. En chianti gjord på 90 procent Sangiovese, fem procent Malvasia Nera och Colorina samt fem procent Merlot av Mazzei med huvudkvarter ett stenkast norr om Siena i Toscana. I glaset är det mörkt och nästan trögflytande. Doften är maffig, murrig och generös med mörk och dov frukt som plommon och körsbär. Här finns något som leder tankarna till järn, blod och dyig sjöbotten. Lite lädertoner hittar vi också. Om doften är riktigt bra så är smaken inte sämre. Det är ett makalöst gott vin med mörk fruktighet som består av främst körsbär och plommon. Perfekt balans med avrundade syror och tanniner i en fyllig kropp med riktigt långt avslut. En bulldozerchianti som är på topp i dag kan man nog säga. Efter företrädaren är inte förutsättningarna de bästa för 2004 San Martino från Villa Cafaggio i Panzano i Toscana. Detta är ett prestigevin som producenten valt att klassificera som en IGT. Det är gjort på 100 procent Sangiovese från tre olika kloner. Inom parentes är det inte ovanligt med fyra eller fem olika kloner i vingårdarna i Chianti. Några kända kloner är för övrigt Brunello och Prugnolo Gentile. Vinet, som klassas som IGT, består av utvalda druvor som ges all tänkbar uppmärksamhet. Villa Cafaggio har lagt upp en bra sida om vinet. Doften är knuten med tobak, lite söt frukt som drar åt likörhållet, körsbär och läder med lite tjära. I munnen får man sötfrukt och snygg fatbehandling i en hyggligt slank kropp med bra balans där tanninerna är härligt polerade och syrligheten pigg. Att vinet har kvalitet visar sig inte minst i den långa söta körsbäriga avslutningen. Vi konstaterar att det är mycket gott och har framtiden för sig.
Slutligen rundar vi av kvällen med en 2004 La Roque de By från Medoc. Det är andravinet från Chateau La Tour de By. Intressant nog består vingårdarna av 65 procent Cabernet Sauvignon, 50 procent Merlot och fem procent Petit Verdot. Vi utgår från att producenten har koll på läget… Vinet har en söt och lite parfymerad doft som drar tankarna åt Rhône. Ett rackarns smaskigt vin med mogen frukt som smakar körsbär och plommon. Inga konstigheter, utan vinet känns skräddarsytt för en fransk bistro med en stadig kypare som langar fram en steak frites. Att korka ur en Bordeaux efter ett par tuffingar från Toscana är som balsam för gommen.När vi summerar kvällen är vi båda fullständigt överväldigade över den metamorfos som Fonterutoli genomgått. Fonterutoli är mer burdus och generös än San Martino, som mer spelar på söt frukt och elegans. Under kvällen lyckas San Martino sega sig förbi Fonterutoli och ta hem segern som kvällens godaste vin med en noslängd. Men det känns som en Pyrrusseger i och med att den vinnande noslängden kostar ungefär 250 kronor.

Vi har nu provat viner i några år och återigen slås vi av att det sällan finns ett tydligt samband mellan pris och kvalitet i vinvärlden. Bland de två vinerna från Bordeaux föredrog vi det billigare och mellan de två italienska var det i det närmaste dött lopp trots den enorma prisskillnaden.

Att lägga undan några flaskor av 2004 Fonterutoli blev en lyckad och oväntad framgång. Vi vill därför avslutningsvis rekommendera till köp av några Fonterutoli och lägga undan några år.

2008 Schloss Vollrads riesling trocken
Varunummer: 5846
Pris: 99 SEK

2004 La Rose Pauillac
Varunummer: 96859
Pris : 175 SEK

2004 Fonterutoli
Varunummer: 32229 (2007)
Pris: 159 SEK (2007)

2004 Villa Cafaggio San Martino
Varunummer: 95227
Pris: 399 SEK

2004 La Roque de By
Varunummer: N/A
Pris: 9,90 Euro

2004 Col d´Orcia Brunello di Montalcino

Brunello di Montalcino var okänt för omvärlden fram till mitten av 1960-talet. Men sedan dess har tillväxtkurvan pekat spikrakt uppåt. 1939 var det fyra producenter som buteljerade sina viner. På femtiotalet var det ungefär ett dussin. 1975 buteljerade 25 producenter sammanlagt 800 000 flaskor. 1995 fanns 120 producenter som buteljerade 3,5 miljoner flaskor. I dag består konsortiet för producenter av Brunello di Montalcino av 256 medlemmar som 2004 producerade 5,6 miljoner flaskor. Tillväxten är naturligtvis ett resultat av ständigt ökande efterfrågan. USA är den största exportmarknaden och sväljer ungefär en fjärdedel av produktionen.

Enligt produktionsbestämmelserna släpps Brunello di Montalcinoviner fem år efter skörd. När årgång 2003 släpptes förra året beräknades försäljningen till 6,5 miljoner flaskor, en uppgång med 78 procent jämfört med årgången 2002 som släpptes 2007. Men så vägrade helt plötsligt amerikanska myndigheter att ge klartecken till införsel av Brunello di Montalcino från årgång 2003 eftersom vinerna inte ansågs leva upp till kravet om att enbart tillverkas av Sangioveseklonen Brunello.

När skandalen var ett faktum gick att läsa på många ställen om hur vinskribenter och förståsigpåare inom näringen länge misstänkt att vinerna från Brunello varit blandviner. Om det stämmer att många känt till, eller misstänkt, att Brunellovinerna inte levt upp till produktionskraven innebär det att vinjournalistiken har en lång väg att gå innan det kan kallas kritiskt granskande konsumentupplysning. Men det är väl ett tråkigt faktum att vintidningar och vinjournalistik kan räknas in i livsstilsfacket tillsammans med resor och heminredning, med samma låga krav på faktakoll och journalistisk integritet.

Med skandalen överstånden var det i år dags för producenterna att ta igen förlorad mark med årgång 2004 och den utropades följaktligen som enastående av konsortiet. I senaste numret av Decanter finns en omfattande genomgång av viner från Brunello di Montalcino från 2004. Resultatet får sägas vara nedslående för en så pass välrenommerad appellation. En förklaring som framförs är att många producenter tillkommit under senare år utan nödvändig kunskap eller förutsättningar att göra framstående viner.

En tanke som slår mig är att många producenter nu kanske tvingats använda enbart Brunellodruvor, och därmed saknas förutsättningarna för att skapa stora viner som motiverar de väl tilltagna prislapparna.

Glädjande nog återfinns en trotjänare på bolaget bland de viner som fick fyra stjärnor, 2004 Brunello di Montalcino Col d´Orcia. Enligt hemsidan har Brunello tillverkats på egendomen sedan 1933, vilket torde innebära att den hör till de ursprungliga fyra. Där finns även en del matnyttig information om kvällens vin. En helgrillad entrecôte med en löktarte och annat gott får göra sällskap.

I glaset är färgen vackert semitransparent som redan indikerar viss mognad. Initialt är doften mycket knuten. Ett våldsamt skakande av karaffen frigör dock en lovande och elegant doft av körsbär och te. Efter hand kan också lite tobak anas. I munnen noterar jag körsbär, torkad frukt, läder och te. Det är burgundiskt sammetslent och elegant med torra och avrundade tanniner och syror i en medelfyllig kropp.

Jag tror att 2004 Col d´Orcia visar vad som skulle hända om en toskansk contadino luftlandsätts i Bourgogne. Det växer under kvällen och är oerhört behagligt att njuta av till grillat kött. Jag tror också att det kan utvecklas med en handfull år av lagring. Slutomdömet är att det är ett mycket gott vin som kan vara väl värt att köpa ett par flaskor av och lägga undan för den som inte kräver allt för kraftiga prylar från Montalcino.

Varunummer: 12357
Pris: 259 SEK

2007 Crozes-Hermitage Les Launes

Rykten gör gällande att 2007 är en väldigt bra årgång i Rhône. När jag skulle hjälpa modren med att hitta bra viner på halvflaska såg jag att bolaget tagit in den gamle trotjänaren Les Launes i denna behändiga tappning. Utan att reflektera över det noterade jag att årgången är 2007. Senare under kvällens behövdes en skvätt rödvin för färdigställandet av middagen och ovannämnda halvflaska fick rycka in. Utan särskilda förväntningar passade jag på att ta en skvätt och prova vinet. Gissa om jag blev överraskad.

En fet och tät doft av Syrah strålade upp ur glaset med alla klassiska attributen. Först och främst peppar som följs av viol och sedan kommer även tjära innan slutligen gummit är på plats. Frukten ligger så att säga i bakgrunden och består av söta röda bär såsom nypon och slånbär samt hallon. Vilken doft! Helt enastående och värd duktigt många Parkerpinnar eller Decanterstjärnor, eller annan önskvärd betygskala. Smaken är inte att leka med, den heller. Bacon, gummi, peppar och söta röd bär som björnbär och hallon i en balanserad kropp med långt avslut gör att denna årgång av Les Launes inte bara är den bästa jag smakat, utan sannolikt den bästa Crozes Hermitage som jag någonsin smakat.

Superlativer såsom enastående och superfynd känns motiverade. 2007 Les Launes åker upp på årsbästalistan utan tvekan. Om detta vin är representativt för Rhône 2007 så måste denna årgång motsvara 2005 i Bordeaux. Slutomdömet hamnar långt bortom en stark köprekommendation. Detta är i sanning ett enastående vin.

Varunummer: 2800
Pris: 139 SEK 75 cl/72 SEK 37,5 cl

2004 Palazzo della Torre

Senaste gångerna jag provat vin från Allegrini har det varit blandad kompott. Valpolicellan som kom som nyhet i våras var ingen höjdare, liksom La Poja 2003. Däremot var Amaronen från 1998 som min bror plockade fram vid senaste besöket riktigt bra.

Palazzo della Torre består av 70 procent Corvina 25 procent Rondinella ocb resten Sangiovese. En tredjedel av druvorna har lufttorkats ett par månader enligt den så kallade ripassometoden.

Förra gången jag provade vinet var jag ganska positiv om minnet är korrekt, men gav knappast något outplånligt intryck.

Doften är dov och kraftig, med mörka bär, russin och förstås fat. Smaken är kraftig, matkrävande, och en aning eldigt. Det är nog ett välgjort vin men jag inser snabbt att detta inte är min tekopp. Det är lite för trögflytande och med ett för högt inslag av sötma i frukten för att passa mig.

Under åren har jag druckit en del viner från Valpolicella, men nu tvingas jag inse att de inte passar min smak längre. På så sätt blir därför dagens upplevelse intressant. Det viktigaste med vin är att dricka det man själv gillar och inte stirra sig blind på betyg och andras smakpreferenser. Ens egna preferenser utvecklas också i takt med att man provar sig igenom områden och producenter. Idag får Palazzo della Torre tjäna som ett bra exempel på detta.

Varunummer: 83390

Pris: 169 SEK

2005 Dominio de Valdelacasa

Det får bli några korta noteringar om gårdagens vin innan kvällens vin tappas upp. Toro är en av dessa gamla vinregioner som återupptäckts i Spanien. Toro är väl mest känt för att ha riktigt gamla stockar av Tinta de Toro (Tempranillo) som ger kraftiga viner. Det sägs att Cristoffer Columbus tog med sig några tunnor på sin färd över Atlanten. Premiärvinet från Toro för min del har jag plockat från beställningssortimentet på rekommendation av Allt om Vin.

Dominio de Valdelacasa doftar gott av plommon och tobak med tydliga italienska körsbär som drar åt likörhållet. Där finns även dill och bacon. Gräddkola kommer också starkt efter hand. Sammantaget en mycket god doft. Smaken är tämligen strömlinjeformad med söt körsbärsfrukt som påminner om Grenache och blåbär som rundas av med tydlig fatvanilj. Även i smaken finns en del gräddkola. Ett godissött vin som tyvärr ramlar över gränsen för vad som kan betraktas som jolmigt efter hand. Gott, men det når inte upp till en köprekommendation. Priset är också tyvärr lite för högt för att motivera till inköp.

Varunummer: 74641
Pris: 189 SEK

2007 Chateau Bonnet

Varma sommarkvällar är som gjorda för läskande vitviner. Denna kväll är det André Lurton som står för vinet. Klanen Lurton verkar vara svåra att runda i Bordeaux tillsammans med familjen Moeuix. André Lurtons egendomar är på totalt cirka 630 hektar som med hjälp av 170 personer producerar fyra miljoner liter vin per år till ett försäljningsvärde av 20 miljoner euro. Var och varannan sida av En värld av vin upptas av egendomar som hör till klanen tycks det.

Entre-Deux-Mers är en stor appellation inom Bordeaux som enbart har rätt att göra vita viner under detta namn. Det görs även röda viner som dock enbart får ha Bordeaux som ursprungsbetäckning. Detta med fakta om appellationer verkar variera med åldern på vinlitteraturen emellanåt. Det gäller även Entre-Deux-Mers, som verkar ha minskat till 1479 hektar i dag, liksom den totala produktionen. För några decennier hade Entre-Deux-Mers ett grundmurat rykte om sig att på stora arealer framställa enorma volymer av riktigt dåliga viner. En uppryckning gjordes under 80-talet och i dag anses vinerna vara riktigt bra och prisvärda. En stor del i detta anses nämnde André Lurton ha.

Chateau Bonnet är huvudegendomen och består av cirka 270 hektar, varav ungefär 120 hektar används till vita viner. Till vinet används till hälften Sauvignon Blanc som kompletteras med 40 procent Sémillon och en skvätt Muscadelle.

Färgen är mycket ljus med något gröna nyanser. Det doftar kiwi, mango, melon och grape. I munnen är vinet lätt, torrt, bra balanserat och med hyggligt lång eftersmak. Det smakar lite piggelin blandat med Tropicanas grapejuice om jag förenklat skall förklara mina smakintryck. Naturligtvis är det mer komplext än så med Sauvignon Blanc-typicitet som krusbär och kiwi också. Men detta är inte något stort vin som bjuder in till analyserande. Här har vi att göra med ett ljust och lätt sommarvin som är perfekt för bersån. Till mat fungerar det sämre då det saknar fylligheten. Ett gott vin att gå omkring och läppja på en varm sommardag utan djupare tankar kring vad det är i glaset.

Varunummer: 4151
Pris: 89 SEK

2007 Comtes d´Isenbourg Riesling Grand Cru Schoenenbourg

Jag har inte druckit särskilt många Alsaceviner. Det främsta skälet är att jag näst intill alltid föredrar rött vin framför vitt. Fisk till kvällens grill tarvar dock vitt, och denna gång faller lotten på Alsace. Mina knapphändiga kunskaper om Alsace gör det nödvändigt att lite snabbt gå igenom vinlitteraturen för lära mig mer.

Under medeltiden hörde Alsace till det tyska riket och därför räknades vinerna härifrån som Rhenviner. Under första halvan av 1600-talet ödelades Alsace av det 30-åriga kriget, och övertogs successivt av Frankrike. En intressant detalj är att många kända vinfirmor i Alsace härstammar från denna tid. Vinodlarna skulle nämligen finansiera återuppbyggnaden av vingårdarna och hitta nya köpare nu när de var avskurna från de tyska länderna. Därmed uppstod behovet av firmor som kunde överbrygga den politiska osäkerheten och se till att odlarna fick betalt. Dopff Au Molin, Dopff & Iron, Hugel et fils, Muré, Trimbach och Zind Humbrecht är några namn på firmor som uppstod i dessa turbulenta tider. Allt höll på att återupprepa sig när Tyskland återerövrade Alsace 1870 och vinodlarna fick inrikta sig på den tyska marknaden. Drygt 200 år av separation hade utvecklat Alsace i en riktning som inte uppskattades på den tyska marknaden. Men efter första världskriget återfick Frankrike Alsace 1919.

Ett resultat av Alsace omväxlande tillhörighet är att området är en blandning mellan franskt och tyskt. Vinet för kvällen exempelvis är gjord på Tysklands nationaldruva Riesling som är förbjuden i övriga Frankrike (även om rykten gör gällande att förr i tiden användes Riesling till framförallt söta viner eftersom druvan lättare angrips av ädelröta). De franska vinlagarna var svårapplicerbara på Alsace och det var först 1975 någon geografisk kvalitetsindelning infördes, och där Alsace Grand Cru trädde i kraft först 1983. Schoenenbourg, som kvällens vin kommer från, är en av 51 stycken Grand Cru och består av 40 hektar i Riquewihr. Leverantören har en informativ pdf om kvällens vin.

Doften är underbar med frukter såsom ananas och söta päron som drar åt piggelinhållet samt melon. Det är lite fläderblommigt också. Där finns tydliga mineraliska dofter av stål och flinta. Något oljigt och tallkåda anas också. Smaken är frisk och citrussyrlig med antydan till restsötma. Frukten drar åt citrushållet med päron och melon som bryts av mot lite mineraliska toner. Det har en bra balans och fyllighet. Jag har lyckats hitta en utmärkt partner till grillade rödingfiléer med kokta rödbetor och färskpotatis samt en hemvispad hollandaise. Det är ett läskande och gott matvin som utan problem meriterar till en köprekommendation tycker jag.

Varunummer: 2175
Pris: 149 SEK

2004 Chateau Lynch Moussas

Om den klassificering som gjordes 1855 över egendomar på vänstra stranden i Bordeaux skulle revideras i dag är det många som vill slänga ut Chateau Lynch Moussas, tillsammans med några andra underpresterande slott. Slottet hamnade tillsammans med några andra egendomar i Pauillac i femte cru på grunder som i dag är oklara.

Chateau Lynch Moussas och Chateau Lynch Bages ingick i samma ägarkonstellation en gång i tiden. Sedan 1919 ägs Chateau Lynch Moussas av familjen Casteja tillsammans med exempelvis Chateau Batailley. Omkring 60 hektar som till 70-75 procent består av Cabernet Sauvignon och 25-30 procent av Merlot.

Efter en stunds karaffering slår en doft av blod, järn, dyig sjöbotten, blyertspenna och läder upp. Frukten består av plommon, körsbär och svartvinbär. Efterhand lugnar det ner sig med en tydlig doft av kaffe och farinsocker vid sidan av den dova frukten. Utmärkt än så länge. Smaken är bra med svartvinbär, något som påminner om gräddkola och lite gräsighet i en slank och medelfyllig kropp. Det är bra bett i syror och tanniner. Så här långt är doften ett par snäpp bättre än smaken. Men jag tror nog att med lite mognad kan det här bli riktigt trevligt om två eller tre år.

Efter den första dagen med kyckling och färska sommargrönsaker var jag hyggligt positiv till denna modest prissatta lättviktare från Pauillac. Dagen efter hände dock saker vill jag lova. De riviga tanninerna och den kindsnörpande syrligheten tillsammans med toskanska körsbär samspelade väldigt bra med grillad entrecôte, grillad tomat i creme fraiche och rostad potatis. Återigen ett bevis på vilken skillnad det är med att dricka ett vin med passande mat.

Vindoktorn har ett gott öga till Chateau Lynch Moussas och bjuder på informativ läsning för den intresserade.

Chateau Lynch Moussas är inte något stort vin, och kommer nog aldrig att bli det. Men för den ringa summa som jag betalade för det i Danmark (med dåvarande kronkurs cirka 160 svenska kronor) ger det mycket god valuta för pengarna.

Varunummer: N/A
Pris: 129 DKK

Semester i Toscana

Årets semester gick till Greve i Toscana. Här bredvid är en bild på några av alla de Sangiovesedruvor som kommer skördas om ungefär två månader i skiftet mellan september och oktober.

Ett enkelt sätt för att snabbt få en överblick över vinerna i Toscana är att kliva ned i valven på Le Cantine i Greve. Där går det att prova över hundra viner i stationer som är uppdelade i Chianti Classico, Chianti Classico riserva, IGT och supertoskanare samt övriga DOC och DOCG-områden i Toscana.

Det första jag gör väl på plats är att hälla upp en slatt för 14 euro av Biondi Santis riserva från 2001. Klassisk Brunello med mjuka körsbär, russin, torkad frukt och blommighet i doften noterade jag. Smaken var mycket bra med torkad frukt och körsbär i en sammetslen stil. Prislappen på 340 euro för en hel flaska tycker jag är ohyggligt överdriven.

Därefter var det dags för Chianti Classico-gänget utan riservasuffixet. Castello Uzzano från 2007, Querciabella, Isole e Olena, Nozzole och Lamole e Lamole Barrique från 2006 provades med mycket gott resultat över lag. Knappt medelfylliga med körsbär och välgörande kärvhet. Jämfört med fyra och fem år sedan kändes vinerna mer polerade och mindre kärva. Eller så har min smak förändrats över tid.

Så över till riservorna. 2006 La Forra hade en härligt murrig och svettig doft av läder och sura körsbär med tjära. Den smakade söta körsbär och helhetsintrycket var lite väl mycket sötma. Sedan var det dags för 2005 Verrazzano Riserva. Även här en murrig doft av svett och läder, men också salmiak och herrurinoar. God med en halvfyllig kropp och smak av körsbär och te i en kärv och syrlig stil som nog kan bli bra med tiden. Sedan provade jag Lamole di Lamoles riserva från 2005 som kändes avgjort bättre än de två föregående vinerna med en något återhållsam doft med blommor, kryddor och söt frukt. Smaken var mycket bra med körsbär och te som tillsammans med hallon och jordgubbar i en halvfyllig kropp drog tankarna åt Bourgogne. Slutligen provar jag även en 2005 Renzo Marina som inte är bra. En sötsliskig doft rutten äppelskrott, likör och kokos och en smak av söt och bränd frukt.

Jag fortsätter över till maskinen med IGT-vinerna. 2006 Tignanello hade en mycket god doft av tjära och körsbär med tydliga fat och likör. Även smaken är mycket god. Tät och kärv, men ändå len, med körsbär som dominerande komponent och lång eftersmak. Njutbar i dag, men tydligt med framtiden för sig. Priset på 56 euro avskräcker dock. 2005 Desiderio från Avignonesi består av merlot och har en fantastisk doft med blommighet, söta körsbär och kokos. Smaken är mycket bra och avgjort ett steg bättre än Tignanellon med härlig söt frukt. 2006 Ornellaia består av Cabernet sauvignon och Cabernet franc. Helt enastående doft med murken källare, piptobak, läder, röda bär och viss gräsighet för att nämna några av de associationer som gjordes. Även smaken är fantastisk. Kärv, men len på en och samma gång, med kokos, gräsighet, röd dov frukt och en lång eftersmak. Men en påtaglig eldighet drar ner helhetsintrycket rejält. Jag tittar närmare på etiketten och noterar att vinet håller 15 procent. Trots detta så är helhetsintrycket imponerande. Detta är vinet som utmärker sig denna dag. 2006 Sassicaia består även den av Cabernet sauvignon och Cabernet franc. Det här är ett helt annat vin än Ornellaian, inte alls lika maffig. Doft av söt äppelskrott, russin, torkad frukt och farinsocker med vissa likörtoner. Doftintrycket dras ned av denna sötsliskighet. Smaken är tämligen ogenerös i dagsläget med svartvinbär, blyertspenna och gräsighet. För den med pengar kan det säkert vara spännande att lägga ned några flaskor i källaren och se vad som händer.
Ett par viner från Montepulciano provade jag också. 2006 Vino Nobile di Montepulciano från Avignonesi doftade söt frukt med tydliga fat och smakade bränd och söt frukt i en stil som kan kallas karaktärslös. Har provat bättre viner från producenten för några år sedan, så jag undrar vad som hänt. En 2004 Boscarelli Marchesi di Ferrari Vino Nobile di Montepulciano Riserva är om möjligt ännu sämre. Söt frukt med likörtoner som för tankarna till en rutten äppelskrott och toner av tjära är doftintrycken. Det smakar russin och bränd frukt med mycket tydliga fat och kokos.

Fyra viner togs hem för närmare påseende i lugn och ro. Det är fantastiskt att sitta ute i solen och äta lite kallskuret med ett Duralexglas fyllt av en dryck som härstammar från sluttningarna runt i kring. Men min första tanke är inte att föra noggranna anteckningar.

2006 Lamole di Lamole Chianti Classico är välbalanserad med smak av körsbär och diskreta fat. Finns på bolaget till ungefär samma pris som på coopen i Greve. 2005 Lamole di Lamole riserva är knappt medelfyllig med körsbär och te i smaken och lämnar inte något bestående intryck trots att jag tyckte så mycket om den bland de övriga riservorna nere i kantinan. Det presterar väl helt enkelt sämre under fältmässiga förhållanden än under provning. 2004 Panzanello riserva kommer, som namnet antyder, från byn Panzano och är ett kraftpaket. För terroiristerna i Chianti skiljer vinerna från Panzano ut sig genom att vara kraftigare än på många andra håll. Körsbär och tjära med murriga fat och påtaglig kärvhet. Perfekt till grillad gris från slaktarn i Panzano. Finns på bolaget och bör ej missas, trots att den är något dyr. Slutligen provas en 2006 Fontodi Chianti Classico. Tät färg med mörk och dov doft av körsbär och plommon. Smaken är mycket bra med kärsbär, plommon och tjära samt te. Tänk om detta vin kunde dyka upp i Sverige!

Ett besök på slottet Vignamaggio hanns med också. Här har man ägnat sig åt vinframställning i 700 år med Sangiovese som bärande inslag från början. I dag sköter 14 heltidsanställda ungefär 40 hektar druvodlingar. Som så ofta finns många historiska kopplingar och en stor affär görs av att Mona Lisa lär ha bott på slottet. När vi väl går ner i vinkällaren under slottet så börjar en mycket intressant föredragning om Chianti. Särskilt intressant är att höra hur dramatiskt Chiantivinerna har förändrats under de sista trettio åren. En grundläggande anledning är att Malvasia och Trebbiano har slängts ut ur Chiantireceptet. Sangiovesedruvan tar lång tid på sig för att mogna, och var ofta inte mogen vid skörden förr i tiden. Tvånget att använda vita druvor bidrog till att Sangiovesedruvan ofta skördades alldeles för tidigt, eftersom alla druvor plockades samtidigt när de vita druvorna var mogna. Härav följde att Chiantiviner ofta var blaskiga och väldigt syrliga.

En annan mycket stor förändring är det varmare klimatet som gör att man i dag skördar druvor med en mognadsgrad som var otänkbar, eller i vart fall väldigt sällsynt, för trettio år sedan. Uppskattningsvis har alkoholhalten i Chiantivinerna ökat med cirka en procentenhet till följd av det varmare klimatet och 0,5-0,6 procentenheter till följd av utvecklingen av jästen som används. För att motverka alltför höga alkoholhalter laborerar man med olika typer av jäst.

Sluttningarna med vinrankorna är uppdelade i olika växtplatser där druvorna sedan skördas, vinifieras och lagras separat. Riservan lagras på en tredjedels nya franska barriquer. Kostnaden är 800-900 euro per fat från Frankrike, och det innebär att cirka en euro av priset utgörs av fatlagringen. Intressant är att man på Vignamaggio gjort erfarenheten att Sangiovese inte trivs med att lagras på ny ek. Merlot och i synnerhet Cabernet sauvignon däremot fungerar bra med ek. Det är en anledning till att man gärna kompletterar Sangiovese med franska druvor för att få bättre fatbehandling. Vanliga chianti classico är ofta mer druvrena eftersom de lagras på tonneaux eller botti som ofta inte behöver vara nya, och då kommer Sangiovesedruvan mer till sin rätt. Ett besök på Vignamaggio rekommenderas för den som har vägarna förbi. Det kan ställas i motsats till ett misslyckat spontanbesök på svenskägda Terreno. Mitt tips är att undvika Terreno och i stället åka till någon av alla de andra egendomar som med glädje och öppna armar tar emot besökare…

Allt roligt måste ha ett slut, och det gäller även vistelsen i Toscana. Det är bara att konstatera att Chianti är inne i ett stim av goda år som ger goda viner och självförtroende att bygga vidare på Sangiovesedruvans potential. Detta sagt är det också uppenbart att man fortfarande verkar ha problem med att hantera fatlagring emellanåt. Efter en dryg vecka med god mat och goda viner är jag benägen att tycka att Chianti nog ändå gör världens bästa viner!