En kall januarihelg greppar jag en hermitage från garderoben som fått vila sig i form sedan inköpet för ett par år sedan.
Enligt myten skall en svårt skadad korstågsriddare vid namn Gaspard de Sterimberg 1235 ha slagit sig ned på eremitkullen vid en krök på Rhônefloden. Ytterligare ett element i mytbildningen är att denne skall ha tagit med sig syrahdruvan från orienten.
Den sistnämnda myten kan enkelt avfärdas. Gaspard utkämpade inte några strider runt Jerusalem och i det heliga landet. Det korståg som Gaspard återvände från hade utlysts 1209 av påven Innocentius III mot de kristna katarerna. Även med dåtidens mått var det en synnerligen blodig historia. I södra Frankrike kallades anhängarna albigenser efter borgen Albi som ligger i Languedoc och 1244 föll det sista fästet, Montsegur.
Kanske fick Gaspard sin kulle som tack för hjälpen med att slakta fransmän lite längre söderut eftersom deltagarna i korståget lockades med att få överta mark från de kätterska.
Det var inte okontroversiellt ens på den tiden att kyrkan sanktionerade dråp på kristna, och Gaspard kanske drabbades av posttraumatisk stress efter blodbadet och därför valde att leva ensam på sin kulle. Fler eremiter slöt upp i vingården efter hand och den sista lär ha dött 1751.
Hermitagevinerna blev inte lika ryktbara som de från bordeaux och bourgogne. Men dess kraft och lagringsduglighet uppskattades. Efter hand utvecklades en praxis där bordeauxviner blandades med hermitage. När den blivande amerikanske presidenten Jefferson provade sig genom Frankrikes viner sade Nathaniel Johnston, en framträdande engelsk bordeauxhandlare vid tiden för Jefferssons besök i Rhone , att Lafite 1795 som innehöll hermitage var det mest omtyckta vinet det året. Den berömde vinnörden George Saintsbury utnämnde hermitagevinerna till de manligaste i Frankrike.
Efter dessa inledande utsvävningar är det dags att prova kvällens vin, Marguise de la Tourette Hermitage 2001 från Delas. Firman Delas startade 1835 som négociant och köptes upp av champagnetillverkaren Deutz 1977, som i sin tur köptes upp av sin konkurrent Roederer 1993.
Det går att se en begynnande mognad med dragning åt det rubinröda hållet och med viss transparens samt viss grums i glaset.
Doften är mycket bra med björnbär, plommon, körsbär i likör, charkuterier, te, lagerblad och multna löv.
Smaken är också mycket bra med hallon/jordgubbe, charkuterier, plommon, omogna björnbär, fatvanilj och syrahtypicitet i en slank och mycket harmonisk kropp med runda tanniner och perfekt syrlighet.
Kanske hade man kunnat begära lite mer söt frukt och lite mer tryck, men å andra sidan vet jag inte om det blivit ett bättre vin av det. Mycket gott är det lika fullt och jag kan bara förbanna mig själv för att jag inte passade på att köpa fler flaskor. Om man är benägen att använda sig av den amerikanska poängskalan så är min bedömning att det tar sig över 90-strecket utan darr på ribban.
Som så ofta finns andra som provat vinet, se här, här och här.
lördag 17 januari 2009
fredag 16 januari 2009
I Castei Valpolicella 2005
När temperaturen kryper ned mot –15 grader känns det helt rätt med ett generöst tilltaget glas rött att inleda helgen med. Och det bör vara ett vin om nyttjar hela smakpaletten, inte någon blyg viol. I Castei Valpolicella 2005 får tjänstgöra vilket verkligen inte var igår. Enligt min minnesbild har detta vin funnits länge på bolaget, och det kommer från en välrenommerad firma i Venetien. Michele Castellani har ett fyrtiotal hektar och är mest känd för sin recioto, deras amarone får också regelmässigt fina omdömen.
Druvorna är huvudsakligen Corvina, Rondinella och Molinara och har genomgått Ripassometoden och jäst en andra gång, för att sedan fatlagras under drygt ett år.
Doften på denna valpolicella, är rökigt kryddig, fatig och varm, med inslag av choklad och körsbär. Det ger vid handen att detta är vin med avsevärd kraft. Detta bekräftas och smaken följer väl doftintrycken. Kännbara, men väl avvägda tanniner. En aning eldighet som inte alls är oangenäm och en ganska lång eftersmak avslutar upplevelsen.
Det är ett riktigt gott vin i den lite tuffare stilen, som gjort för årstiden och sinnesstämningen. Samtidigt är det betydligt mer mat- och plånboksvänligt än Amarone. Just Amarone är något av en no-go area för de flesta vinbloggare och jag är inget undantag. Ett vin som är väl dyrt och svårt att äta mat till gör att det inte blir fler flaskor än de fåtal som ligger i källaren i dag. Desto roligare att detta vin väl lever upp till förväntningarna och lyser upp vintermörkret.
Druvorna är huvudsakligen Corvina, Rondinella och Molinara och har genomgått Ripassometoden och jäst en andra gång, för att sedan fatlagras under drygt ett år.
Doften på denna valpolicella, är rökigt kryddig, fatig och varm, med inslag av choklad och körsbär. Det ger vid handen att detta är vin med avsevärd kraft. Detta bekräftas och smaken följer väl doftintrycken. Kännbara, men väl avvägda tanniner. En aning eldighet som inte alls är oangenäm och en ganska lång eftersmak avslutar upplevelsen.
Det är ett riktigt gott vin i den lite tuffare stilen, som gjort för årstiden och sinnesstämningen. Samtidigt är det betydligt mer mat- och plånboksvänligt än Amarone. Just Amarone är något av en no-go area för de flesta vinbloggare och jag är inget undantag. Ett vin som är väl dyrt och svårt att äta mat till gör att det inte blir fler flaskor än de fåtal som ligger i källaren i dag. Desto roligare att detta vin väl lever upp till förväntningarna och lyser upp vintermörkret.
lördag 10 januari 2009
Le Tense Sassella 2005
Årets första inlägg handlar om grusade förväntningar, knappast något nytt för personer som provar vin. Det var ett tag sen jag provade Le Tense Sassella, det är ett vin som oftast får bra betyg och finns med i listan av Systembolagets mest prisvärda viner.
Därför blir något förvånad när jag känner doften av detta genomskinliga vin. Associationerna går till Bourgogne, vilket inte är så konstigt. Det är örter och bär, med ett inslag av fat. Mycket fin doft faktiskt som dock inte följs upp när vinet träffar gommen. Vinet känns aningen trött och lite stumt, samt är något glest. Jag önskar lite mer av tryck i smaken.
Jag vill understryka att det absolut inte är något fel på vinet, men det får inte min puls att slå snabbare, L instämmer och det hela blir något av en besvikelse. Kanske var det svåra förhållanden detta årgång i norra Italien. Hade jag inte provat vinet förut och med andra förväntningar hade omdömet kanske blivit något mer generöst, men jag skulle nog vänta tills nästa årgång kommer innan jag köper detta vin.
Därför blir något förvånad när jag känner doften av detta genomskinliga vin. Associationerna går till Bourgogne, vilket inte är så konstigt. Det är örter och bär, med ett inslag av fat. Mycket fin doft faktiskt som dock inte följs upp när vinet träffar gommen. Vinet känns aningen trött och lite stumt, samt är något glest. Jag önskar lite mer av tryck i smaken.
Jag vill understryka att det absolut inte är något fel på vinet, men det får inte min puls att slå snabbare, L instämmer och det hela blir något av en besvikelse. Kanske var det svåra förhållanden detta årgång i norra Italien. Hade jag inte provat vinet förut och med andra förväntningar hade omdömet kanske blivit något mer generöst, men jag skulle nog vänta tills nästa årgång kommer innan jag köper detta vin.
Chateau Gratien 2006
Ett nytt år med nya upptäckter ligger framför mig. Det är fem år sedan som jag intresserade mig för vin och systematiskt började prova viner. Med poäng och etiketter som urvalskriterium har i alla fall jag lyckats hamna i en situation där flera regioner och appellationer som brukar hamna lite vid sidan av i poänghetsen inte provats. Till detta kan läggas systembolagets urvalskriterier som ju inte direkt avspeglar mångfalden av vinproducerande områden.
Det är sålunda dags att börja vidga vyerna och släppa greppet om Decanter, Parker, Kronstam, Per Bill et consortes...
Helgens igenfyllda kunskapslycka kommer från Loire. Enda urvalskriteriet för mig är att det är lite pinsamt att aldrig provat något rött från Loiredalen, eller druvren Cabernet franc för den delen. Sålunda greppade jag en Chateau Gratien från hyllan inför helgen. Appellationen är Saumur-Champigny.
I doften hittar jag svarta vinbär, slånbär, gräs, läder och kaffe.
Väl på tungan smakar det svarta vinbär, röda bär med syrahkänsla, rökighet, nyslaget gräs som övergår till hö samt mocka eller kaffe. Det är också roligt att hitta den gröna paprika som vinlitteraturen refererar till.
Men den härligaste komponenten är något snuskigt och orent i positiv bemärkelse. Det känns helt enkelt lite bondskt och rustikt på ett härligt sätt. I Australien hade vinet antagligen kasserats som defekt och hällts ut på backen. Det är bara i Frankrike som sådana inslag i vinet hittas, och jag är bara så tacksam för det. Till och med L. tycker att vinet är gott trots dessa, skall vi kalla det "franska toner".
Sedan händer det. Till mycket mild mat som en grillad kyckling utan annan kryddning än salt och peppar, potatis som fått ligga med i kycklingspadet och en mild sås på spadet och lite creme fraiche uppstår fullständig harmoni. Chateau Gratien är sannslöst bra matvin till lite mildare grejer. Så mätt och belåten sitter jag med ett stort leende på läpparna, och bättre betyg kan väl inte ett vin få?
Det är sålunda dags att börja vidga vyerna och släppa greppet om Decanter, Parker, Kronstam, Per Bill et consortes...
Helgens igenfyllda kunskapslycka kommer från Loire. Enda urvalskriteriet för mig är att det är lite pinsamt att aldrig provat något rött från Loiredalen, eller druvren Cabernet franc för den delen. Sålunda greppade jag en Chateau Gratien från hyllan inför helgen. Appellationen är Saumur-Champigny.
I doften hittar jag svarta vinbär, slånbär, gräs, läder och kaffe.
Väl på tungan smakar det svarta vinbär, röda bär med syrahkänsla, rökighet, nyslaget gräs som övergår till hö samt mocka eller kaffe. Det är också roligt att hitta den gröna paprika som vinlitteraturen refererar till.
Men den härligaste komponenten är något snuskigt och orent i positiv bemärkelse. Det känns helt enkelt lite bondskt och rustikt på ett härligt sätt. I Australien hade vinet antagligen kasserats som defekt och hällts ut på backen. Det är bara i Frankrike som sådana inslag i vinet hittas, och jag är bara så tacksam för det. Till och med L. tycker att vinet är gott trots dessa, skall vi kalla det "franska toner".
Sedan händer det. Till mycket mild mat som en grillad kyckling utan annan kryddning än salt och peppar, potatis som fått ligga med i kycklingspadet och en mild sås på spadet och lite creme fraiche uppstår fullständig harmoni. Chateau Gratien är sannslöst bra matvin till lite mildare grejer. Så mätt och belåten sitter jag med ett stort leende på läpparna, och bättre betyg kan väl inte ett vin få?
tisdag 6 januari 2009
Castello di Brolio 2001 vs 2000
De två sista dagarna på 2008 är det chiantidags. I höstas fick bolaget in en sändning Castello di Brolio i olika årgångar. Jag köpte en 01:a och en 00:a. Årgång 2001 dracks senast i somras då den köptes i Ricasolis slottsbutik, en femtiolapp billigare än vad dessa flaskor kostade. Då, tillsammans med Casalferro 2001, var provningssällskapet mycket nöjda med vad som fanns i flaskorna. Men så var det också en strålande dag i Toscana med trevligt sällskap och den svalkande poolen inom behändigt avstånd. Nu är det ca 35 grader kallare och sommaren känns mycket långt borta.
Den exakta sammansättningen av vinet varierar något år från år, men både 2000 och 2001 innehåller Merlot och Cabernet Sauvignon som komplement till Sangiovese.
Efter ett par timmar i karaff är det en helt underbar doft som kommer ur glaset. Det var länge sedan jag kände dess like och det skulle faktiskt räcka med att bara njuta av doften – nästan. Rik, komplex, med bordeauxtoner och visst finns en aning julmust där.
Smaken är kärv. Det är sura bär, rejäla tanniner och bitter mandel. Jag hade inte väntat mig så ordentligt tuggmotstånd. En riktigt lång eftersmak avslutar upplevelsen. Middagssällskapet bestående av fru plus svärfar var initialt mycket nöjda. Om jag ska jämföra med andra chianti classico jag druckit under hösten är brolion mindre elegant än Castello di Ama från samma årgång. Å andra sidan har är den mer traditionell och mindre fruktig är Castello di Fonterutoli 2004.
Helhetsintrycket är att det är ett mycket bra vin, men…jag hade väntat mig mer av mognad och elegans, och mindre av ungdomlig bråkighet. Helt klart ett vin som kommer att förbättras med ytterligare tid i källaren.
På själva nyårsafton var det så dags för Castello di Brolio 2000. I 00:an är det en om möjligt ännu bättre doft än 01:an, den känns mer mogen och med mer bordeauxtoner. Smaken går i samma tema. Det är mer mognad i de sura bären och tanninerna känns mer avrundade. Ett godare vin helt enkelt. Men fortfarande tror jag att det kommer att ytterligare förbättras med lagring och finns det några kronor att lägga på vin i januari så tror jag det får bli en eller ett par till av 00:an.
Som helhet är det en stor upplevelse att få dricka dessa viner, se att de har åldrats väl och har ytterligare potential. Ska man dricka det idag är 00:an rekommendera, på några års sikt kanske förhållandet är det motsatta, större än så är inte skillnaderna.
Den exakta sammansättningen av vinet varierar något år från år, men både 2000 och 2001 innehåller Merlot och Cabernet Sauvignon som komplement till Sangiovese.
Efter ett par timmar i karaff är det en helt underbar doft som kommer ur glaset. Det var länge sedan jag kände dess like och det skulle faktiskt räcka med att bara njuta av doften – nästan. Rik, komplex, med bordeauxtoner och visst finns en aning julmust där.
Smaken är kärv. Det är sura bär, rejäla tanniner och bitter mandel. Jag hade inte väntat mig så ordentligt tuggmotstånd. En riktigt lång eftersmak avslutar upplevelsen. Middagssällskapet bestående av fru plus svärfar var initialt mycket nöjda. Om jag ska jämföra med andra chianti classico jag druckit under hösten är brolion mindre elegant än Castello di Ama från samma årgång. Å andra sidan har är den mer traditionell och mindre fruktig är Castello di Fonterutoli 2004.
Helhetsintrycket är att det är ett mycket bra vin, men…jag hade väntat mig mer av mognad och elegans, och mindre av ungdomlig bråkighet. Helt klart ett vin som kommer att förbättras med ytterligare tid i källaren.
På själva nyårsafton var det så dags för Castello di Brolio 2000. I 00:an är det en om möjligt ännu bättre doft än 01:an, den känns mer mogen och med mer bordeauxtoner. Smaken går i samma tema. Det är mer mognad i de sura bären och tanninerna känns mer avrundade. Ett godare vin helt enkelt. Men fortfarande tror jag att det kommer att ytterligare förbättras med lagring och finns det några kronor att lägga på vin i januari så tror jag det får bli en eller ett par till av 00:an.
Som helhet är det en stor upplevelse att få dricka dessa viner, se att de har åldrats väl och har ytterligare potential. Ska man dricka det idag är 00:an rekommendera, på några års sikt kanske förhållandet är det motsatta, större än så är inte skillnaderna.
måndag 5 januari 2009
Fontanafredda Barolo 2004
Inför det nya vinåret har jag föresatt mig att prova fler viner från Piemonte. Barolon från Fontanafredda har bytt årgång till 2004, som skall vara ett bra år generellt i Italien. Historiskt har Barolo varit kända för att göra synnerligen lagringsdugliga, rent av lagringskrävande, viner. Fontanafredda själva anger dock själva att denna bybarolo är på topp sex till åtta år efter skörden. Det vill säga om ett till tre år från innevarande år.
Efter vad jag kommer ihåg så ryckte Fontanafredda upp sig runt sekelskiftet. Denna bybarolo lovordades inte direkt under 90-talet. Men så bytte man inriktning med ny design på flaska och etikett. Vad gäller designen på flaskan kan det vara av intresse att notera att under 1700-talet designade producenterna i Alba (där Barolo är en appellation) flaskor som skiljde sig från övriga piemontesiska områden. Men efter Napoleons invasion övergick man till samma design som användes i Bordeaux och Bourgogne eftersom det blev billigare och enhetligare. Sedan 1973, när den albesiska flaskan återuppstod, återgår allt fler producenter till att använda denna flaskdesign. Men Fontanafredda har gått mot strömmen och i stället används bordeauxflaskan för distributionen. Formgivningen av etiketten kan man ha många synpunkter på, men jag nöjer mig med att konstatera att det är lätt att hitta flaskan i stressade situationer i mångfalden på hyllorna.
Översynen av Fontanafredda inkluderade även innehållet som tydligen blev mer lättillgängligt. Själv ångrade jag att jag inte hann med att köpa några flaskor av 2001:an innan bolaget hann byta årgång till 2003. Sistnämnda år fick förvisso högsta betyg av konsortiet för vinproducenter i Alba, medan andra var mer misstrogna på grund av värmeböljan.
Som vanligt i bloggosfären har andra varit framme och testat. Rhônarna övertygades inte av denna årgång från Fontanafredda.
Så efter denna inledande tirad är det dags att dra korken ur flaskan.
Utseendet är semitransparent och drar mot rubinhållet.
Doften är allt annat än generös inledningsvis med förbiskymtande toner av jordgubbskompott. Efter hand kommer körsbär, hallon, te, mandelmassa och något blommigt fram. Senare ansluter även bakkryddor och lakrits. Jag får dock sniffa rejält för att plocka upp några doftintryck. I mitt tycke är vinet väl tillknäppt.
Initialt är det en besvikelse att dricka. Knutet och drygt medelfylligt med fruktiga inslag av körsbär och jordgubbe/hallon, bra bett i tanninerna, pigg syra och ett uns av eldighet (14 procent). Efter hand mjuknar det något. Men under kvällen och dag två kan jag inte låta bli trots allt att tycka om det. Det är behagligt på ett svårdefinierbart sätt och tannierna och syran funkar väldigt bra med mat.
Jag undrar om inte detta är en "sleeping beaty" som kommer att bli en angenäm bekantskap om tre till fem år. I dag är det knappt mer än gott, men med tid kan det bli mycket gott. Så slutrekommendationen får bli att undvika vinet för omedelbar konsumtion, men att det är väl värt att köpa några flaskor och lägga undan för framtida konsumtion.
Efter vad jag kommer ihåg så ryckte Fontanafredda upp sig runt sekelskiftet. Denna bybarolo lovordades inte direkt under 90-talet. Men så bytte man inriktning med ny design på flaska och etikett. Vad gäller designen på flaskan kan det vara av intresse att notera att under 1700-talet designade producenterna i Alba (där Barolo är en appellation) flaskor som skiljde sig från övriga piemontesiska områden. Men efter Napoleons invasion övergick man till samma design som användes i Bordeaux och Bourgogne eftersom det blev billigare och enhetligare. Sedan 1973, när den albesiska flaskan återuppstod, återgår allt fler producenter till att använda denna flaskdesign. Men Fontanafredda har gått mot strömmen och i stället används bordeauxflaskan för distributionen. Formgivningen av etiketten kan man ha många synpunkter på, men jag nöjer mig med att konstatera att det är lätt att hitta flaskan i stressade situationer i mångfalden på hyllorna.
Översynen av Fontanafredda inkluderade även innehållet som tydligen blev mer lättillgängligt. Själv ångrade jag att jag inte hann med att köpa några flaskor av 2001:an innan bolaget hann byta årgång till 2003. Sistnämnda år fick förvisso högsta betyg av konsortiet för vinproducenter i Alba, medan andra var mer misstrogna på grund av värmeböljan.
Som vanligt i bloggosfären har andra varit framme och testat. Rhônarna övertygades inte av denna årgång från Fontanafredda.
Så efter denna inledande tirad är det dags att dra korken ur flaskan.
Utseendet är semitransparent och drar mot rubinhållet.
Doften är allt annat än generös inledningsvis med förbiskymtande toner av jordgubbskompott. Efter hand kommer körsbär, hallon, te, mandelmassa och något blommigt fram. Senare ansluter även bakkryddor och lakrits. Jag får dock sniffa rejält för att plocka upp några doftintryck. I mitt tycke är vinet väl tillknäppt.
Initialt är det en besvikelse att dricka. Knutet och drygt medelfylligt med fruktiga inslag av körsbär och jordgubbe/hallon, bra bett i tanninerna, pigg syra och ett uns av eldighet (14 procent). Efter hand mjuknar det något. Men under kvällen och dag två kan jag inte låta bli trots allt att tycka om det. Det är behagligt på ett svårdefinierbart sätt och tannierna och syran funkar väldigt bra med mat.
Jag undrar om inte detta är en "sleeping beaty" som kommer att bli en angenäm bekantskap om tre till fem år. I dag är det knappt mer än gott, men med tid kan det bli mycket gott. Så slutrekommendationen får bli att undvika vinet för omedelbar konsumtion, men att det är väl värt att köpa några flaskor och lägga undan för framtida konsumtion.
torsdag 1 januari 2009
Nyår 2008
Mr T. ordnar nyårsfirande. Väl innanför dörren och med hälsningsfraserna undanstökade bjuds på en Leclerc Briant Divine 2002. En doft med bröd, jäst, gula äpplen, nötter, källare och med viss jordighet noterar jag. Smaken är mycket bra med citrus, äpplen, en något oxiderad ton, med bra syrlighet och bubblor.
Till huvudrätten som baserades på lamm provade vi Montecalvi IGT 2001 från Jacqueline Bolli från Toscana som är gjord på sangiovese. Mr T. hade släpat hem det från någon semester i Toscana och jag har inte hittat någon hemsida eller säkra noteringar på cellartracker.
Doften var ursprungstypisk med sura körsbär, läder och allt eftersom tjära. Smaken var lika typiskt toscansk med körsbär, kaffe, avrundade tanniner och mycket ek. Riktigt god är omdömet.
Det andra vinet som provades var Marchesi Frescobaldi Tenuta Nipozzani Montesodi 2004 som är Frescobaldis försök till en "cru" enligt etiketten. Sangiovesebaserat och lagrat i 24 månader på ek. För flera år sedan provade jag det bland många andra i cantinan i Greve i Chiantiland. Det utmärkte sig som väldigt gott bland många andra goda viner och allt sedan dess har jag velat prova det mer ingående. Årgång 2001 fick väldigt bra recenssioner medan 2004 mottagits med mer ljumt intresse, med två glas i Gambero rosso som ett exempel.
Efter en stund i karaffen kommer en underbar tät doft med lakrits, likör, hawaiian tropic, björnbär, mörk frukt och limstift.
Smaken är mycket god. Blint hade vi tagit det för en nyavärldenshiraz. Söta björnbär, likör, vanilj, julkryddor och milda tanniner med överflöd av fat gör att ursprungstypiciteten saknas. Men det är rackans gott och om man är benägen till poängsättning enligt amerikansk modell så hamnar det lätt en bit över 90-strecket. Vinet känns drickfärdigt i dag och jag tror inte att det vinner på lagring.
Jag kommer inte att köpa fler flaskor av denna årgång. Men jag vill varmt rekommendera alla sangiovesefreaks att prova Montesodi 2004 eftersom det är ett gott, intressant och imponerande exempel på vilka möjligheter som druvan bär på. Vid en tur till Toscana kan det också vara värt att hålla utkik efter Montecalvi.
Till huvudrätten som baserades på lamm provade vi Montecalvi IGT 2001 från Jacqueline Bolli från Toscana som är gjord på sangiovese. Mr T. hade släpat hem det från någon semester i Toscana och jag har inte hittat någon hemsida eller säkra noteringar på cellartracker.
Doften var ursprungstypisk med sura körsbär, läder och allt eftersom tjära. Smaken var lika typiskt toscansk med körsbär, kaffe, avrundade tanniner och mycket ek. Riktigt god är omdömet.
Det andra vinet som provades var Marchesi Frescobaldi Tenuta Nipozzani Montesodi 2004 som är Frescobaldis försök till en "cru" enligt etiketten. Sangiovesebaserat och lagrat i 24 månader på ek. För flera år sedan provade jag det bland många andra i cantinan i Greve i Chiantiland. Det utmärkte sig som väldigt gott bland många andra goda viner och allt sedan dess har jag velat prova det mer ingående. Årgång 2001 fick väldigt bra recenssioner medan 2004 mottagits med mer ljumt intresse, med två glas i Gambero rosso som ett exempel.
Efter en stund i karaffen kommer en underbar tät doft med lakrits, likör, hawaiian tropic, björnbär, mörk frukt och limstift.
Smaken är mycket god. Blint hade vi tagit det för en nyavärldenshiraz. Söta björnbär, likör, vanilj, julkryddor och milda tanniner med överflöd av fat gör att ursprungstypiciteten saknas. Men det är rackans gott och om man är benägen till poängsättning enligt amerikansk modell så hamnar det lätt en bit över 90-strecket. Vinet känns drickfärdigt i dag och jag tror inte att det vinner på lagring.
Jag kommer inte att köpa fler flaskor av denna årgång. Men jag vill varmt rekommendera alla sangiovesefreaks att prova Montesodi 2004 eftersom det är ett gott, intressant och imponerande exempel på vilka möjligheter som druvan bär på. Vid en tur till Toscana kan det också vara värt att hålla utkik efter Montecalvi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)