Ryktet är grundmurat sedan vinolympiaden i Paris 1979 när Mas la Plana av årgång 1970 spöade mer namnkunniga och dyra viner, däribland Chateau Latour. Mas la Plana görs på Cabernet sauvignondruvor från 29 hektar i katalanska Penedès, inte långt från Barcelona. Internationella druvor används kanske mer i Penedès än någon annanstans i Spanien. Mannen bakom Mas la Plana, Miguel Torres, har i allra högsta grad bidragit till detta.
Efter en stund i karaffen närmar jag mig med sedvanlig förhoppning om att just i kväll väntar en fantastisk vinupplevelse.
En djup doft med svartvinbär och tydliga fat är det mest påtagliga intrycken. Sedan finns också ceder, läder och tobak som en tydlig hälsning till Bordeaux. För att markera att det ändå är ett spanskt vin i glaset finns även en antydan till dill. I munnen är vinet fylligt, på gränsen till trögflytande, med lager av svartvinbärsfrukt som sedan lämnar över till de rostade faten i ett långt avslut. Balansen är mycket bra med uppfriskande syrlighet och kärvhet för att möta den söta frukten och den varma omfamningen från faten. Här regerar moderna framställningstekniker jämte påkostad fatbehandling. Märk väl, det är gjort med god kännedom om hur långt man kan gå innan det blir för mycket av det goda. Den som lagt undan någon flaska kommer sannolikt att bli rikligare belönad om några år, här behövs lite mognad för att tillföra lite mer komplexitet.
Skall jag beskriva Mas la Plana i ett ord så får det bli proffsigt. Samma helgjutna och proffsiga hantering av frukt och fat upplevde jag i 2006 Pesquera. Däri ligger väl också min huvudsakliga invändning. Både Mas la Plana och Pesquera upplever jag som lite väl opersonliga i en tydlig strävan efter perfektion. Vore jag vinkritiker hade jag nog gödslat med poäng efter som de är mycket goda och publikfriande viner. Men personligen efterlyser jag någon skönhetsfläck som skänker mer personlighet åt vinet för att jag verkligen skall gå i gång på alla cylindrar.
7 kommentarer:
Mr J Intressant läsning om ett vin jag varit nyfiken på ett tag. De fem sista raderna var helt briljanta och fångar precis vad jag ofta upplevt när jag provat någon högpoängare.
Du måste ha en väldigt stor karaff. Jag tycker i övrigt att du sammanfattarmina intryck av detta kompetent framställda men så sällan intressanta vin väl.
/Claes
Ingvar,
Det är absolut värt att prova trots att priset sprungit iväg på senare år.
Ofta bortses från att vinupplevelser är högst subjektiva erfarenheter där dagsform och miljö har stor inverkan. En annan aspekt är högt ställda förväntningar som ofta kan lägga hinder i vägen.
Claes,
Karaffen är normalstor. Snarare är det mina förväntningar som är mer grandiosa. Undrar varför Mas la Plana får så mycket uppmärksamhet om det inte är mer intressant? Är det historien och personen bakom kanske.
Jag har provat Mas la Plana (eller Gran Coronas Black Label som det hette länge) många gånger, inklusive den så uppskrivna 1971an vid flera tillfällen. Vinerna har varit mellan 5 och 33 år gamla, oftast runt 10 och jag vet inte om jag tycker att det gör dem speciellt mycket intressantare.
"Efter en stund i karaffen närmar jag mig med sedvanlig förhoppning...."
Men, vad gjorde du i karaffen? :)
/claes
Ah, syftningsfel. Nackdelen med att inte ha någon som korrläser alstren.
Du verkar ha koll på din Mas la Plana. Jag hade nog föreställt mig att vinerna blir lite roligare än så med åldern. Har du någon åsikt om när de är som bäst?
Håller med Claes. Inte blir vinet så mycket bättre med lagring, Snacka om överreklamerat vin! Och nu kostar det väl över 300 pengar, då förstår jag inte alls varför man ska köpa detta vi för de pengarna.
Ok, case closed. Jag lämnar Mas la Plana därhän i framtiden. Har dock ett par flaskor av varierande ålder i garderoben. Förhoppningsvis duger de som såsbas.
Skicka en kommentar