Chateau Cantemerle 2004

Nyfikenheten tog överhanden och så åkte korken ur flaskan till en av 2004:orna från Bordeaux. Chateau Cantemerle kom sist i klassificeringen av producenterna i Bordeaux 1855. Slottets trista renommé som producent av lätta och ointressanta viner har hängt med in i våra dagar. Men trots det kunde jag inte förra året låta bli att köpa en låda på tilbud i Danmark. Klassad bordeaux för väl under 200 kronor flaskan är svårt att låta bli. Som tur är har jag två vänner, mr O. och mr T., som med visst lirkande köper in sig i "fynden" från Danmark så att jag slipper stå risken för att sitta med en hel låda i fall det inte var så bra.

Chateau Cantemerle gör vin på 87 hectar planterad med 50 procent cabernet sauvignon, 40 procent merlot och fem procent vardera av petit verdot och cabernet franc. Vinet läggs på barriquer i 12 månader, varav hälften av faten är nya, och sedan läggs de på fat i ytterligare fyra månader efter blandning. Årsproduktionen är 560 000 flaskor. Om jag förstod franskan rätt på hemsidan så utgjorde förstavinet 60 procent av produktionen 2004, och 68 procent av den slutliga blandningen detta år utgjordes av cabernet sauvignon.

När jag häller vinet i karaffen ett par timmar innan den tänkta konsumeringen registrerar mina doftsinnen inte något. What so ever. Vinet verkar stendött. Jag har varit med om att unga viner inte är så generösa i sin ungdom, men det här är ju löjligt. Efter att i desperation ha rullat runt vinet i någon halvminut i karaffen så kan jag svagt registrera någon sorts röd frukt och lite mocka. Butiken är stängd och en viss oro infinner sig.

En och en halv timme senare händer det desto mer. Inte allt för generösa dofter av skinnsoffa på något kemiskt sätt (tänk Chesterfieldsoffa), mockakaffe, plommon, tobak, läder, lakrits och blyerts poppar upp. Två timmar efter karaffering doftar det nymalet kaffe i kök och vardagsrum! Häftigt.

Om doftintrycken är flerfaldiga om än på ett ogeneröst sätt så är smaken än mer ogenerös. I munnen är vinet halvfylligt och slankt på ett sätt som jag föreställer mig forna tiders claret var. Svart vinbär och plommon med grafit och äpple. Syror och strävhet är påtagliga men inte störande. Eftersmaken är god, men lite kort.

Dag 2 har doftintrycken lugnat sig och är mer fylliga med murrighet och tydliga svarta vinbär och tobak. Den första dagens kafferosteri har till stor del försvunnit. Även smakintrycken är bättre och fylligare med mer generositet. Det blev helt klart bättre med ett dygns luftning.

Att dricka en så här ung bordeaux får nog sättas upp erfarenhetskontot, ty upplevelsen är inte mycket att skriva hem om. Gott, men inte mer. Till en paj gjord på kalkonrester fungerar vinet förvånansvärt bra som matvin. Till och med L. tycker att det är gott. Men det oundvikliga slutomdömet kan bara bli ett i dagsläget: göm och glöm!

En reflektion man kan göra är vad bordeauxviner får poäng för när de provas en primeur? Det kan ju uppenbarligen inte vara dagstillståndet som bedöms.

Dr L riesling 2007

Tidigare under hösten har jag köpt upp mig på ett antal av Dr Loosens senaste bidrag till bolagets sortiment. De smakprov som då gjorts har inte gjort någon besviken – tvärtom har de bevisat att tysk riesling ofta ger en stor upplevelse för insatt peng. Tillverkarens budgetvin Dr L riesling har jag dock aldrig provat, vilket härmed ska åtgärdas.

Doften är till en början ganska anonym men efter en stund kommer petroleum, mineral och omogen frukt fram, liksom viss sötma. Smaken följer väl doften och har en riktigt bra balans mellan syra och sötma. En lång eftersmak ger pluspoäng. Till dagens lax passar det förträffligt och detta är urtypen för vin som går åt i ett nafs. En fundering är den relativt höga alkoholhalten, elva procent, medan vingårdsvinerna ofta ligger ett par procentenheter lägre. Hursomhelst ett mycket bra köp som starkt rekommenderas. Ett typiskt bra-att-ha-hemma-vin.

Vinåret 2008

Flera bloggare ägnar sig åt listor inför nyåret. Inspirerad skall även jag under de sista dagarna av 2008 försöka summera vinåret. Eftersom bloggen började i september nämns flera viner som inte återfinns bland blogginläggen.

Det är mina noteringar, men det skall bli intressant att se vad min medbloggare mr O. har för intryck av det gångna året...

Bästa vin: Barone Ricasoli Casalferro 2004 vinner nog på ren kraft. Minnet av en Mastroberardino Taurasi Radici värmer också i vintermörkret. Inhandlad på Amalfikusten för 18 euro sommaren 2006 fick den bida sin tid innan korken drogs ur i våras. Mer frukt och fräschör än riservorna från samma producent tycker jag. Även Delas frères Hermitage Marquise de la Tourette 2000 var mycket bra tycker jag. Detta år har jag även provat 2001:an av samma vin två gånger utan att det riktigt fastnat i minnet på samma sätt.

Årets överraskning: Chateau d´Agassac 2000 vinner tveklöst denna titel. En varm försommarkväll med inte alltför komplicerad mat, kyckling om jag minns rätt, satt d´Agassac precis rätt. Det var ett vin som bara var gott på ett mycket svårförklarat sätt. Det var inte häftigt eller stort. Men just då hade jag inte bytt det mot något annat vin i världen. Det var också detta vin som gjorde att jag insåg att merlot i inte allt för snålt tilltagna mängder är ett bra komplement till cabernet sauvignon. Än roligare är det i ljuset av de mycket ljumma omdömen som det fick av vinkritikerkåren. Röttorp gav inte mer än 1,8 poäng. För mig visar det hur viktigt det är att inte fokusera allt för mycket på poängsättning. Läs vad andra tycker här och här.

Årets besvikelse: Jadot Vosne Romanée beaux Monts 2000. Finare vinare har uppenbarligen hittat något som gick bloggarna på denna blogg förbi. Liksom Kronstam med flera. Mycket pengar för lite upplevelse var vårt omdöme. Men som vi konstaterade, vi kanske skall hålla oss till att recensera bag-in-box i stället!

Årets appellation: Chianti tveklöst. En strid ström av goda till mycket goda viner från bland annat Beni Duilio Castellani 2004, Villa Cafaggio 2006, Castello di Brolio 2004 och 2001, Fonterutolli 2004 och Ruffino Riserva Ducale Oro 2004 visade att det svårt att bli besviken på detta toscanska kärnland. Det enda negativa härifrån var Querciabella 2005 som var väl tunn och ogenerös i mitt tycke.

En runner up i denna kategori är naturligtvis Rhône. Ett race med viner från området kring påvens nya slott gav mersmak. Bosquet des Papes traditionella cuvé från 2005 var mycket bra efter ett dygns luftning, närmast burgundisk till karaktären. Även Domaine Font de Michelle 2005 utmärkte sig med jordiga och murriga toner som krävde viss tillvänjning. Domaine la Barroche tradition 2005 var lite anonym om än bra. Från den norra fronten kom, som sig bör, en svärm av Crozes Hermitage. Graillot 2004 och 2005 var mycket bra. Jag tyckte även att Delas Crozes från 2006 Les Launes i relation till priset var mycket bra.

Årets tråkigaste appellation: Saint Emilion vann knock out-seger i denna gren. Se här och här.

Nyårslöfte 1: Inte många vita viner hann passera revy under innevarande år. Min kära livskamrat L. är hjärtligt trött på (för att använda hennes omdömen som vanligtvis utelämnas i inläggen) tunga, mörka, murriga, sura och sträva monster som gärna sköljer ner traditionella kött-sås-och-potatisrätter. Därför har jag lovat att nästa år skall det bli mer vitt.

Nyårslöfte 2: Piemonte är fortfarande ganska outforskat för min del. Att det blivit så är en kombination av höga priser och dåliga erfarenheter på provningar och genom egna inköp. Men nästa år skall kunskapsnivån höjas väsentligt och fler viner från denna region i nordvästra Italien skall återfinnas på denna blogg.

Kalkonviner

På juldagen var det dags för släkt och kalkon. Ur garderobens djup halades fram champagne och spanskt vid sidan av ett stödköp från systemet.

Palmer Millésime Brut 1996 fick ackompanjera kalixlöjrom med blinier. Cuvéen består tydligen av hälften Pinot Noir med 45 procent Chardonnay och fem procent Pinot Meunier som rundar av härligheten. Några års lagring bidrog med bärnstensfärg och en god sherrysmak vid sidan av nötter, äpple och grape. Mycket bra och idel lovord från gästerna. Det var dock inte läge för mer uttömmande analyser och provningsanteckningar.

Det blev spanskt tema till kalkonen. I våras drack jag Torres Mas la Plana 1999 utan att bli riktigt övertygad. Gott, men lite tunt och anonymt. Därför var det riktigt roligt att igår kunna dricka härligt lagrad cabernet sauvignon. I all hast gjorde jag följande snabba noteringar. Väldoft av cigarr, läder, svart vinbär, torkad frukt och plommon. Under middagens gång förbyttes muggiga källartoner mot en humidor på vid gavel. Riktigt bra!

Smak av torkad frukt, svart vinbär och avrundad syra med bra tanniner och långt avslut. Detta är inte något vin som vinner på fortsatt lagring tror jag.

Till kalkon fungerade det utmärkt. Efter vårens dikeskörning var det roligt att konstatera att denna flaska var riktigt bra. En fundering som infinner sig är om så kallad flaskvariation är något subjektivt som händer hos konsumenten eller om det kan skilja sig så mycket mellan två flaskor. Eller om det kanske är en kombination. Men jag tyckte nog inte att det var samma vin i de två flaskorna.

Som back up dracks en rioja, Montecillo Crianza från 2005. I sammanhanget blev det lite anonymt och tråkigt. Utan att göra det rättvisa hittade jag en doft med plommon och torkad frukt. Jag uppfattade det som halvfylligt med plommon och torkad frukt i smaken. Det är säkert jättebra och mer givande i rätt sammanhang...

Chateau La Tour de By 2004

Detta vin fick när det släpptes den frankofila delen av bloggvärlden att utbrista i fantastiska hyllningar. Det var bara att hänga på. Nu dricks vinet för fjärde eller femte gången, denna gång till riktig bistromat. En redig köttbit med ugnsstekt potatis och haricots verts. Smaken gör en inte besviken denna gång heller. Men vinet ger mer upphov till funderingar till vad det är som gör att det är så många som går igång på sånt här, än till djupdykningar i smak- och doftfloran.

För det första är det den absoluta övertygelsen att detta vin endast kan göras i Frankrike. Det ger en känslan att sitta på en bistro där stadiga kypare serverar rustik mat utan krusiduller.

För det andra är det inte insmickrande, det är gjort av producenter som inte sneglar på poängskalor. Gillar ni inte mitt så är det inte mitt problem utan då tar jag bara traktorn till Bryssel ungefär. Ambulerande vinkonsulter med marknadsanalyser i portföljen har inte tillåtits medverka, och det tycker uppenbarligen många med mig är befriande.

För det tredje fyller vinet ett segment i monopolets utbud som är sorgligt eftersatt, nämligen cru bourgeuois i måttlig prisklass. En sökning på Bordeaux i säg mellan 100-150 kronor ger ett mycket magert resultat. Gör en sökning på rödtjut från Chile i spannet 60-70 kronor. I rest my case. Det är bara att hoppas att vinet får fortsätta till nästa årgång, som ju faktiskt fick 87-88 poäng av den store Parker ;-).

Stoneleigh Chardonnay 2007

Med tanke på all mat som skall ätas upp under julhelgerna äter vi soppa i kväll och tjuvöppnar en av de vita vinerna som skall ackompanjera kalkonen på juldagen. En snabb blick mot kassorna på systemet, där köerna växte varje minut, gjorde att jag i princip i blindo knep något som verkade vara en ekad chardonnay från nya världen och tänkte att det borde fungera med fågeln för dom som insisterar på vitt till maten. Sedan händer det, dom öppnar en ny kassa och jag lyckade spara tio minuters väntetid. Lärdomen är att alltid bunkra upp i god tid innan...

Färgen är halmgul, inte mycket mer att säga om det.

Tuttifrutti är det första som jag tänker på när jag sätter näsan i glaset. Päron, honungsmelon och fatsmörighet finns där också.

Det är ganska fylligt och balanserat, nästintill halvtorrt, med tropisk frukt och lite fatfetma. Helhetsintrycket dras ned av att det är för lite syrlighet, som krävs för att väga upp den söta frukten. Eftersmaken är bra och ganska lång.

Ett ganska gott vin som hade fått fyndstämpel om det funnits lite mer fräsch syrlighet.

Gobelsburg Grüner Veltiner 2007

Julen är här. De sista klapparna inhandlade. Mat tillräckligt för att utstå en längre belägring samt dito dryck finns på plats. Första säsongen av "Jeeves och Wooster" och "Middlemarch" ligger vid dvd-spelaren för de där timmarna då barnen sover sött. Nu är det cocooning som gäller.

För en frisk inledning på firandet så står det en pastarätt med rökt lax på bordet. Till det skruvas en österrikare upp. Gobelsburg är i Sverige välkänt och en del av den renässans som österrikiska viner nått de senaste åren. Grüner Veltiner står för hälften av arealen på denna 35 hektar stora vingård som har en imponerande historia i bagaget. Tidigare smakprov har inte gjort mig besviken och jag hoppas på en god vardagsupplevelse.

Doften är mycket frisk och mineralig och följs upp av hög syra, frukt och en lite pepprig smak. En liten restsötma adderar till upplevelsen som är mycket behaglig. Ett riktigt bra vin som för pengarna ger rejält med upplevelse tillbaka. 06:an gavs 90 poäng av Parker och det omdömet stämmer jag helhjärtat in i.